Sida vid sida
Min Maximus, närmar sig 13 år gammal. Berätta för mig. Hur vill du ha det? Är du klar? Hur ska jag veta? Mitt inre påminner mig om att när tiden är inne så vet vi det bägge två. För inte går du och tänker på döden som jag. Inte låter du livet fyllas av dystra tankar som att vår tid ska ta slut. Det är det jag som gör. Fast det inte tjänar någonting till. Men går inte att inte göra.
Vi har gått sida vid sida så länge du och jag, så länge att jag inte längre riktigt vet hur man sätter ena foten framför den andra utan dig bredvid mig. Men dina ben bär dig inte riktigt längre, du behöver hjälp att resa dig, du behöver en lampa tänd på natten för annars ser du ingenting. Dina tänder klarar inte av att tugga ben längre.
Undrar hur det känns när kroppen sviker en. Starka du. Gör ont att se din svaghet. Tänker att många nog skulle sätta stopp nu. Men blir lika snabbt påmind om din rätt att bli gammal. Med allt vad de innebär. Går upp för mig att många inte har den rättigheten för att deras familjer inte orkar se dem svaga. Att det så kallade o-egoistiska beslutet i själva verket är egoistiskt. För ibland tänker jag det, att det vore enklare att bara avsluta det här. Att slippa oroa sig om du andas morgonen efter, om du har det bra, om du har väldigt ont, om du lider, om du är ok med livet som gammal? Det vore nu den enkla vägen ut att bara sätta stopp och slippa se dig bli svagare. Kan utan svårighet ytligt sett motivera beslutet att låta dig dö. Men har svårare att motivera varför du inte skulle få leva. Är inte det samma sak? Nej faktiskt inte.
Jag funderar mycket över hur man kommer fram till att idag är dagen då du ska dö. De tre tidigare själar jag har släppt har utan tvekan sagt att de inte orkar mer och beslutet varit självklart. Men med dig, du är inte sjuk, du är bara gammal. Att vara gammal är inte en sjukdom. När du långsamt rör dig över gårdsplanen på vingliga ben kan jag inte låta bli att fundera över hur många av dem elever, gäster och förbipasserande som rör sig här på vår gård som tycker jag håller dig kvar här fast jag borde låta dig somna in. Inser att det finns en märklig norm kring att hundar generellt sätt inte får bli gamla, inte riktigt gamla, inte så gamla så de får svårt att gå, inte så gamla så de är halvblinda och ibland inte hinner ut för att göra ifrån sig. Det är jobbigt att se. Man borde låta hunden slippa.
Fast jag när jag nu står inför det själv handlar det kanske mer om att man själv vill slippa se det. På något väldigt absurt sätt har man skapat ett samhälle där den gamla hunden inte passar in, som 60 talets hantering av handikappade – dem vill vi inte se så dem låser vi in och undan samhället. Så görs kanske med många hundar idag, en gammal, skruttig, halt och lytt hund vill ingen se, den tar vi bort. Det är så enkelt att sätta en spruta, gjort på ett ögonblick, en handling så kraftfull så enkelt utfärdat. Lätt att sen gömma sig bakom ”det var för hundens bästa”. Enligt vem? Maximus har inte bett mig om att få dö.
Hur blev de normalt att döda våra hundar? Det är väldigt märkligt på många sätt och vis och människans yttersta missbruk inför våra sällskapsdjurs tillit. Jag vägrar vara den, då får omvärlden tycka vad de vill. Du vill alla dina svagheter till trots leva. Vem är jag då att besluta någonting annat.
Jag vill inte vara egoistisk. Jag kan inte ta livet av dig för att jag inte orkar se dig såhär. För du äter fortfarande med god aptit, du går fortfarande på dina sina små promenader, du tigger så jag blir tokig, du gör små jämfotahopp när du blir glad, dina ögon gnistrar fortfarande, din kropp hänger bara inte riktigt med som innan. När jag blir gammal vill inte jag att någon säger till mig att jag nog ska dö, för att det är jobbigt att se mig vara svag, halt och ha krämpor. Inte ens om jag har ont vill jag att någon annan tar de beslutet åt mig, jag vet själv när mina smärta och krämpor inte är värda ett liv längre.
Tanken vill inte sluta göra sig påmind hos mig. Hur kan man ta någon ifrån rätten att bli gammal? Med allt vad de innebär. Jag trampar säkert en del på tårna när jag skriver om detta. Jag kan säkert provocera någon också. Jag respekterar att andra tänker annorlunda, man gör det som känns rätt för en själv och det tänker jag inte döma. Jag förundras bara över hur saker blivit kring döden och våra hundar. Jag lever just nu med en äldre herre som är gammal, i människoår mätt 87 år gammal, som har svårigheter, men som inte alls vill dö.
Förstår att det är först när man ställs inför den hårda och smärtsamma verkligheten att stå bredvid och vara maktlös inför den man älskar som det så kallade o-egostiska beslutet i själva verket är i allra högsta grad egoistiskt.
Min fina vackra Maximus, det gör ont i mig när du behöver hjälp att resa dig, när dina ben inte riktig bär dig. Det gör skär i min själ att se dig bli svagare och svagare. Men du vill ju vara här.
Varje kväll när alla ligger i sina sängar, då går vi tillsammans till kylskåpet och du får en smörgås. Jag styrker dig över huvudet, säger att jag älskar dig, pussar dig på nosen. För en stund är det bara du och jag.
Älskade vännen, jag gör mitt bästa på att ta till vara på den här tiden tillsammans. Försöker att hålla mig borta från dödens väntrum. För du sitter inte där. Du är här.
Oaow!
Kärlek!