Backa bandet
Det var i våras någon gång det började krackelera på riktigt. Två år av finlirat balanserande på en klen avsatts och många quickfix började ta ut sin rätt. De gick inte längre att vara ledig ett par dagar och återhämta sig, att äta en god middag och gå tidigt i sängs för att studsa tillbaka.
En utbildningshelg i juni puttade mig över kanten. Alla bränner ut sig olika, en del går i hundratio och kommer helst plötsligt inte upp ur sängen en morgon, andra bryter ned sig själv långsamt och till slut går på en dysfunktionell autopilot som bara går trögare och trögare. Sån är jag. Jag är seg och fortsätter tills hjärnan helt slutar fungera och så fortsätter jag ett tag till.
Ett par veckor senare reste vi till USA och någonstans över atlanten började min puls äntligen att gå ner och jag kunde andas igen. Två veckor ifrån allt var underbart, även om jag visste att jag hade mycket att ta itu med mig själv när vi kom tillbaka. Invanda mönster, sensitiseringar, känslokartor och livet som nu skulle mötas på ett nytt sätt.
Jag vill verkligen inte romantisera utbrändhet, det är ingen bragd att ha arbetat så hårt så att man går sönder. Jag vill inte ha tusen ”du måste ta hand om dig” komentarer. Jag skriver inte om detta för att få sympatier. Inte heller för att ge alla rätt till att ha åsikter i hur jag väljer att leva och vad jag prioriterar. Jag skriver för att det är så jag tacklar saker. I orden ryms allt. Det blir klart och förståligt. Nu råkar detta hamna för alla att läsa. Var rädda om mina ord, för det är min själ de speglar.
Jag vill lära mig leva på ett sätt så jag håller ihop. Det är vad vägen tillbaka handlar om. Likt att banta så räcker det inte med att äta nyttigt i sex månader, du måste ändra dina vanor, annars hamnar du där igen med vågen i handen och en besvikelse i kroppen.
Jag mår mycket bättre nu. Det gör jag verkligen. Vägen tillbaka är lång, men jag är på vägen. Bakslagen gör mig påmind om min pågående förändring och jag får träna mig i att lyssna på kroppen. Verkligen lyssna. För den säger till, men det är så lätt att tysta den, alldeles för lätt.
Efter två väldigt behagliga dagar där jag helt låtit mitt inre styra, så känner jag mig stark. Så jag rusar på med tvätt, städ, matlagning, arbete och lite där till, känner ruset av ”Super Sandra” och kroppen fylls av dopaminer som jag likt vilken missbrukare som helst göder på. Dagen efter kommer verkligheten. Jag får inte luft, mitt ute i den jämtländska vildmarken och det tycks inte finnas något syre. Mitt huvud rusar i 110 och min kropp har inte en chans att hinna med. Som en dator som fått spel fladdrar bilder, texter och meddelanden för mitt inre. Jag kan inte sortera. Jag kan inte tänka. Jag hamnar på golvet i hundhuset, med Tova i knäet. Där sitter vi tills mina ben bär igen. Så får jag inse min dumhet och försöker låta bli att vara så hård mot mig själv. Vi börjar om imorgon.
Jag tar varje dag som den kommer och min största utmaning är i att inte planera. För börjar jag planera så blir listan evighetslång och ribban så hög att den är omöjlig att inte riva. Det är en frihetskänsla att tillåta sig tänka ”vad vill jag göra nu?” och faktiskt agera på enbart det och inte tänka på vad jag ska göra sen.
Det svåraste är kanske ändå omvärldens förväntningar på att man ska vara som man alltid varit. Det är svårt att förändras på insidan medan omgivningen fortsätter som vanligt. Där man förväntas vara på ett visst sätt men man desperat kämpar för att förändras. Det blir en uppförsbacke, ett märkligt motstånd som inte borde finnas. Men det är ingens fel. En övergångs period där alla behöver vänja sig.
Jag jobbar väldigt väldigt lite den här hösten, har strukit en rad utbildningar, bokat om och bokat av. Det gör vansinnigt ont i en passionerad egen företagare och är nog minst lika svårt som en heroinist avtändning. Men de var den enda lösningen. Fram till i april är mitt fokus att köra hundarna, hänga med Tova och lära känna mig själv igen.
Jag mår bra nu. Jag mår bättre nu än på väldigt länge. Så ingen behöver tycka synd om mig. Ni behöver bara finnas där i tysthet, så känns det inte ensamt.
”Drakar lyfter i motvind”. Petter
Omtanke!