Urkraft
Mina hundar bär på urkrafter. Givetvis som de fantastiska draghundarna de är, men mest som min ständiga källa för jordning, återhämtning, energi och styrka.
Om jag hade en krona för varje gång någon yttrat sig om att hundarna är mycket arbete och tidskrävande ur en negativ synpunkt, en belastning, någonting jag borde bortprioritera i en stressad tillvaro. Jag skulle vara rik. Men de är ok, för de är nog svårt att förstå om man inte stått där mitt ute i ingenstans och låtit sig översköljas av deras kraft.
De har räddat livet på mig flera gånger om. När jag håller på drunknar, när jag inte får luft, när jag inte vem jag är längre. Så står de där, redo att ge av hela sitt väsen till mig. Och jag tar emot. Mot dem finns inga murar, inga filter, inga lager att tränga igenom. Jag är alltid naken inför dem.
De gör mig stark, genom att bekräfta mig om och om igen. De gör mig jordad, genom att centrera vad som är viktig. De ger mig syre, genom sin oändliga kärlek. Utan dem vet jag inte vem jag är. Inte för att de gör mig till ”Hund Sandra”, inte för att de ger mig möjlighet att göra det jag så innerlig älskar. Utan för att de är helt magiskt duktiga på att alltid vara just precis det jag behöver oavsett om jag är glad, ledsen, arg eller frustrerad. De tar hand om alla de känslorna. Förstärker dem om de är positiva, för bort dem om de behövs. Sorterar dem. Skapar distans. De gör mina tankar klara igen. De besitter den förmågan. De bär på urkrafter. Jag älskar inte att köra släde per se, jag älskar att göra det med dem, för allt de ger mig där och då.
Dem tar tid, dem är mycket jobb. Men definitionen jobb får vi kanske diskutera i så fall. Men snälla säg inte ”du har som så mycket, ska du verkligen…” ”Vet att du tycker om hundarna, men…”. För du tar luften jag andas, du tar min näring, du gör mig svag, du förminskar det som är mitt innersta väsen. Kanske det är svårt att förstå, det är ok, men respektera vad de är för mig.
När jag drar på mig mina skitiga byxor och sätter mössan på huvudet, har selarna i ena handen och handskarna i andra och möter deras förväntansfulla blickar, deras kärlek, deras vilja att ge mig allt de har – då är jag starkare än någonsin. Då är jag i nuet. Då tankar jag energi att orka med allt besvärligt i livet, alla måsten. Där och då blir jag en bättre mamma, fru, medmänniska. De är allt annat än en belastning, de gör mig stark.
När vi är tillsammans behövs inga ord, inga förklaringar, vi förstår varandra ändå. När våra själar får sammanföras på en skitig skogsbilväg, ett vackert fjäll eller på en regnig stig så blir vi som en och samma. Där och då får jag ta del av all deras styrka, deras visdom, deras trygghet. Ohämmat delar de med sig av sitt innersta och jag tar emot. Det är magiskt. Jag så tacksam. För att de kommit till mig, för att de bär mig, för att jag får vara en del av dem. Respekten för dem bortom förklaring.
Mina hundar bär på urkrafter. Det gör alla hundar, man måste bara låta dem komma nära. Man måste lyssna. Känna och ta emot. Tillåta dem att vara dem de är.
Precis exakt så... En urkraft så stark att det ger energi, mycket mer än det tar. Jag känner igen det där "du som har så mycket..." "tar det inte lite mycket energi att jobba med den där hunden". Särskilt under perioder när jag varit sjukskriven, och under en period när jag hade en väldigt speciell men trasig själ vid min sida. Då fick jag så ofta höra att det kanske inte var vad jag borde lägga min energi på. Det var så få som förstod, att där, tillsammans gick det att vara helt och fullt närvarande. Släppa allt annat, bara vara, tillsammans. Det tar inte energi, det fyller med ny kraft.
Här borta där hundförbud är vanligt i många skogar får jag ofta höra "men du kan väl lämna henne hemma!" "har du alltid med din hund överallt, kan hon inte vara själv" "vi lämnade hunden på i bilen, det går bra om det inte är för varmt". Såna meningar är tänkta att ge mig nån slags inspiration att visst kunna ta mig ut i skogen. Men meningarna lämnar mig mållös. För vad är det för vits att åka ut i skogen en heldag, om jag måste lämna min allra bästa vän hemma. Hon som fyller mig med ny energi och ger mig kraft där hon går vid min sida. För mig är det otänkbart. Jag har lämnat henne några gånger, när omständigheterna gjort att hon inte kunnat följa med. Men då kan jag aldrig njuta fullt ut. För jag vill dela upplevelsen och njuta av naturen tillsammans.
Så jag förstår dig verkligen. Fortsätt njut av de som ger dig kraft, vi är många som förstår dig och delar ditt sätt att leva med rovdjur i själ och hjärta! För vi har inte hund, vi lever med hund.