fortezzas.se

Jag skriver tusentals ord om hur fantastiska våra hundar är, sällan nämner jag Tova. Ibland tänker jag hur det ser ut. Om de missuppfattas. Kanske.

Det är två helt skilda ting, fast ändå precis likadant. De göder mig bägge med sin kärlek, de skapar syre för mig att andas.  De är dem mitt liv kretsar kring. Brukar säga att mitt hjärta bor utanför min kropp. Jag har för länge sen gett bort det till dem alla. De är vanskligt, för det kan göra så ont. Men jag kan inte ha det på något annat sätt, har alltid älskat med hela själen och fallit handlöst varje gång någon av dem försvunnit eller gjort sig illa. Sorg är andra sidan av kärlek. Så är det bara.

 

 Tova. Med henne kom en dödsångest som vilat sedan tonåren. Helt plötsligt är jag rädd för att åka bil, tänk om jag dör och hon inte har en mamma. Tänk om hon åker bil och hon dör. Då överlever jag inte på något sätt.

 

Minns en mamma som förlorat två av sina barn i tsunamin i Thailand för många år sedan. Hon sa att hon var arg på sin kropp som fortsatte att fungera, när hennes inre var totalt dött. Hur kunde hjärtat fortsätta slå, när själen var livlös? Hur kan lungorna andas när inget syre finns kvar att andas.  Jag tänker ofta på det, att det är precis så jag skulle känna. Vara arg på min kropp som o-brydd fortsatt att fungera när min själ dött. Respektlöst.

 

Men missförstå mig rätt. Jag är varken en bull- eller hönsmamma, jag har inte stått i förkläde och mixat egen barnmat till henne, hon har fått äta barnmat på burk, jag ammande inte till hundra procent och hon fick mjölkersättning på flaska (stor "no no" – enligt en halv vetenskap), jag är inte rädd för att hon ska slå sig lite, mitt hjärta brister inte när hon gråter när jag lämnar henne med på förskolan. Hon överlever allt det där, det är jag förståndig nog att förstå. Jag är lite hårdhudad så, men missta det inte för brist på kärlek. Alla älskar vi på olika vis.

Jag brukar jämföra mig med Nebraska och hennes första kull valpar, hon morrade idogt om de kom för nära henne, de fick dia och hon tvättade dem. Hon såg utan tvekan till att de överlevde. Men ge tusan i att störa mig för övrigt sa hon. Hon gick på rena instinkter i sitt omhändertagande, men känslorna avvaktade. När de växte till sig lite så tog hon till sig dem, hon kunde förstå dem och relatera till dem och blev en helt suverän mamma.

Plikttroget likt Nebraska gjorde jag allt som förväntades av mig och tog väl hand om henne på alla sätt och vis. Jag har inte dåligt samvete. Jag har alltid känt mig sammanlänkad med henne, vi har alltid varit ett team i det. Fast jag i början mest var förvirrad och obekväm, så var jag det tillsammans med henne. Jag är glad för att vi fick göra vår resa tillsammans. Att hon lärde mig bli en mamma. Idag är jag tacksam för att kärleken inte knockade mig där på BB utan sakta sipprade ut i varenda ven i min kropp och jag kunde känna den långsamt ta över mitt väsen. Helt övertygad om att det är en minst lika stor upplevelse som att bli knockad av den.

Ibland hänger inte det medvetna med instinkterna. Det är nog inte så konstigt egentligen.

Hur som haver, vart var vi? Jag skriver mer om hundarna än Tova. Det är så enkelt att Tova är så väldigt privat för mig, hon är det allra heligaste jag har. Hon är en egen person som i framtiden kommer bli vuxen och kunna läsa allt jag skrivit. Det är inte min rättighet att rabbla sida för sida om hennes personlighet som kommer förändras, utvecklas och växa fram. Det är tro det eller ej, heller inte bekvämt för mig att dela med mig av mitt allra innersta för alla att läsa, och det är det som hon är. Mitt allra innersta.

Därför skriver jag sällan om henne. För kärleken till henne är större än några ord kan beskriva.