fortezzas.se

Vi har 25 hundar. För många en ganska stor siffra. Fick bara förra veckan frågan ”men du känner inte alla hundarnas personligheter eller hur?”

 Frågan gör ont att få, den är en förolämpning. Jag förstår att den som ställer frågan absolut inte menar det så. Men tänk efter, det är min familj de här 25 hundarna. Varför skulle jag inte känna till deras personligheter. Jag umgås med dem varje dag, jag spenderar timmar med att iaktta dem, märker minsta förändring i beteende, steg, rörelse eller humör. Jag ser allt det där och lite till. Jag känner mina hundar innan och utantill.

16 av våra hundar under ett träningspass i Grövelsjön

Relativt ofta möts jag av den förutfattade meningen att om man har så här många hundar så är de bara verktyg, då är de inte så noga. ”Du har väll inte alla försäkrade?” Jo det har jag. För varje själ är ovärderlig, varje själ är lika viktig, lika stor. Lika betydelsefull.

”Men visst måste du ha favoriter?” Nej, har du favoriter bland dina barn? 25 hundar, det är 25 olika personligheter, visst ”klickar” jag mer med vissa än andra. Enkel kemi, vissa dras man till mer än andra. Men det leder absolut inte till att de blir favoriter. När någon inte mår bra, när någon har ont, blir sjuk – då finns det ingenting jag inte skulle göra för just den hunden. Min kärlek är likställd inför alla, mitt engagemang och min plånbok likaså. Dem hundar som de inte finns den där ordlösa kommunikationen med, där vi är ganska olika, där ”klicket” kan tyckas saknas – de hundarna är ofta de som gör mest avtryck i hjärtat. Olikheten är rolig, den är spännande och utmanar. Men för att man är olika betyder det inte att man inte älskar. Tror det är där missförståndet hamnar.

Jag har tidigare berättat om Talila och min relation. Hon kan gå mig på nerverna som ingen annan. Vår relation har mest kunnat liknas vid en infekterad syskonrelation. Vi gnabbas och kivas. Hon är het, reaktiv, impulsiv och ofta oberäknelig. Men när de gäller, då levererar hon alltid och med besked. När vi stått på fjället utan sikt, utan ork, utan ljus. Då har Talila sett mig i ögonen och sagt, -Jag fixar det här, och så har hon lagt alla sina egenheter åt sidan och gett mig hennes allt. Det är kärlek bortom ord kan förklara. Så ok, vi är ganska olika hon och jag, nej vi klickar inte, men hon är helt underbar på sitt sätt.

En annan hund som är ganska olika mig är Modig. Hunden som fick fel namn. Han oroar sig JÄMT. Är ängslig och nervös. Han står och trampar och ser sig över axeln. Han är allt annat än modig. Oj, om jag kunde få en tia för varje gång jag uttalat orden ”Modig skärp dig nu”.  Dagligen ifrågasätter han mig  ”ojoj, är du säker på att vi ska göra det här?”, ”ojoj jag tror inte att det här går”, ”ojoj såhär har vi inte gjort innan, går det verkligen?”. -Ja Modig det går, Modig skärp dig nu.

För ett par veckor sedan så hade vi riktigt kallt, sådär kallt så de fryser fast stenhårda klumpar under hundarnas tassar och bildar bollar som givetvis gör ont att springa på. Töya fick problem flera gånger och jag fick gå fram och ta loss dem från under hennes tassar. Leya fick också problem, men hon klagade inte en gång, hon springer ändå, hon skulle förmodligen springa om hon så hade spikar i tassarna. Den hundens arbetsmoral alltså. Men det är en annan historia.

Tillbaka till Modig, han börjar streta emot, bita i nacklinan, ett tydligt tecken på att de har något under tassarna. Jag går fram och får leta, verkligen leta i hans trampdyna efter en liten liten liiiiten snöboll som fastnat. Mycket tveksamt om den ens kändes   -Ojoj, sa Modig, tur att du tog bort den. Jag höll faktiskt på att dö.

Några kilometer till och de hela upprepar sig,

 - Men Modig jag hittar inga bollar i dina trampdynor

 - Joooo, titta där, titta noga, dääääär sitter det en faktiskt en liten, titta noga så ser du den

– Modig skärp dig

Typiskt Modig. Om ni inte redan räknat ut detta så förstår ni säkert att även det här är väldigt långt ifrån hur jag är som person. Att det är svårt för mig att ”klicka” med Modig. Men saken är den att han till trots alla sina ängsliga egenheter alltid ställer alltid upp på mig, han springer alltid, han strular aldrig. Han oroar sig, men han gör alltid jobbet. Han är pålitlig.

Jag tror, att när hundar får vara de personligheter de är och man inte försöker forma om dem till något de inte är, när man respekteras deras egenheter och ser dem för dem de är. Då kan de också slappna av, de känner sig trygga och framför allt sedda och förstådda. Då kan den mest knepiga hund leverera de mest storartade. För de har inte fullt upp med att försöka bli sedda och förstådda.

Modig springer bredvid Leya, hans raka motsatts. Hon är tuff, framåt. pjoskar inte och oroar sig inte för någonting. De är ett bra par. Leya talar ofta om för Modig att han inte behöver oroa sig, att de ordnar sig.

När jag på Polardistans för några år sedan hade ett väldigt trött spann de sista 3 milen och ingen ville springa fram längre (bortsett Talila då) så satt jag fram Modig för första gången som ledarhund. Om jag hade kunnat föreviga hans blick ”Nejnejnej, nu har du gjort fel här, JAG ska INTE gå som ledarhund”, Talila drar tag i honom i nacklinan och börjar springa, Modig han vänder sig bak och tittar på mig i halv panik ”Såhär ska de inte vara, jag ska inte vara HÄR”. Men efter ett par kilometer så insåg han att han inte dog av att springa först och tog oss sedan tryggt i mål. Igen. Kärlek. Hjärtat spricker och rinner över på en och samma gång.

Tänk vad tråkigt det vore om alla hundar var likadana. Om alla ”klickade” med mig. Vilken tråkig vardag vi skulle ha, så få utmaningar vi skulle få. Så lite erfarenhet.

Så till svar på den första frågan ”men du känner inte alla hundarnas personligheter eller hur?”  Jo det gör jag, jag känner dem innan och utantill och älskar dem alla lika innerligt.

När en hund hamnar hos oss, den kan vara född här, köpt som valp eller i sällsynta fall omplacerad hit, då är de vårt ansvar till dess att den tar sitt sista andetag. Det spelar ingen roll vilken färg den har, hur bra den arbetar i selen, om den är vacker att se på eller om den har alldeles för mycket päls. De har inte bett om att få komma hit och det är de minsta jag kan ge dem, en trygghet om ett gott liv tills den sista stunden kommer.

Jag må vara romantiker och jag vet att många som sysslar med det som vi gör resonerar helt annorlunda. Jag respekterar det. Men jag kan inte göra det på något annat sätt. Det här är jag och jag behöver vara ärlig mot mig själv.

Varje hund har jag en egen relation till, vi har en egen historia, våra egna gemensamma erfarenheter, vårt tysta samförstånd, våra oskrivna överenskommelser. Det är ett privilegium att få ta del av så många liv, få ha så många i sin familj. Inte konstigt att kärleken rinner över ibland.