fortezzas.se

De är vid första åsyn kanske ganska lika i sättet, lite stela i kroppen, gråa tinningar och kloka väsen.

Men tittar man närmare så ser man skillnader. Skillnad som att Maximus har milslångt tålamod med allt och alla. Medan Snö han har haft alltid haft ont i kroppen så hans kroppzon är större och tålamodet ganska kort.

Maximus han har av katarakt nästan blivit blind på ena ögat, tycker nu att de är obehagligt när de är mörk, han säger de inte rakt ut, men jag märker de, de där små förändringarna som morrningar ut i mörkret han gör för att vara säker. Säker på att alla vet att han ännu är den som bestämmer. Snö han rör sig långsammare och ryggen är mer en båge än rak, han vet som inget annat än att kroppen är tung att bära, han har aldrig någonsin klagat, aldrig inte en gång.

Snö han lämnar aldrig gården, här är hans borg. Maximus han vandrar gärna iväg på sina walkabouts och vi får ropa och leta, Snö han skakar nästan uppgivet på huvudet, säger, att den där gamla stofilen aldrig lär sig. Maximus hittar vi hos grannen, under den glödande och osande goda grillen, mitt i centrum liggandes på rygg. Vilket påhitt tänker Snö, aldrig skulle han få för sig att sälja ut sig så för en bit kött.

Snö han ligger tålmodigt och väntar på att få slicka middagens tallrikar. Maximus han apporterar halva huset till bordet och inkasserar nöjt många godbitar tills vi får spader på alla prylar han hämtat och sätter ut honom i hallen där han vanan trogen lägger sig ned tillfreds med dagens skörd.

Men båda älskar att ligga i soffan. Båda väntar tålmodigt vid trappen i väntan på att gå upp i sovrummet och krypa till sängs. Där ska de morras lite, mest för att de ska vara så. Jaha, ska du ligga där, ja jag ska ligga här, ja men bara så du vet, här är min tänkta plats… Maximus får alltid sista ordet och Snö suckar tröttsamt.

De har vandrat sida vid sida i många år nu. I många fall i tysta samförstånd om vardagens alla bestyr. Ordlös kommunikation när den är som bäst. De är en sådan stor del av min själ att livet utan dem känns otänkbart. Jag vet att vår tid börjar rinna ut. Hur ska de gå när huset inte längre fylls av dessa två ståtliga herrar, de som på nått sätt håller allt ihop.

 Maximus ikväll

Hans yl är inte längre så högt eller särskilt kraftfullt, men de kommer från innersta själen och sjunger om visdom. Han refereras ofta som att vara "Kungen", men i mitt hjärta kommer han alltid vara min prins. Precis som jag kallade honom som åtta veckor gammal pälsboll.