fortezzas.se

Idag är det tre år sedan min lilla fialotta Alaska fick somna in. Alldeles för tidigt. Men ändå förmodligen precis som det skulle vara.

Det är svår det där, när de går i förtid. Att förhålla sig till de faktum att deras tid hos oss inte skulle vara längre än så. Döden överhuvudtaget känns knepig och ofta övermäktigt att förstå sig på.

Alaska talade tydligt om i alla fall, att hon behöver gå vidare, att hon inte orkade med sin smärta längre, att de faktiskt inte gick att laga henne mera. I tre dagar talade hon om det för mig, men jag lyssnade inte. Jag kastade mig i bilen och åkte ned till Strömsholm, jag slogs med näbbar och klor för henne, inga insatser var för stora och jag skulle gå till världs ende om de var de som krävdes.

Iklädde mig ståldräkt och åkte in, visste vad som skulle behöva ske. Lyssnade på veterinären, läste mellan hans rader, men framför allt kände jag Alaska. Som starkt och tydligt sa, de är dags nu, du måste låta mig gå. De sista tre dygnen av förskjutning av hennes tydliga önskemål hade kommit till vägs ende. Jag måste nu. Ståldräkten var ogenomtränglig och jag kände mig som superkvinnan som stod stadigt på jorden och nu äntligen gjorde de som Alaska bett mig om.

När hon självmant lade sitt huvud i mitt knä, drog en lättnadens suck och blundande redan innan veterinären satte sprutan så kände jag inte en uns tvekan, Hon försvann fjärderlätt från sin kropp och min ståldräkt var ett minne blott. Nu behövde jag inte vara stark längre, nu fick sorgen spela fritt.

Men det är ganska ok ändå nu, jag vet att hon fortfarande är här. Utan smärta och sorglös som alltid. Min fialotta plingpong aski paski, idag tänker matte extra mycket på dig.