Tunga spår, snabba spår, kraftigt snöfall, solsken, minusgrader, duktiga hundar, glad hundförare.
Redo att åka, 22 hundar, fyra personer och en liten Tova far på tävling!
Redo för sin första draghundstävling!
Förra helgen var vi i Hamra och körde dragprov och tävling. Hundarna var magiska och armen blev röd av allt nypande. Livet kändes så gott. Höstens träning visar sig i kvitton av godkända dragprov och engagemang hos hundarna. Hårt arbete som betalar sig.
Bangenomgång
Vi fick igenom tolv godkända dragprov. Elva första priser. Men med risk att låta som en klyscha så är det roligaste ändå att se hundarnas viftande svansar. Att möta sitt uppställda spann och se kraftigt viftande svansar, glada kroppar och lysande ögon. På riktigt. Vad kan vara mer belönande?
Springglädje hos en draghund är sann glädje, och hundarna sprang! Ibland så fort benen bar, ibland så tungt att de fick mjölksyra, ibland svävande ovanför marken i ett vägvinnande trav. Talila som var ledarhunden för dagen sprang så fort och med så mycket känsla att hon ibland tappade bort sig helt i vad hon gjorde, stannade tvärt och tittade bak på mig något frågande, och jag sa ”Spring Talila, spring” och Talila hon sprang. Med passion och stort engagemang.
Roligt hade vi och livet var sådär i perfekt linje och inget kunde störa.
Ute i spåret på lördagen
Målgången på lördag
Talila och jag har en speciell relation, hon är nämligen inte helt enkel alltid. Något av en personlighets klyvning skulle man kunna säga. Hon kan vara en riktig bråkmakerska när andan faller på, agerar utan att tänka, exploderar på stakeouten på sina spannkompisar, agerar på impulser och lämnar hjärnan utanför. När man frågar henne vad hon håller på med så ser hon helt frågande på dig. Hon springer sedan i spannet snällt bredvid samma hund som hon exploderade emot tidigare. En sådan hund gör dig lätt tokig. Att bli arg hjälper föga, vara lugn och sansad. Påminna henne om verkligheten. Förstå att impulserna är svåra att styra om man har en hjärna som Talilas.
Men Talila levererar när de behövs, hon skärper sig. På Polardistans var det faktiskt hon som tog oss i mål. Hon tittade på mig med den mest talande blicken när vi 30km från mål fick parkering på resten av spannet, då sa hon att ”det här fixar jag”, och med sin lilla späda kropp drog tag i hela spannet och som ett seg startat ånglok tuffar hon igång dem på ren vilja.
Tacksamheten man hyser för en sådan hund då går nog inte att beskriva. Talilas och min relation vilar på många underförstådda överenskommelser. Lika mycket som jag blir tokig på hennes oprovocerade utfall så kan jag lita på att hon inte bråkar i spannet och gör en omkörning utan att knussla. Komplex tjej. Men va tusan, jag är inte helt enkel alltid heller.
