Glädje
Tunga spår, snabba spår, kraftigt snöfall, solsken, minusgrader, duktiga hundar, glad hundförare.





Springglädje hos en draghund är sann glädje, och hundarna sprang! Ibland så fort benen bar, ibland så tungt att de fick mjölksyra, ibland svävande ovanför marken i ett vägvinnande trav. Talila som var ledarhunden för dagen sprang så fort och med så mycket känsla att hon ibland tappade bort sig helt i vad hon gjorde, stannade tvärt och tittade bak på mig något frågande, och jag sa ”Spring Talila, spring” och Talila hon sprang. Med passion och stort engagemang.
Roligt hade vi och livet var sådär i perfekt linje och inget kunde störa.


Men Talila levererar när de behövs, hon skärper sig. På Polardistans var det faktiskt hon som tog oss i mål. Hon tittade på mig med den mest talande blicken när vi 30km från mål fick parkering på resten av spannet, då sa hon att ”det här fixar jag”, och med sin lilla späda kropp drog tag i hela spannet och som ett seg startat ånglok tuffar hon igång dem på ren vilja.
Tacksamheten man hyser för en sådan hund då går nog inte att beskriva. Talilas och min relation vilar på många underförstådda överenskommelser. Lika mycket som jag blir tokig på hennes oprovocerade utfall så kan jag lita på att hon inte bråkar i spannet och gör en omkörning utan att knussla. Komplex tjej. Men va tusan, jag är inte helt enkel alltid heller.

