Framsteg

Vi gör framsteg. Jag ser en växande tillit, eller ja snarare en vilja om tillit. Twaila vill lita på mig. Det räcker långt.

 

Hon har fått en alldeles egen hundgård. En som inte alls påminner om gamla hundgårdar där det gjort ont, där man varit rädd, där man varit stressad eller otrygg. Vi har byggt den speciellt för henne. Anpassat den till hennes behov och förutsättningar. En som saknar triggers och smärtsamma känslokartor. Den har vi täckt för på flera sidor. För att hon ska få sin bubbla. Där inne får hennes känsla av inre kontroll fortsätta växa.

 

Tidigare hundgårdar hon har bott i har varit klassiska, platta och med en koja i mitten och grus underlag. Där har hon utöver upplevt hemska upplevelser, utvecklat starka stereotypier genom att springa runt och runt och runt kojan i mitten. Hundgården hon har nu är sluttande, det finns inget grus i den, den är ”rörig” genom att vara fylld med olika nivåer och avsatser, så det är svårt att falla in gamla stereotypier. Hon har platser att dra sig undan på, där hon kan få bli osynlig. Det är viktigt. Att hon får känna att hon kan ”försvinna” om hon behöver det. Om insidan blir övermäktig, blixtarna dundrar och allt utanför är triggers som gör att tåget rusar snabbare.

 

Twaila har många diagnoser. En av dem är utbrändhet. Den är den vi behandat nu. Som utbränd är det första man vill slippa är alla förväntningar. Så vi har inte förväntat oss någonting av henne. Hon får bita mig om hon känner att hon måste, hon får bli arg, hon får vara ledsen, hon får vara glad. Jag gör små övningar men utan att hon själv vet om att det är träning. Vi hoppar upp på en sten här och där, hon får hitta balanspunkter i sig själv och gör hon inte det så släpper vi de omedelbart. Som utbränd är ofta alla typer av sociala sammanhang otroligt krävande, därför har hon hållits fortsatt isolerad från alla utom mig själv och Tobbe.

 

 

Twaila har väldigt länge inte fått höra sin röst. Hon har bitit i panik som den enda lösningen på överlevnad. Hennes personlighet har sedan start inte fått uttrycka sig. Hon har svårt att veta vem hon själv är. Detta tränar vi på genom att uttrycka oss - vi skäller. Jag skäller, hon tittar på mig, skeptiskt, men sakta kommer små skall från henne också, vi skäller tillsammans i skogen. Från vårt allra innersta låter vi oss uttrycka oss. Jag säger -Shh.. hon tystnar, så sitter vi tysta en stund och sen kör vi ett race till. Hon får träna på att växla i utlopp. Att inte bara helt tilta i det hon gör utan kunna kontrollera sina känslor. Det är mäktigt att arbeta med henne. Hon vill så gärna komma tillbaka.

 

Jag har även jobbat med beröring. Frågar henne alltid innan om det är ok. Säger att hon får bita mig om hon måste. De får henne att slappna av. Jag jobbar med tryckpunkter och små cirkelrörelser. Väcker celler till liv. Låter hennes muskler slappna av. Släpper på emotionella låsningar likväl som fysiska. Hon njuter, hon slappnar av, hon tillåter sig att släppa garden korta stunder. Men så vrider hon huvudet mot mig, ser mig rakt i ögonen och säger jag måste kanske bita dig snart. Hennes blick blir mörk, ond, gamla saker härjar i henne. Sånt hon inte kan kontrollera.

 

Jag backar, vänder ifrån, slutar. Jag förstår att det ibland blir för mycket. Hon flyttar sina egna gränser ibland lite för snabbt. Men vi har en bra kommunikation. Vi har någonting lovande på gång. 

 

 
 

Twaila

Twaila bär en ryggsäck så tung att hon inte orkar bära den. Den rent av kväver henne. När man inte kan andas får man panik. Därför biter hon precis vem som helst som kommer nära. Därför förvarnar hon inte, det finns inte tid för det i hennes värld, hon kommer dö om hon inte biter. Därför kan hon inte tänka, därför kan hon inte lära sig någonting. Därför fungerar ingen träning. Hon har fullt upp med att hålla sig levande.

 

Jag tänker bära hennes ryggsäck ett tag. Så hon slipper. Så hon kan börja andas igen. Tänka. Sluta kämpa för att överleva. Sen kommer hon få tillbaka den, så vi kan börja rota i den. Slänga en del. Trassla ut saker. Med tid blir ryggsäcken tom och då behöver hon inte bära den mera. Men hon behöver tömma den själv, därför kan jag bara bära den en stund åt henne.

 

Twaila kom hem till oss för två veckor sedan, hon har varit med om saker ingen hund ska behöva. Hon är bortom traumatiserad, ett svårt och komplicerat fall där svår PTSD bara är början på hennes problem. Jag vet inte om jag kan hjälpa henne, men jag ska försöka.

 

När hon kom tillbaka hit för ett par veckor sedan var min första tanke för första gången någonsin att låta en hund somna in på grund av beteendeproblem. Livet verkade vara övermäktigt för henne, hon behövde bara få tyst, komma ur stormen som hon bär inom sig, få komma undan, få slippa. Men någonting med henne verkade ändå ha kvar en vilja att kämpa. Att få hävda sin plats här på jorden.

 

Så vi börjar med att jag bär hennes ryggsäck och så får vi se vad vikten av att slippa den gör till en början.

 

 
Detta är Twaila för några år sedan. Hon ville bara sluta existera. En mer ångestfull hund har jag aldrig någonsin mött och hoppas aldrig behöva möta igen.
 

Mina första åtgärder med henne är total isolering, från både människor och hundar. Hon behöver få börja andas normalt igen, få känna att hon blir lämnad ifred, sakta kunna släppa känslan av beredskap. Vi jobbar med funktionell belöning, avstånd är allt hon vill ha.  När vi närmar oss hennes hundgård, så backar hon ibland undan. Då går vi. Hon återfår en känsla av kontroll genom att kunna välja sina interaktioner. Hon kan nu påverka sin situation. Det är en mäktig känsla för Twaila.

 

Parallellt efterchocks behandlar vi henne. Hon får märgben varje dag. Små godissök och promenader i sele och långkoppel. Precis allting är på hennes villkor. Hon har inte bitit mig ännu, jag tar det som framsteg.

 

Hon sover mycket. Hon ligger gärna i kojan och vill inte synas. Hon är inte stressad mera. Sakta har ett lugn lagt sig över henne. Det vore lätt att se de som att hon har de väldigt tråkigt och ensamt just nu, men hon har de skönare än på länge. Hon får vara ifred. Hon får andas. Det är allt hon vill just nu.

 

Fick höra jämförelsen att hennes inre är som ett X2000 tåg som rusar fram i en tunnel fyllt av stroboskop blixtrar. Den är ganska talande. Jag har hjälp av dem bästa med henne, känner mig ändå hoppfull. Att tåget ska kunna sakta ner och blixtarna stängas av.

 

Det hon har varit med om kan jag inte riktigt berätta om för det är väldigt känsligt för många iblandade. En del har varit medvetet och metodiskt onda och skadat henne, andra har gjort sitt bästa.

 

Jag kommer fortsätta berätta om min träning med henne. 

 

 
Detta är framsteg. Hur sorgligt det än ser ut. Twaila väljer nu att sitta med ryggen till omvärlden. Ett val hon känner att hon kan göra. Jämför med bilden tidigare då hon ville försvinna och bara göra sig osynlig.