Väntans tider

Inget är som väntans tider! Helt plötsligt släpar sig dagarna fram och en vecka blir till en hel evighet. Men det är den bästa känslan, förväntan, nyfikenhet och spänning!

 Nebraska i hundgården igår, magen är tydligt rund och redan ganska stor!

Vår fina rediga dam Nebraska börjar redan bli ordentligt runt om magen. Ultraljudet upptäckte fem valpar, men den avslöjar sällan alla. Det är tre veckor kvar till valpning, typish, för precis som Nebraska är så gör hon ingenting halvdant. Hon ställde upp sig i hela tio dagar (!), så är lite svårt att veta när befruktningen faktiskt skedde. Men räknar vi någonstans där i mitten så är de tre veckor kvar ungefär.

På bilden ser ni tre fosterblåsor, i dem ligger de en valp i varje. Fem blåsor upptäckte vi.
Det här blir hennes tredje och sista kull. Det är något väldigt speciellt med mogna damer som har haft kullar innan, de är så väldigt trygga och avslappnade. De råder ett cool över dem som man älskar att bara få vara i närheten av.

Nebraska tog som några av er säkert känner till en egen kull för två år sedan. Tjuvparade sig med Modig och trots två abortsprutor så kom till allas stora överraskning fyra valpar en solig september dag. Nebraska klarade hela dräktigheten utan extra mat och omsorg, dessutom låg hon i hård träning inför kommande säsong. Inte en gång klagade hon eller var besvärad. Valpningen fixade hon själv likväl, under en förhöjd liggplats i hundgården la hon sig till tro. När Tobbe kom för att mata hundarna så lämnade hon de två valpar som redan kommit och avbröt för att äta. Klart man måste äta, kostar energi att gå igenom en förlossning (Tobbe upptäckte dem då och hon valpade klart inne i huset).

Det är Nebraska i ett nötskal. Vår rediga tjej som har både skinn på näsan och ett fantastiskt självförtroende. Hon tar plats men utan att armbåga sig fram. Hon pjoskar inte och klagar aldrig.

Ni vet, när hon var åtta månader så bröt hon benet när hon ramlade ned från ett kojtak. På tre ställen bröt hon benet och veterinären föreslog avlivning. Otänkbart var att hon skulle fungera som en draghund. Veterinären kände inte Nebraska. Hon är idag Polarhundschampion och har sprungit flertalet långdistanstävlingar. Det tog  tre operationer, 1.5 år av rehabilitering, och en jäkla vilja. Men hon gjorde det. Utan att en enda gång klaga.

 
Hon är fantastisk vår Nebraska.Valparna har underbara förutsättningar med henne som mamma och vår kloka sansade Trym till pappa. Inget är som väntans tider…

The fantastic four

Den 20e april fyllde Canadas första kull med valpar fyra år. Ur den kullen behöll vi tre tikar och en hane själva. De var vår då stora satsning och förväntningarna på dem stora.

Tre tikar och en hane. Behöver jag alls skriva att de gett mig gråa hår? Dessa fyra fantastiska, underbara, tokiga och galna valpar har lärt mig så mycket att jag nog utan svårighet skulle kunna fylla en bok med mina erfarenheter av dem.

Canada, Fröya, Trym, Töya och Leya
Fyra år fyllda och numera vuxna på riktigt. Vi har överlevt, med betoning på just överlevt. Vi har gjort många fel, många fel – en massa kunskap till trots.

Alla fyra är dragmeriterade, två av dem Polarhundschampions till och med. En av dem har fått en kull valpar själv och en av dem har en planerad kull nästa år. De är helt fantastiska men samtidigt så dysfunktionella. Grundproblematiken ligger i att jag la allt mitt fokus på att hålla de fyra som en tajt grupp, att de skulle hålla sams och fungera bra tillsammans trots så jämna i ålder och många konkurrens parametrar. De har de också gjort. Hållit sams. Hyffsat i alla fall. Men de förlorade under arbetes gång istället massor i socialträning med andra hundar. För de glömde deras matte totalt av.

Deras självförtroende sitter i varandra, tillsammans är de precis hur starka som helst, ensamma har de knappt ben att stå på. Arbetet med att hålla dem som en tajt grupp gjorde jag väl, men tanken kring att hålla dem som en tajt grupp slog bakut.

 Trym, Fröya och Leya

De sista åren har jag med silkeshandskar försökt reda ut all komplexitet som uppstår när man har fyra kullsyskon som inte kan andas utan varandra men samtidigt är giftiga tillsammans. Så många variabler att ta hänsyn, så mycket känslor, inte minst mina egna att hålla i schack.

De har kommit långt mina små ”problembarn” och när jag i år startade på Polardistans med dem så kunde hjärtat spruckit av stolthet. Allt arbete tillsammans med dem, alla otaliga timmar av beteendeterapi, kurser och förtroliga samtal i hundgården har gjort att jag känner dem alla på cellnivå och kan oftast förutse både deras handlingar och tankar (även om jag inte alltid kan stoppa eller bryta dem). De sitter i mitt innersta vrå av hjärtat och deras ibland ologiska och orationella beteende försvarar jag med näbbar och klor. Ty jag vet att det är jag som skapat det, helt oavsiktligt givetvis, men ändå en produkt av mitt görande. De fick aldrig lära sig umgås med andra hundar. En hund som saknar sociala kunskaper är ett bekymmer, fyra stycken som tillsammans bildar en maffia är ett gigantiskt problem.

Att reparera skadorna har tagit närmare tre år, träningsplanen komplicerad och krävt otaliga timmar av daglig träning i perioder. Men det har fungerat, de har blivit bättre, de har fått egna ben, de har lärt sig impulskontroll, de har läst många språkböcker och de litar på mig så till pass att de lämnar över till mig när de känner att det blir för hett om öronen.

Så avslutningsvis vill jag ge dem upprättelse, de är förvisso både komplexa och tålamodsprövande men de är också helt magiska, enskilt och tillsammans.

Är så tacksam över deras intrång i mitt liv, med allt buller och bong!

Familjen

Vi har 25 hundar. För många en ganska stor siffra. Fick bara förra veckan frågan ”men du känner inte alla hundarnas personligheter eller hur?”

 Frågan gör ont att få, den är en förolämpning. Jag förstår att den som ställer frågan absolut inte menar det så. Men tänk efter, det är min familj de här 25 hundarna. Varför skulle jag inte känna till deras personligheter. Jag umgås med dem varje dag, jag spenderar timmar med att iaktta dem, märker minsta förändring i beteende, steg, rörelse eller humör. Jag ser allt det där och lite till. Jag känner mina hundar innan och utantill.

16 av våra hundar under ett träningspass i Grövelsjön
Tjugofem hundar. ”Hinner du verkligen med alla hundar?” Till att börja med så tränar vi 8-16 hundar på ett bräde, jag känner inte till så många andra hundsporter som får till det på det sättet. Så redan där är vi annorlunda. Jag lägger ned 8-9 timmar/dag (4 gånger i veckan) på hundarna, matar dem, pysslar om dem, selar dem, stretchar dem, går på tur och äter lunch tillsammans. Vill inte verka märkvärdig, men måste fråga ärligt, hur många ”vanliga hundägare” lägger ned så många timmar i veckan på sina hundar? Vi hinner med dem alla med råge.

Relativt ofta möts jag av den förutfattade meningen att om man har så här många hundar så är de bara verktyg, då är de inte så noga. ”Du har väll inte alla försäkrade?” Jo det har jag. För varje själ är ovärderlig, varje själ är lika viktig, lika stor. Lika betydelsefull.

”Men visst måste du ha favoriter?” Nej, har du favoriter bland dina barn? 25 hundar, det är 25 olika personligheter, visst ”klickar” jag mer med vissa än andra. Enkel kemi, vissa dras man till mer än andra. Men det leder absolut inte till att de blir favoriter. När någon inte mår bra, när någon har ont, blir sjuk – då finns det ingenting jag inte skulle göra för just den hunden. Min kärlek är likställd inför alla, mitt engagemang och min plånbok likaså. Dem hundar som de inte finns den där ordlösa kommunikationen med, där vi är ganska olika, där ”klicket” kan tyckas saknas – de hundarna är ofta de som gör mest avtryck i hjärtat. Olikheten är rolig, den är spännande och utmanar. Men för att man är olika betyder det inte att man inte älskar. Tror det är där missförståndet hamnar.

Jag har tidigare berättat om Talila och min relation. Hon kan gå mig på nerverna som ingen annan. Vår relation har mest kunnat liknas vid en infekterad syskonrelation. Vi gnabbas och kivas. Hon är het, reaktiv, impulsiv och ofta oberäknelig. Men när de gäller, då levererar hon alltid och med besked. När vi stått på fjället utan sikt, utan ork, utan ljus. Då har Talila sett mig i ögonen och sagt, -Jag fixar det här, och så har hon lagt alla sina egenheter åt sidan och gett mig hennes allt. Det är kärlek bortom ord kan förklara. Så ok, vi är ganska olika hon och jag, nej vi klickar inte, men hon är helt underbar på sitt sätt.

 Talila, som i år springer i Tobbes polardistans spann

En annan hund som är ganska olika mig är Modig. Hunden som fick fel namn. Han oroar sig JÄMT. Är ängslig och nervös. Han står och trampar och ser sig över axeln. Han är allt annat än modig. Oj, om jag kunde få en tia för varje gång jag uttalat orden ”Modig skärp dig nu”.  Dagligen ifrågasätter han mig  ”ojoj, är du säker på att vi ska göra det här?”, ”ojoj jag tror inte att det här går”, ”ojoj såhär har vi inte gjort innan, går det verkligen?”. -Ja Modig det går, Modig skärp dig nu.

För ett par veckor sedan så hade vi riktigt kallt, sådär kallt så de fryser fast stenhårda klumpar under hundarnas tassar och bildar bollar som givetvis gör ont att springa på. Töya fick problem flera gånger och jag fick gå fram och ta loss dem från under hennes tassar. Leya fick också problem, men hon klagade inte en gång, hon springer ändå, hon skulle förmodligen springa om hon så hade spikar i tassarna. Den hundens arbetsmoral alltså. Men det är en annan historia.

Tillbaka till Modig, han börjar streta emot, bita i nacklinan, ett tydligt tecken på att de har något under tassarna. Jag går fram och får leta, verkligen leta i hans trampdyna efter en liten liten liiiiten snöboll som fastnat. Mycket tveksamt om den ens kändes   -Ojoj, sa Modig, tur att du tog bort den. Jag höll faktiskt på att dö.

Några kilometer till och de hela upprepar sig,

 - Men Modig jag hittar inga bollar i dina trampdynor

 - Joooo, titta där, titta noga, dääääär sitter det en faktiskt en liten, titta noga så ser du den

– Modig skärp dig

Typiskt Modig. Om ni inte redan räknat ut detta så förstår ni säkert att även det här är väldigt långt ifrån hur jag är som person. Att det är svårt för mig att ”klicka” med Modig. Men saken är den att han till trots alla sina ängsliga egenheter alltid ställer alltid upp på mig, han springer alltid, han strular aldrig. Han oroar sig, men han gör alltid jobbet. Han är pålitlig.

Jag tror, att när hundar får vara de personligheter de är och man inte försöker forma om dem till något de inte är, när man respekteras deras egenheter och ser dem för dem de är. Då kan de också slappna av, de känner sig trygga och framför allt sedda och förstådda. Då kan den mest knepiga hund leverera de mest storartade. För de har inte fullt upp med att försöka bli sedda och förstådda.

 Fina Modig

Modig springer bredvid Leya, hans raka motsatts. Hon är tuff, framåt. pjoskar inte och oroar sig inte för någonting. De är ett bra par. Leya talar ofta om för Modig att han inte behöver oroa sig, att de ordnar sig.

När jag på Polardistans för några år sedan hade ett väldigt trött spann de sista 3 milen och ingen ville springa fram längre (bortsett Talila då) så satt jag fram Modig för första gången som ledarhund. Om jag hade kunnat föreviga hans blick ”Nejnejnej, nu har du gjort fel här, JAG ska INTE gå som ledarhund”, Talila drar tag i honom i nacklinan och börjar springa, Modig han vänder sig bak och tittar på mig i halv panik ”Såhär ska de inte vara, jag ska inte vara HÄR”. Men efter ett par kilometer så insåg han att han inte dog av att springa först och tog oss sedan tryggt i mål. Igen. Kärlek. Hjärtat spricker och rinner över på en och samma gång.

 Polardistans 2014, 2 kilometer från målgång. Talila och Modig i front.

Tänk vad tråkigt det vore om alla hundar var likadana. Om alla ”klickade” med mig. Vilken tråkig vardag vi skulle ha, så få utmaningar vi skulle få. Så lite erfarenhet.

Så till svar på den första frågan ”men du känner inte alla hundarnas personligheter eller hur?”  Jo det gör jag, jag känner dem innan och utantill och älskar dem alla lika innerligt.

 Knoxville

När en hund hamnar hos oss, den kan vara född här, köpt som valp eller i sällsynta fall omplacerad hit, då är de vårt ansvar till dess att den tar sitt sista andetag. Det spelar ingen roll vilken färg den har, hur bra den arbetar i selen, om den är vacker att se på eller om den har alldeles för mycket päls. De har inte bett om att få komma hit och det är de minsta jag kan ge dem, en trygghet om ett gott liv tills den sista stunden kommer.

Jag må vara romantiker och jag vet att många som sysslar med det som vi gör resonerar helt annorlunda. Jag respekterar det. Men jag kan inte göra det på något annat sätt. Det här är jag och jag behöver vara ärlig mot mig själv.

Varje hund har jag en egen relation till, vi har en egen historia, våra egna gemensamma erfarenheter, vårt tysta samförstånd, våra oskrivna överenskommelser. Det är ett privilegium att få ta del av så många liv, få ha så många i sin familj. Inte konstigt att kärleken rinner över ibland.

 I vårt sovrum har vi i bokhyllan alla hundarna. Dem med ett hjärta på ramen har somnat in. Kan bli stående länge framför hyllorna och försvinna iväg i tankarna..