Vart är vi?

Ja med ”vi” menar jag mig själv och alla mina spöken, demoner och galenskaper inuti. Skämt å sido så har jag länge klurat på att jag vill skriva om vart jag är på den här förmodligen evighetsresan i att komma tillbaka från överarbetning och utmattning.

 

Jag kan nog mest likna det vid att stå och balansera, men nu väldigt kontrollerat. Med ganska bra jämnvikt. Jag prövar mig fram, märker vad som fungerar och vad som inte fungerar.

 

En god vän till mig frågade häromdagen hur jag mådde och hur det gick, jag hatar den frågan egentligen. För vad ska man svara? På riktigt alltså. Det finns så mycket förväntningar i den frågan, antingen att man kämpar väldigt och det är slitsamt värre, eller att man blivit frälst någonstans och infunnit någon form av jordlig nirvana genom yogapass och att äta vegetariskt. Att säga, ja de går ganska bra – de är platt och ingen tror på. Även om de är precis så det är.

 

Jag sa de till henne sen, att det är svårt att svara på, det är lätt att svara enligt vad man tror den personen vill höra. Faktiskt. Man trillar så lätt dit.

 

Men jag äter nästan bara vegetariskt nu, mår så mycket bättre av det. Både samvetet och kroppen är tacksam. Jag motionerar mycket, däri ligger min meditation. Jag sover extra när jag behöver. Skrattar ofta. Slänger mig på soffan fast de finns saker att göra. Jag prioriterar bort mycket när jag inte hinner med. Jag är snäll mot mig själv. Jag tycker jag gör ett ganska bra jobb just nu. Och det märks. Vågar mig på att säga att jag just nu mår bättre än på länge, en efterlängtad harmoni infinner sig så sakteligen och mitt nya mål är att bibehålla den. Ibland känns det lätt som en plätt och jag förstår inte alls vad som skulle vara svårt och ibland helt omöjligt.

 

Men genom att väga varje situation, tänka efter, handla sen, så tar jag mig ur även de situationer där ångesten bankar på dörren eller stressen vill ta stryptag på mig.

 

Just nu känns de bra. 

 

 

Skrattretande

Det är lite skrattretande ändå. När jag inser att jag försökt vara effektiv i att vara utbränd. Inte effektiv som i att få saker gjort rent praktiskt, utan effektiv i resan, försökt vara effektiv i min utvecklingen. Seriöst. Hur är man ens det?

 

Förstår nu att jag nog behövde falla igen, ännu längre ner för att få den distansen till mig själv som verkligen krävdes för att kunna göra de förändringar jag desperat behövde. Att vara effektiv är en bra egenskap och någonting som tjänat mig väl i många aspekter. Men de finns ingenting som heter att vara effektivt utbränd. Så de är lika bra att jag kapitulerar inför det och ger mig till tåls för den tiden det faktiskt tar att få de insikter jag behöver få. Hänger ni med hur jag menar? Jag hoppas det. För de här är viktigt. Det går inte att skynda på personlig utveckling. Det tar tid. Tid jag inte tycker att jag har, för jag måste snabbt komma tillbaka. Jag behöver skynda mig att förstå min situation och effektivt jobba mig tillbaka.

 

Ja, ni ser nog den självklara ironin i detta och den i de här fallet totala bristen på insikt och förståelse för sin problematik. Bjuder på det.

 

Under det sista halvåret har jag fått lära känna mitt vuxna jag. Jag har kommit att tycka ganska mycket om och trivts att vara med henne. Det är så viktigt, för att fly från sig själv är en utmattande kamp har jag insett. Jag har slutat följa alla "goda råd", manualer och självhjälps råden för att komma tillbaka från utbrändheten och struntat i att försöka effektivt vara 100% igen. Jag har accepterat och låtit vara. Då kom också de efterlängtade insikterna. Om mig. Inte insikterna som de kloka citaten och kylskålmagnets klyschor berättar. Utan förståelsen för hur jag fungerar. Vad jag mår bra av och vad jag ska undvika.

 

"Jag har bränt ut mig 2 gånger. De kommer inte hända en 3e". Skrev jag i höstas. Men är nog ändå sant, för jag brände inte ut mig igen, jag föll bara längre ner. Jag slet mig upp en bit och föll handlöst igen. Jag hoppas jag inte ska falla längre nu. Jag hoppas jag lärt mig de jag behöver nu. Jag hoppas mina insikter ska räcka för att kravla mig upp och stå stadigt kvar. Drömmer om att få vakna på morgonen fylld av energi och med ett inre lugn. Undrar genuint om hur de känns. För det är så många år sedan att jag minns inte alls hur det är.

 

The story of Sandra continues…

 

Naken.

Maximus dog. Han försvann kanske inte. Men han dog.

 

Få vet vilken höst och vinter jag haft. Inte ens dem som står mig närmast vet hur många tårar jag faktiskt fällde under den här tiden. Det finns faktiskt inte en träningstur ensam med hundarna som jag inte gråtit mig igenom. Startade ofta stark, tänkte, idag, idag ska jag inte gråta över Maximus. Idag ska jag hålla ihop, idag ska jag tänka på annat. Jag misslyckades varenda gång.

 

Ingen vet hur många gånger jag föll ned på knä framför honom i ren desperation och bad honom aldrig lämna mig. Jag gick in i en bubbla av sorg, en bubbla där jag för att överleva släppte allt runtikring. Min tillvaro gick ut på att fortsätta andas, på att sörja det som komma skulle, på att se till att han hade de bra. Att hans behov hela tiden var tillgodosedda, att han var ok. Livrädd för att han skulle vara här mot sin vilja.

 

När jag släppte honom infann sig en märklig lättnad de första dagarna. En ännu märkligare känsla av glädje över att han slapp sin trötta kropp. Det var som om jag satte min sorg åt sidan och glädjades med honom över hans frihet. Skuldkänslorna för de känslorna ska vi inte ens börja gå in på.

 

Men det tog bara några dagar och så sprack bubblan. Hans och min bubbla. Kvar var bara jag, ensam, naken och helt slut. Månader av försummelse av arbete, vänner och livet ramlade ned i mitt knä.

 

Min utbrändhet stod och knackade på dörren och fick ta mig igen. Svälja mig hel. Hänsynslöst.

 

Hundarna, hundarna presterade just i de ögonblicket bättre än någonsin, det var som att de sprang för all kraft i livet. Dem har bokstavligen burit mig hela hösten. De har hört mina syftningar, de har känt min ångest, tysta och med ett outtalat samförstånd har de sprungit målmedvetet framåt för att jag ska fortsätta andas. De har skärt igenom mörkret med tassar som ljudlöst trampat ned. Med sänkta huvuden och strömlinjeformade kroppar. Bakom stod jag och lät dem bara bära mig. Lät mig vara svag, ledsen och trött. 

 

De var med mig hela vägen. Genom allt mörker och all sorg. De vet precis vad jag gått igenom. När min och Maximus bubbla sprack var de starkare än någonsin, uthålligare och nu både andades och levde åt mig.

 

Kärleken till dem alltså. Tacksamheten jag känner för dem, storheten i dem, det osjälviska de bär med sig. Detta blir hur flummigt som helst, för många säkert inte ens greppbart utan avfärdas som romantik eller föreställningar gjorda av önsketänkande. Det är ok. För jag vet deras storhet. 

 

För några veckor sedan dog en familjemedlem till mig. Någon som varit en grundpelare i mitt liv. En trygghet. Hon fick en hjärnblödning och var borta i ett ögonblick. Hon var sprudlande levande för att i nästa ögonblick vara borta. Hur hanterar man det? Det gör man inte. Det blir för mycket.

 

Jag har ingen aning om hur jag ska hitta tillbaka till Mig. Men jag kommer inte vara en följetång i misär.  Jag kommer resa mig.

 

Drakar lyfter i motvind. Petter