Min man

Jag såg honom först, han var svår att missa på dansgolvet. Han ganska mycket ägde det. Det fångade mitt intresse. Ett par timmar senare möttes vi på dansgolvet. Han vill hävda att han då såg mig först.

 

Platsen var Visby, på nattklubben Gutekällaren för att vara exakt. Dansgolvet på nedre våningen. Vi dansade oss svettiga den natten och möttes igen på samma dansgolv några nätter senare. Han ville att jag skulle följa med honom hem. Jag sa nej. Han var inte alls min typ. Med de där alldeles för stora byxorna, baggy kläder och långt hår. Men vi höll kontakten. Till och från. I nästan ett år. Sedan möttes vi på dansgolvet igen, den här gången i Åre. Han frågade mig om jag ville följa med honom hem på frukost. Den löjliga raggningsrepliken fungerade. Den här gången sa jag ja. Det är nu ganska precis tio år sedan.

 

 Gotland 2008, sommaren efter vi träffades på Gutekällaren

Den här mannen alltså. Han har sett mig i mitt allra lägsta, han har plockat upp mig när jag inte orkat stå. Ändå kan han fortfarande klä av mig med blicken. Fortfarande ser han mig, utan alla roller som mamma, företagare, hundförare och till och med utanför rollen som hans fru. Mig, Sandra, samma tjej som hans blick mötte den där natten på Gutekällaren – ser han.

 

Han låter mig vara mig. Har aldrig en endaste gång försökt förändra mig. Jag är en rastlös frihetstörstande själ. Det är inte lätt att leva med. 

 

Han vet precis när de är läge att säga ”Ja hjärtat” fast han egentligen inte alls håller med. Han vet när de är dags att blunda för mina tillkortakommanden, att låtsas som att han inte ser eller hör dem.

 

Jag är egen företagare, jag jobbar alldeles för mycket. Inte en gång under våra 10 år tillsammans har han pikat mig för det, inte ens så mycket kommenterat kring det. Han vet, att det är en del av mig. När de kör ihop sig så nattar Tova fast han gjort de flera kvällar i rad redan. Han ser själv på film, när flitens lampa lyser på kontoret. Han tar ”min” utfodring av hundarna när jag ligger efter.

 

Jag tittar på honom i smyg. De pirrar ännu i magen. Jag trånar fortfarande efter hans händer på min kropp. Han får mig att skratta. Jag längtar efter att han ska komma hem från jobbet. Han flirtar fortfarande med mig, inte traditionsenligt som en äkta man gör med blommor och en komplimang här och där, utan på ett kittlande, sexigt jag vill ha dig naken nu sätt.

 

Givetvis har han också fel och brister. Men ställer man dem i relation till de han berikar mitt liv med så är de små. Väldigt små.

 

Utan honom vet jag inte vart jag vore, vem jag vore, samtidigt som det vackraste han gett mig är möjlighet att få vara mig. For the long run. 

 

New York förra sommaren
 

Bara så att du vet

Jag saknar dig bloggen. Snart ska vi ha en stund tillsammans. 

Hit

Så sitter man här 23.10 och skriver på ett blogginlägg trots att mailen blinkar med sina 287 nya mail. Är någon form av själslig prioritering. Praktisk är den då inte.
Förundras över mig själv ibland faktiskt. Får man göra det? Men jag förstår inte riktigt hur jag får ihop det hela. Två företag, en hel drös med elever som jag är mentor till, stugor som hyrs ut till 10 talet jägare, 24 hundar i träning, en hög med härliga valpköpare, en egen valp, en aktiv post som sekreterare inom rasklubben med flertalet ansvarsområden, en 10 månaders liten flicka och så lyckades jag igår att se en film på tv med Tobbe, satt också 20 minuter och tittade på mina tre fiskar i det för dem alldeles för stora akvariet. Men, ja, har ju också 287 obesvarade mail.
Tänker ofta att jag är lyckligt lottad som har så himlans mycket roligt som konkurerar om min tid. Väldigt sällan, med stor betoning på väldigt sällan så känner jag mig tygnd av mina åtagande. Stressad emellanåt, ja. Men inte besvärad, det är ju så mycket roligt som det handlar om. 
Min utbrändhet som tidigare låg och lurade i ett mörkt hörn av rummet och väntade varje tillfälle att slo klorna i mig har istället förpassats till källaren, i en låda, med kodlås, vilken jag nästan glömt bort koden till. Jag har 287 obesvarade mail och jag har inte en tillstymmelse av panik, lite bekymmrad är jag hur jag ska lösa det hela, men ingen panik. Ingen hjärtklappning eller ångestattack.
Det är ganska häftigt att ibland få upp ögonen för den resan man har gjort. För hur man faktiskt kan ändra sitt sätt att se saker, angripa dem. De där 287 mailen kommer finnas där imorgon också (dessvärre) och jag kommer att hinna svara på dem, födmodligen några något försenade. Men det är ok, ingen dör av det, jag är trots allt bara en människa och då får man lov att inte alltid räcka till.
Resan, den har lärt mig att det är OK att inte vara superduktig hela tiden, att ibland hinner man inte med. Å herregud så skönt de är att komma underfund med det. Komma underfund med de på riktigt alltså, inte bara duktigt säga det som ett mantra samtidigt som insidan är i upplösningstillstånd.
Fick höra idag att när man blir förälder så upptäcker man att man har en växel till som man inte kände till. Det är så jädra sant. På ett bra sätt. Man tvingas bli mer effektiv. På ett bra sätt. Man tvingas vara i nuet. 
Som sagt, jag förundras ibland över hur jag faktiskt hinner med allt. Men jag tror hemligheten i alltsammans ligger i att man hinner mer än man tror, bara man planerar och man tillåter sig att vara mänsklig.
Känns det som att detta blev ett skrytsamt inlägg från mig? Hur fanastisk jag är? Det är inte ett "duktig flicka" inlägg detta. De är inte meningen att "show off". Utan jag är genuint fachinerad över hur det med rätt inställning går att hantera så mycket, bara hälften av det jag idag jonglerar hade tidigare hade fått mig att rusa in i väggen och stånga mig blodig. Ville bara dela med mig av det, dit resan tagit mig. Hit.
Nu ska jag ta och besvara några av de där 287 mailen innan jag går till sängs. 
Förra veckan var vi i Italien, Tova och jag tillsammans med familjen. Blev vinprovningar, en massa kolhydrater och värme, 34 grader och SOL. Toscana levererade, Florens är fantastiskt. Dit måste jag åka igen. Bjuder på lite bilder!