Priset man betalar för att älska en hund

Det går att hålla det på avstånd ganska länge. Att säga med värme och sorgsenhet ”han är på väg att lämna mig”, ”hans tid börjar rinna ut” till vänner och bekanta som under hur han mår.

 

Men sorgen växer på insidan och kan bara liknas vid en panikkänsla som tar över kroppen och till slut slukar dig hel. Då man faller handlöst och gråter utan stopp. Fast han sitter precis bredvid mig ännu.

 

Sorgen har för och nackdelen att påbörjas redan innan några av dem lämnar oss. Sorgen som då sakta och långsamt letar sig in i varje cell av din kropp och tar över. Kapar allt förnuft, alla skyddsnät, låter oss falla handlöst. Panikkänslorna växer och man kan för sitt liv inte stå ut med vetskapen att han som sitter här alldeles bredvid snart inte är här. Aldrig mer kommer vara här, i fysisk form. Och allt jag vill är att han honom i just den formen, fysisk. Blir rent av provocerad av alla vänliga kommentarer om att de aldrig lämnar oss helt. Även om jag vet att de är sanna, så vill jag inte höra på det.

 

Han är trött på sin kropp, han orkar inte med den mera. Hans själ har burit den i över tio år och den har inte varit snäll mot honom. Han väntar på mig nu. Han behöver mig för att slippa den. De gör mig arg. Varför kan han inte bara lämna den själv, varför fångas själar i kroppar de inte vill vara i mer?

 

Försöker att distansera mig till faktumet att jag bestämmer vilken dag han ska dö på. Att tid är en illusion och för honom spelar en dag här mer eller mindre inte så stor roll. Det är jag som gör de till en stor sak. Han säger att han inte kommer försvinna. Men de gör han. Vår relation som den ser ut idag upphör. Det vill inte jag.

 

Han, precis som Maximus har varit snäll mot mig. Har flaggat för detta i god tid. Redan i våras sa han till första gången. Lät mig vänja min vid tanken att han var på väg bort. Sakta har han låtit min själ ta in sorgen. Men nu står vi här. Här var jag hatar att stå. Sorgen, som egentligen är bottenlös kärlek har fyllt mitt hjärta och det är dags att säga hejdå.

 

Jag vill inte. Jag vill skrika sparka och slå. Vara obstinat och omöjlig. Vill vägra förstå.

 

När man vet

När man vet att saker är för sista gången. När man vet att man är på en tydlig nedräkning. När man vet att man måste ta till vara på varje stund.

 

Det är blandade känslor, en tacksamhet över att man ges möjlighet till ett långt och ordentligt avsked. Där alla lösa ändar får knytas ihop, där ett långt och innehålls rikt liv får summeras.

 

Jag gjorde den här resan med Maximus förra året, den var väldigt olik denna men ändå precis på samma vis. I förberedelserna så blir sorgen så tydlig definierad kärlek. Man får kännas dess storhet, dess övermäktiga makt över varenda cell i din kropp.

 

Den väntande saknaden lurar, man kan känna den fast den ännu inte infunnit sig. Man kan tydligt se hur all den där smärtan kommer vara kärleken som saknar motpart. Sorgen över vad som komma skall blandas med en enorm tacksamhet över att vi inte är där ännu. Inte riktig. Men man vet. Vet att vi räknar ned.

 

Det är i en konstig limbo man befinner sig. Man försöker göra sig redo, förbereda sig, men vem försöker vi lura, hur förbereder man sig på att förlora någon man älskar? Det är omöjligt att värja sig mot varken saknad eller sorg. De vi gör är att ha saker att luta oss emot, trösta oss med. Veta att vi tog tillvara på tiden, att vi värdesatt den, att vi var närvarande. Men sanningen är den att hålet sorgen lämnar oss med är mörkt och avgrunds djupt och de går inte att fylla med något alls.

 

Idag har vi inget slutdatum. Det är jag tacksam för. Idag är en helt vanlig dag, bara att det är sista gången vi får uppleva den åttonde augusti med Snö. De vet jag. 

 

 Där han trivs allra bäst. I vattnet, där kroppen blir tyngdlös och lederna svalkade. Omringad av berg och fylld av ro.

Snö och jag

Snö är enklast beskrivet en grinig gammal gubbe. Faktiskt. Men han är min griniga gamla gubbe.  Sanningen är den att när man lär känna honom så förstår man att han är allt annat än grinig. Han är bara så rädd om både sin kropp och själ att han ogärna släpper in någon, han morrar dovt och går undan istället.

 

Snö närmar sig elva år. Snö har gått igenom tre omfattade ledoperationer, han har haft en magomvridning och han har kämpat med exem halva livet.

 

Han är hunden som inte kunde göra ifrån sig på djursjukhuset fören matte fick komma 15 mil enkel väg och rasta honom så han kunde slappna av lite. Han är hunden som är lite hård och kantig på ytan men så otroligt mjuk och ömtålig på insidan. Han är hunden som ofta missuppfattas som sur när han egentligen bara är rädd om sig.

 

Snö har levt hela sitt liv i skuggan av Maximus. Maximus med det oändligt stora hjärtat och sitt charmiga öppna sociala sätt som inte gått någon obemärkt förbi. Jag tror Snö har varit ok med det för han har aldrig velat ha alla den där uppmärksamheten. Han vill bara ha sina rutiner, sin trygghet och sin närmaste familj.

 

Jag har hela hans liv varit hans trygghet, hans tysta förtrogna beskyddare, den som förstår honom och ger honom de han behöver. Vi har gjort omfattande rehab många gånger, han har sett in i mina ögon med den mest skrämda blicken hos veterinären och undrat om de verkligen ska gå vägen den här gången. Jag har alltid sagt ja, du kan mycket mer än du tror. Och de har han också bevisat om och om igen. Har sagt att den hunden har likt en katt nio liv. ”Han blir aldrig äldre än 3-4 år” sa veterinären när han var 1.5 år. Hon kände inte Snö.

 

 

Snö är hunden som aldrig går hemifrån, många har försökt locka med honom på promenad men han stannar vid gårdsgränsen och ser dem gå vidare. Han är så hemkär den hunden.

 

I februari hände något mycket märkligt. Hemkära, trygghetstörstande Snö rymde. På gamla dar så rymde gubben. Men de var inte på eget initiativ, utan syster Himla fick nys på vilt och for iväg, Snö han följde mot sitt bättre vetande efter. Några kilometer bort tröttnade Himla och sprang snabbt hem, Snö är inte i lika bra kondition och hängde inte med henne. Han är heller inte lika pigg i huvudet och nu var han dessutom inte hemma utan hos hundvakt (vi var bortresta) så han hittade inte hem.

 

Han vandrade planlöst i 16 timmar i skogen. Under natten sjönk temperaturen till 20 minus och Snö med sina exem hade mycket av pälsen bortrakad. Vi letade, spårade och många slöt upp i jakten på Snö som inte skulle klara en natt till själv ute. Rädslan var obeskrivlig och jag tror knappt jag andades innan han var funnen.

 

Han hittade ner till en större väg, där en bil stannade. Han tittade på dem, gick in i skogen och föll ihop. Han förstod att han hade blivit räddad och där tog precis all energi slut. Han kunde inte resa på sig utan de fick bära in honom i bilen. Snö hade inte varit ute på ett skojigt äventyr, han hade haft ångest och panik i timmar. De vet man om man känner honom. Han tappade bort sig och det visste han mycket väl om. Att han var borttappad.

 

När vi kom hem lämnade han inte min sida. Snö som aldrig haft problem att vara ensam var min skugga och följde mig ända in på toaletten. Rädslan att bli lämnad ensam var så stor och oresonlig att han till och med i hemmets trygga vrå var rädd för att bli borttappad igen.

 

Han måste vandrat hela natten i försök att komma hem, hans kropp vittnade tydligt om det. Han kunde stå upp 10-20 sekunder sedan föll han ihop på golvet. Som ett korthus. Benen bar honom bara inte.

 

Vägen tillbaka har varit lång och vi är så långt ifrån där han var fysiskt innan detta hände. Det är en trött och sargad kropp som fick en påfrestning alldeles för stor.

 

Nu är jag rädd för att de nio liven är förbrukade, för att han inte har mer att ta av, för att han inte orkar mera. Han är så ledsen. Han vill inte mera. Han är så arg på de andra hundarna, inget tålamod alls längre. Han vill ingenting mera. Och jag känner så tydligt vad han vill.

 

Processen med Maximus är så nära fortfarande. Sista tiden innan Maximus gick så grät jag så mycket att sältan i min tårar frätte sönder huden under mina ögon skapade öppna sår under dem.

 

Jag vet inte riktigt hur jag ska göra det här. Jag är inte redo och jag behöver försäkra mig om att han verkligen är det. Vi kan inte förhasta oss här, inte någon av oss.

 

Han ska få alla insatser, extra massage, extra smärtlindring, extra vitaminer, extra uppmärksamhet, extra fysövningar, extra godsaker, extra allt. Om de inte hjälper, då får de väll vara så. Men först ska jag ge honom mitt allt för att han ska vilja leva igen.

 

Maximus får allt vänta en liten stund till på sin tysta bundsförvant. Jag vill tro de i alla fall…