Polardistans 2017

Vi fick bryta på första checkpoint. Tre av mina sju hundar hade ömma handleder och beslutet var självklart. Vår resa i år tog slut där. 06.50 en onsdag morgon bland små halmhögar, ihoprullade hundar och en halvt uppackad släde så var sju månader av träning till ända. Sakta började jag plocka ihop våra saker i släden och förbereda på packa in allt i bilen istället för att fortsätta i spåret.

 

En konstig melankoli infann sig. Som ett litet vakuum för ett ögonblick. Vet att jag tänkte, borde det här inte göra mera ont, så mycket tid, känslor och engagemang vi investerat i detta och så kom vi inte längre än så här. Veterinären kom, jag sa att de gärna fick gå igenom hundarna men att jag redan tagit beslutet att bryta men ännu inte meddelat det officiellt. När jag sa orden att vi skulle bryta så fylldes ögonen ögonblickligen av tårar och det var för en stund svårt att kontrollera sig. Inte bryta ut i ett stort blödigt gråtande. Med darrande underläpp tittade jag in i veterinärens medlidsamma ögon och fick vända mig bort för att hålla ihop.

 

Men detta var helt kort, 20 minuter senare var jag ok. Tror alla i min omgivning var förvånade över mitt goda mod och lättsamhet. Man tog i mig med silkeshandskar. Jag är ganska känd för att falla handlöst när jag engagerar mig intensivt och det sedan faller bakut. 

Men det är så märkligt. Det var inte så tufft att bryta. Bortsett mina 20 minuter med veterinären när jag lät alla känslorna komma och kände dem fullt ut. Det var som att de behövde gås igenom och sedan var jag klar med dem. Släppte dem. Gick vidare.

 

 
Jag kände mig urstark när jag startade tisdag eftermiddag. Inte så mycket fysiskt, men psykiskt. Jag har aldrig varit så trygg i en tävling, aldrig känt sån tilltro till hundarna och störst av allt – så stor tilltro till mig själv!  Jag och hundarna gjorde våra absolut bästa 95 km någonsin. När jag kröp ner i sovsäcken på checkpoint under bar himmel och Teneessee´s fuktig nos stack in i sovsäcken och hon la sig mjukt bredvid min kropp så viskade jag tyst upp mot stjärnorna ”Tack för det här”. Det där och då var ett av mina största ögonblick. Den totala närvaron i livet, i stunden. Den starka kopplingen mellan mig och hundarna och allt runtikring i universum var övermäktig. Jag sov så gott med Tennesses varma kropp alldeles intill och hennes lugna andetag i min sovsäck.
 
Jag har gjort några långdistans lopp genom åren och det här är den andra som jag behövt bryta. Det är beroendeframkallande att få upplevelsen av både hundarna och naturen. Men dessa egentligen i sammanhanget korta 95km var de mest känsomässiga jag gjort.
 
 Här sov jag tillsammans med Teneessee alldeles intill (ursäkta tråkig bildkvalité)
 

Jag var så lycklig för upplevelsen vi fick att det räckte mer än tillräckligt. Den här resan handlade märkligt nog, trots så mycket symbolik kring att få göra ett Polardistans 300 till Maximus ära, inte alls om att slutföra det. De handlade om så mycket annat. Om så mycket större saker.

 

 
Ödmjukheten och respekten över hundarna är störst av allt och jag bugar djupt inför deras prestation. Det var tufft, det saknades helt spår helt långa sträckor men ledarhundarna navigerade oss över ett kolsvart och blåsigt fjäll med sådan trygghet. Många vittnade om de hårda förhållanden detta år. Det var dessa tuffa förhållanden som tog ut sin rätt på några av hundarnas handleder. Men inte det minsta på deras styrka, de gick över fjället utan svårighet, utan tvekan, utan trötthet.
 

Jag önskar så att jag kunde beskriva känslan att på alla sätt och vis vara sammankopplade ut i varje cell, andas unisont, kommunicera utan ett endaste ord. Låta sig fyllas av varandras totala närvaro. Den fullkomliga tilliten. Den styrka som uppstår. Går inte. Är kanske inte meningen att de ska kunna beskrivas, för ord ska nog inte kunna rymma upplevelsen.

 

Det var en ära att få stå bakom det här spannet. Oavsett om de gjorde 10, 100 eller 300km. Det är inte distansen det handlar om. Det är magin som infinner sig, urkraften och kärleken. De gav mig allt de hade, tacksamheten för att få uppleva det är obeskrivbar.

 

Jag vet att ni var många som var med oss den det där dygnet, vi kände det, det gjorde oss starkare än ni tror. Tack tack tack.
 
Världen bästa utsikt att vakna till. Bilden är tagen från min sovsäck onsdagmorgon. 
 

Vi gör givetvis ett nytt försök nästa år och jag ser redan framemot tränings starten i augusti! För de är trots allt resan som är de roligaste, inte målet.

(Alla bilder i texten är från Polardistans)

Tystnad.

En lång lista har bockats av. Med saker som var viktiga att göra. Fotografier har tagits i tusentals, filmer i timtals. Päls har lagts i små askar. Kramar utdelats i miljoner. Vi har pratat oss igenom många nätter, om gamla minnen, bläddrat i dagböcker och fotoalbum, rest i tiden tillsammans. Jag har försäkrat mig om att du vet att jag älskar dig, om min tacksamhet för dessa 13 år.

 

Du har fångat mina tårar när min sorg varit bottenlös, du har andats lugnt genom min ångest.

 

Jag har skämt bort dig, med godsaker, klappar och hela min uppmärksamhet. Vi har gått en sista gång runt gården, sagt hejdå till dem alla. Varenda en som kommit in genom våra dörrar under ditt beskydd. Vi vilar alla på dina axlar, ingenting kommer någonsin bli sig likt. Jag vet inte hur vi ska klara oss utan dig, det gör ni svarar du, så lugnt som bara du kan.

 

Jag har klappat, masserat, kramat och pussat på dig. Jag har tagit mig tid att säga hejdå, förbereda mig. Inte skyndat, utan metodiskt gjort allt som krävs för att det ska gå att släppa dig. Det har varit en lång process och du har tålmodigt väntat.

 

Nu sitter vi här. De är tyst. Alla sover. Bara du och jag en sista gång. Jag känner ett märkligt lugn i kroppen, en bekant trygghet, med dig ännu bredvid. Vi har på alla sätt och vis, enligt konstens alla regler avslutat vår jordliga resa tillsammans, vi har stängt den boken tillsammans och ingenting har lämnats åt slumpen, inget har förbisetts. Nu återstår bara det där allra sista.

 

Sneglar på klockan, mindre än 12 timmar kvar. Jag ska hålla dig i handen min älskade, till ditt sista andetag. Sen får du bära mig på dina vingar tills jag orkar stå.

Det finns ingen separation, vår kärlek slutar inte här. 

 

 
Maximus somnade in på förmiddagen lördag den 14 januari på ett nyfallet snötäcke under bar himmel på sin älskade gårdsplan omringad av så mycket kärlek. Aldrig har gården varit så högaktiningsfullt tyst. Alldeles stilla vilade Sulviken. Inte ett knyst från en hundgård. Aldrig har dem alla varit så samlade och närvarande. Som när en mycket stor man lämnade oss alla.

Ångest

Vårt gemensamma liv har varit kantat av upplevelser, utmaningar och äventyr. Stadigt, stadigare än någon har du stått vid min sida genom alla livets stora förändringar. 13 år är en lång tid.
 
Där vi står nu. Mitt imellan livet och döden är en märklig plats. En subtil viskning om att du nu inte orkar mer har gjort sig hörd flera gånger. Du ska inte behöva höja rösten, jag hör dig. Men mitt hjärta måste få lite tid att förbereda sig på att gå sönder. Så då står vi här mittemellan livet och döden. Det känns som att ridån har gått ner. Som att allt som varit i ditt liv har tagit ett steg tillbaka. Som att du och jag sitter på en gigantisk teaterscen där hela livet utspelat sig men nu är där alldeles tyst. Det är bara du och jag. Alla äventyr, alla möten, allt stort du åstadkommit är tysta minnen. Bara dina andetag och mina snyftningar hörs.
 
Du tröstar och säger förlåt. För att livet är så här. Jag sörjer dig fast du är kvar. Snart är bara mina snyftningar kvar och dina andetag tysta. Här sitter vi i dödens väntrum. Jag kan inte ta de här beslutet. Det är för svårt. Du behöver inte svarar han. Jag har redan tagit det.
 
Att lyfta luren. Att uttala orden. Att avtala om döden. Gör det på ren autopilot. Gör de bara för han bad mig. Kan inte tänka djupa tankar, kan inte känna efter. Då viker sig benen och syret tar slut. Jag vet att jag överlever det här. Men de är ingen tröst. Saknaden våldtar min själ, ångesten mördar mitt hjärta. Förstår inte hur jag fortfarande andas.