Dag 8

Var in på djurmagasinet idag för att handla foder. När jag gick igenom ben och tugg avdelningen tänkte jag att jag ville köpa nått riktigt gott till.. ja till vem då egentligen? Leksakerna var på andra sidan gången och så blev jag sugen på någon aktiverings sysselsättning till Lycka… Så kom de hela alltet över mig. Ensamheten och sorgen.

 

Jag vet. Jag har 24 hundar. Hur i hela fridens namn kan du känna dig ensam som har så många hundar. Hur kan du inte ha någon att köpa ben och leksaker till? Nej rent tekniskt har jag givetvis hundar att göra det till. Men ändå inte. Maximus, Snö och Lycka var våra sällskapshundar, dem som vi delade dygnets alls timmar med, dem som inte sprang mil efter mil och nöjda kröp in i en koja efter det. De var helt vanliga sällskapshundar, de stod för hela mitt ”vanliga” hundägarskap och på så sätt är jag nästan hundlös just nu. Förstår att detta kanske är en svår känsla att förstå om man inte är precis mitt i den.

 

Hundarna ute är precis lika mycket värda, viktiga, älskade och prioriterade. Men med dem gör vi helt andra saker, vi leker bland stockar, vi myser på ett kojtak, vi är ute timme efter timme tillsammans i spåret. Men de har ett helt liv utomhus och är mitt i sina karriärer som draghundar.  Precis där de ska vara.

 

Jag förlorade alla mina tre sällskaps hundar på ett halvår. Förstå hur tomt och tyst huset blir, hur precis alla rutiner ruckas, hur man helt plötsligt inte har någon i sovrummet, någon som ligger bredvid när man ser film, någon som väntar på dig när du kommer in.

 

Jag har 24 hundar men ändå blev jag på sätt och vis hundlös.

Tillsammans med Maximus, den första av våra tre som försvann...

Dag 7

Jag börjar känna att jag nog är en ganska tråkig person. Såhär när jag ska skriva varje dag så har jag inte ett så jäkla spännande liv att det finns att skriva något varje dag. Ganska roande tanke faktiskt.

 

Undrar hur många av er läsare har synat den bluffen nu? Som tröttnat och slutat kika in på bloggen. Skämt åsido, jag tänker vara dötrist idag. Bara därför. Ännu en dag med fåtalet rader om mest ingenting.

 

Och det är helt ok. Inspirationen infinner sig snart.

 

Dag 2

Jag kom ut sent igår kväll med hundarna och det fyllde precis den funktionen de brukar. Bitar faller på plats, stressen rinner av mig. Hinner bara 100 meter hemifrån och jag glömmer alla måsten och inbillade krav.
 
 
Jag lyssnar ofta på musik när jag kör hundarna, många säger att de känns som de tappar kontakten med hundarna då. För mig är de precis tvärtom, i musiken möts vi och som i ett trollslag blir vi alla till en och samma varelse. Hundarna hör inte min musik, men de känner min närvaro som infinner sig, den totala då våra hjärtan faktiskt slår i takt.Vi har gjort otaliga mil genom melankoliska toner av Passenger och Lars Winnerbäck, men också känt oss starkare än någonsin till tung hiphop och spralliga och fulla av liv till Pink eller Zara Larsson.
 
 
Jag har en ritual när jag kommer tillbaka, en speciell spellista som jag alltid sätter på när jag selar av hundarna, plockar med selarna, snurrar ihop linan, klappar om hundarna, viskar väl valda ord till dem alla. På många sätt det bästa på hela turen. Tillfredställelsen hos alla, lugnet, gemenskapen. Tystnaden.De enda som hörs är långsamma toner i hörlurarna, hundarnas andetag och mina fotsteg när jag rör mig kring dem. Tystnaden då hela omvärlden stängs ute och det är bara vi.
 
 
Det där med ritualer är viktigt har jag kommit på. Att mötas av något man känner igen, att veta hur det hela ska gå till. Mina och hundarnas ritualer när vi är ute tillsammans är heliga och kommit att bli viktiga på många sätt och vis. Saker vi gör, ordningen vi gör dem i, procedurer som bara vi känner till och som är våra. Våra, mina och hundarnas.
 
 
Med dem skapas ett utrymme som är olikt allt annat och omöjligt att förklara. Älskar våran bubbla.
 
 
 
...igår kväll, i månets sken..