Framsteg

Vi gör framsteg. Jag ser en växande tillit, eller ja snarare en vilja om tillit. Twaila vill lita på mig. Det räcker långt.

 

Hon har fått en alldeles egen hundgård. En som inte alls påminner om gamla hundgårdar där det gjort ont, där man varit rädd, där man varit stressad eller otrygg. Vi har byggt den speciellt för henne. Anpassat den till hennes behov och förutsättningar. En som saknar triggers och smärtsamma känslokartor. Den har vi täckt för på flera sidor. För att hon ska få sin bubbla. Där inne får hennes känsla av inre kontroll fortsätta växa.

 

Tidigare hundgårdar hon har bott i har varit klassiska, platta och med en koja i mitten och grus underlag. Där har hon utöver upplevt hemska upplevelser, utvecklat starka stereotypier genom att springa runt och runt och runt kojan i mitten. Hundgården hon har nu är sluttande, det finns inget grus i den, den är ”rörig” genom att vara fylld med olika nivåer och avsatser, så det är svårt att falla in gamla stereotypier. Hon har platser att dra sig undan på, där hon kan få bli osynlig. Det är viktigt. Att hon får känna att hon kan ”försvinna” om hon behöver det. Om insidan blir övermäktig, blixtarna dundrar och allt utanför är triggers som gör att tåget rusar snabbare.

 

Twaila har många diagnoser. En av dem är utbrändhet. Den är den vi behandat nu. Som utbränd är det första man vill slippa är alla förväntningar. Så vi har inte förväntat oss någonting av henne. Hon får bita mig om hon känner att hon måste, hon får bli arg, hon får vara ledsen, hon får vara glad. Jag gör små övningar men utan att hon själv vet om att det är träning. Vi hoppar upp på en sten här och där, hon får hitta balanspunkter i sig själv och gör hon inte det så släpper vi de omedelbart. Som utbränd är ofta alla typer av sociala sammanhang otroligt krävande, därför har hon hållits fortsatt isolerad från alla utom mig själv och Tobbe.

 

 

Twaila har väldigt länge inte fått höra sin röst. Hon har bitit i panik som den enda lösningen på överlevnad. Hennes personlighet har sedan start inte fått uttrycka sig. Hon har svårt att veta vem hon själv är. Detta tränar vi på genom att uttrycka oss - vi skäller. Jag skäller, hon tittar på mig, skeptiskt, men sakta kommer små skall från henne också, vi skäller tillsammans i skogen. Från vårt allra innersta låter vi oss uttrycka oss. Jag säger -Shh.. hon tystnar, så sitter vi tysta en stund och sen kör vi ett race till. Hon får träna på att växla i utlopp. Att inte bara helt tilta i det hon gör utan kunna kontrollera sina känslor. Det är mäktigt att arbeta med henne. Hon vill så gärna komma tillbaka.

 

Jag har även jobbat med beröring. Frågar henne alltid innan om det är ok. Säger att hon får bita mig om hon måste. De får henne att slappna av. Jag jobbar med tryckpunkter och små cirkelrörelser. Väcker celler till liv. Låter hennes muskler slappna av. Släpper på emotionella låsningar likväl som fysiska. Hon njuter, hon slappnar av, hon tillåter sig att släppa garden korta stunder. Men så vrider hon huvudet mot mig, ser mig rakt i ögonen och säger jag måste kanske bita dig snart. Hennes blick blir mörk, ond, gamla saker härjar i henne. Sånt hon inte kan kontrollera.

 

Jag backar, vänder ifrån, slutar. Jag förstår att det ibland blir för mycket. Hon flyttar sina egna gränser ibland lite för snabbt. Men vi har en bra kommunikation. Vi har någonting lovande på gång. 

 

 
 
#1 - - Gudrun:

En tår på kinden när jag läser din text! Känner med Twaila och gläds över hur långt ni kommit! Hon är värd sin bubbla och hon har haft en fantastisk tur att du såg henne första gången och att du fortsatt ser henne!
Kram

#2 - - Elisabeth :

❤❤❤❤❤❤❤❤

#3 - - Jossan (å Nasti):

Vilken häftig hundgård hon har! Synd bara att den behövdes bli byggd så för hennes bakgrund, och inte för skojs skull.
Jättefin tjej! Och så roligt att läsa om hur det går. <3

#4 - - Jenny:

Vad kul att få läsa om Twaila, så fint du skriver. Jag har tänkt mycket på henne sen första gången du skrev om henne. Vad roligt att det går framåt. Vilken tur att hon hamnade hos er.