Dag 8

Var in på djurmagasinet idag för att handla foder. När jag gick igenom ben och tugg avdelningen tänkte jag att jag ville köpa nått riktigt gott till.. ja till vem då egentligen? Leksakerna var på andra sidan gången och så blev jag sugen på någon aktiverings sysselsättning till Lycka… Så kom de hela alltet över mig. Ensamheten och sorgen.

 

Jag vet. Jag har 24 hundar. Hur i hela fridens namn kan du känna dig ensam som har så många hundar. Hur kan du inte ha någon att köpa ben och leksaker till? Nej rent tekniskt har jag givetvis hundar att göra det till. Men ändå inte. Maximus, Snö och Lycka var våra sällskapshundar, dem som vi delade dygnets alls timmar med, dem som inte sprang mil efter mil och nöjda kröp in i en koja efter det. De var helt vanliga sällskapshundar, de stod för hela mitt ”vanliga” hundägarskap och på så sätt är jag nästan hundlös just nu. Förstår att detta kanske är en svår känsla att förstå om man inte är precis mitt i den.

 

Hundarna ute är precis lika mycket värda, viktiga, älskade och prioriterade. Men med dem gör vi helt andra saker, vi leker bland stockar, vi myser på ett kojtak, vi är ute timme efter timme tillsammans i spåret. Men de har ett helt liv utomhus och är mitt i sina karriärer som draghundar.  Precis där de ska vara.

 

Jag förlorade alla mina tre sällskaps hundar på ett halvår. Förstå hur tomt och tyst huset blir, hur precis alla rutiner ruckas, hur man helt plötsligt inte har någon i sovrummet, någon som ligger bredvid när man ser film, någon som väntar på dig när du kommer in.

 

Jag har 24 hundar men ändå blev jag på sätt och vis hundlös.

Tillsammans med Maximus, den första av våra tre som försvann...

#1 - - illika:

Alll omtanke och sympati!
Jag har börjat vänja mig (bara den tanken är egentligen vidrig) vid att förlora ett älskat liv om året. Sedan 2007 har jag förlorat i snitt en om året utom i år. Tre på ett halvår är mer än jag ens kan föreställa mig.

Min enda tröst är kärleken. Att kärleken var större än sorgen nu är. Och att de ändå finns runtom mig, fast jag inte kan prata med dem. Både mina föräldrar och mina husdjur. Mina änglahundar, mina änglakatter.

#2 - - åsa i åsele - naltabblovers på instagram:

Klart det är skillnad på de hundar som är sällskapshundar å dem som är till för drag = arbetshundar.

Beklagar verkligen Din sorg å förstår Din saknad.

#3 - - Elin:

Åååhhh vad ditt inlägg berör. Det känns så orättvist, att allt skulle hända på en gång. Jag är inte i dina skor, men förstår tomheten som infinner sig när en viss individ försvinner. En tomhet som liksom inte kan ersättas av annat. Man tappar bort sig själv lite i det. STOR STYRKEKRAM <3