Dag 2

Jag kom ut sent igår kväll med hundarna och det fyllde precis den funktionen de brukar. Bitar faller på plats, stressen rinner av mig. Hinner bara 100 meter hemifrån och jag glömmer alla måsten och inbillade krav.
 
 
Jag lyssnar ofta på musik när jag kör hundarna, många säger att de känns som de tappar kontakten med hundarna då. För mig är de precis tvärtom, i musiken möts vi och som i ett trollslag blir vi alla till en och samma varelse. Hundarna hör inte min musik, men de känner min närvaro som infinner sig, den totala då våra hjärtan faktiskt slår i takt.Vi har gjort otaliga mil genom melankoliska toner av Passenger och Lars Winnerbäck, men också känt oss starkare än någonsin till tung hiphop och spralliga och fulla av liv till Pink eller Zara Larsson.
 
 
Jag har en ritual när jag kommer tillbaka, en speciell spellista som jag alltid sätter på när jag selar av hundarna, plockar med selarna, snurrar ihop linan, klappar om hundarna, viskar väl valda ord till dem alla. På många sätt det bästa på hela turen. Tillfredställelsen hos alla, lugnet, gemenskapen. Tystnaden.De enda som hörs är långsamma toner i hörlurarna, hundarnas andetag och mina fotsteg när jag rör mig kring dem. Tystnaden då hela omvärlden stängs ute och det är bara vi.
 
 
Det där med ritualer är viktigt har jag kommit på. Att mötas av något man känner igen, att veta hur det hela ska gå till. Mina och hundarnas ritualer när vi är ute tillsammans är heliga och kommit att bli viktiga på många sätt och vis. Saker vi gör, ordningen vi gör dem i, procedurer som bara vi känner till och som är våra. Våra, mina och hundarnas.
 
 
Med dem skapas ett utrymme som är olikt allt annat och omöjligt att förklara. Älskar våran bubbla.
 
 
 
...igår kväll, i månets sken..