Vart är vi?

Ja med ”vi” menar jag mig själv och alla mina spöken, demoner och galenskaper inuti. Skämt å sido så har jag länge klurat på att jag vill skriva om vart jag är på den här förmodligen evighetsresan i att komma tillbaka från överarbetning och utmattning.

 

Jag kan nog mest likna det vid att stå och balansera, men nu väldigt kontrollerat. Med ganska bra jämnvikt. Jag prövar mig fram, märker vad som fungerar och vad som inte fungerar.

 

En god vän till mig frågade häromdagen hur jag mådde och hur det gick, jag hatar den frågan egentligen. För vad ska man svara? På riktigt alltså. Det finns så mycket förväntningar i den frågan, antingen att man kämpar väldigt och det är slitsamt värre, eller att man blivit frälst någonstans och infunnit någon form av jordlig nirvana genom yogapass och att äta vegetariskt. Att säga, ja de går ganska bra – de är platt och ingen tror på. Även om de är precis så det är.

 

Jag sa de till henne sen, att det är svårt att svara på, det är lätt att svara enligt vad man tror den personen vill höra. Faktiskt. Man trillar så lätt dit.

 

Men jag äter nästan bara vegetariskt nu, mår så mycket bättre av det. Både samvetet och kroppen är tacksam. Jag motionerar mycket, däri ligger min meditation. Jag sover extra när jag behöver. Skrattar ofta. Slänger mig på soffan fast de finns saker att göra. Jag prioriterar bort mycket när jag inte hinner med. Jag är snäll mot mig själv. Jag tycker jag gör ett ganska bra jobb just nu. Och det märks. Vågar mig på att säga att jag just nu mår bättre än på länge, en efterlängtad harmoni infinner sig så sakteligen och mitt nya mål är att bibehålla den. Ibland känns det lätt som en plätt och jag förstår inte alls vad som skulle vara svårt och ibland helt omöjligt.

 

Men genom att väga varje situation, tänka efter, handla sen, så tar jag mig ur även de situationer där ångesten bankar på dörren eller stressen vill ta stryptag på mig.

 

Just nu känns de bra.