Polardistans 2017
Vi fick bryta på första checkpoint. Tre av mina sju hundar hade ömma handleder och beslutet var självklart. Vår resa i år tog slut där. 06.50 en onsdag morgon bland små halmhögar, ihoprullade hundar och en halvt uppackad släde så var sju månader av träning till ända. Sakta började jag plocka ihop våra saker i släden och förbereda på packa in allt i bilen istället för att fortsätta i spåret.
En konstig melankoli infann sig. Som ett litet vakuum för ett ögonblick. Vet att jag tänkte, borde det här inte göra mera ont, så mycket tid, känslor och engagemang vi investerat i detta och så kom vi inte längre än så här. Veterinären kom, jag sa att de gärna fick gå igenom hundarna men att jag redan tagit beslutet att bryta men ännu inte meddelat det officiellt. När jag sa orden att vi skulle bryta så fylldes ögonen ögonblickligen av tårar och det var för en stund svårt att kontrollera sig. Inte bryta ut i ett stort blödigt gråtande. Med darrande underläpp tittade jag in i veterinärens medlidsamma ögon och fick vända mig bort för att hålla ihop.
Men detta var helt kort, 20 minuter senare var jag ok. Tror alla i min omgivning var förvånade över mitt goda mod och lättsamhet. Man tog i mig med silkeshandskar. Jag är ganska känd för att falla handlöst när jag engagerar mig intensivt och det sedan faller bakut.
Men det är så märkligt. Det var inte så tufft att bryta. Bortsett mina 20 minuter med veterinären när jag lät alla känslorna komma och kände dem fullt ut. Det var som att de behövde gås igenom och sedan var jag klar med dem. Släppte dem. Gick vidare.
Jag var så lycklig för upplevelsen vi fick att det räckte mer än tillräckligt. Den här resan handlade märkligt nog, trots så mycket symbolik kring att få göra ett Polardistans 300 till Maximus ära, inte alls om att slutföra det. De handlade om så mycket annat. Om så mycket större saker.
Jag önskar så att jag kunde beskriva känslan att på alla sätt och vis vara sammankopplade ut i varje cell, andas unisont, kommunicera utan ett endaste ord. Låta sig fyllas av varandras totala närvaro. Den fullkomliga tilliten. Den styrka som uppstår. Går inte. Är kanske inte meningen att de ska kunna beskrivas, för ord ska nog inte kunna rymma upplevelsen.
Det var en ära att få stå bakom det här spannet. Oavsett om de gjorde 10, 100 eller 300km. Det är inte distansen det handlar om. Det är magin som infinner sig, urkraften och kärleken. De gav mig allt de hade, tacksamheten för att få uppleva det är obeskrivbar.
Vi gör givetvis ett nytt försök nästa år och jag ser redan framemot tränings starten i augusti! För de är trots allt resan som är de roligaste, inte målet.
(Alla bilder i texten är från Polardistans)
Jag är ju inte det minsta insatt i det här med draghundar, men jag satt som klistrad och följde alla uppdateringar. Ditt förhållningssätt till dina hundar är så magiskt och så eftersträvansvärt, jag önskar att alla hundar fick ens ett uns av den respekt och kärlek du har för dina. Tack för att du delar med dig av allt, det tuffa såväl som det roliga och lätta. Din prestigelöshet och ditt sätt att berätta utan att hålla någon fasad är imponerande. Vi är så himla många i din och hundarnas ringhörna att jag förstår att du kände den kollektiva energin där ute i spåret. Vi ser fram emot nästa lopp, men framförallt vägen dit! Kram!