Polardistans 2017

Vi fick bryta på första checkpoint. Tre av mina sju hundar hade ömma handleder och beslutet var självklart. Vår resa i år tog slut där. 06.50 en onsdag morgon bland små halmhögar, ihoprullade hundar och en halvt uppackad släde så var sju månader av träning till ända. Sakta började jag plocka ihop våra saker i släden och förbereda på packa in allt i bilen istället för att fortsätta i spåret.

 

En konstig melankoli infann sig. Som ett litet vakuum för ett ögonblick. Vet att jag tänkte, borde det här inte göra mera ont, så mycket tid, känslor och engagemang vi investerat i detta och så kom vi inte längre än så här. Veterinären kom, jag sa att de gärna fick gå igenom hundarna men att jag redan tagit beslutet att bryta men ännu inte meddelat det officiellt. När jag sa orden att vi skulle bryta så fylldes ögonen ögonblickligen av tårar och det var för en stund svårt att kontrollera sig. Inte bryta ut i ett stort blödigt gråtande. Med darrande underläpp tittade jag in i veterinärens medlidsamma ögon och fick vända mig bort för att hålla ihop.

 

Men detta var helt kort, 20 minuter senare var jag ok. Tror alla i min omgivning var förvånade över mitt goda mod och lättsamhet. Man tog i mig med silkeshandskar. Jag är ganska känd för att falla handlöst när jag engagerar mig intensivt och det sedan faller bakut. 

Men det är så märkligt. Det var inte så tufft att bryta. Bortsett mina 20 minuter med veterinären när jag lät alla känslorna komma och kände dem fullt ut. Det var som att de behövde gås igenom och sedan var jag klar med dem. Släppte dem. Gick vidare.

 

 
Jag kände mig urstark när jag startade tisdag eftermiddag. Inte så mycket fysiskt, men psykiskt. Jag har aldrig varit så trygg i en tävling, aldrig känt sån tilltro till hundarna och störst av allt – så stor tilltro till mig själv!  Jag och hundarna gjorde våra absolut bästa 95 km någonsin. När jag kröp ner i sovsäcken på checkpoint under bar himmel och Teneessee´s fuktig nos stack in i sovsäcken och hon la sig mjukt bredvid min kropp så viskade jag tyst upp mot stjärnorna ”Tack för det här”. Det där och då var ett av mina största ögonblick. Den totala närvaron i livet, i stunden. Den starka kopplingen mellan mig och hundarna och allt runtikring i universum var övermäktig. Jag sov så gott med Tennesses varma kropp alldeles intill och hennes lugna andetag i min sovsäck.
 
Jag har gjort några långdistans lopp genom åren och det här är den andra som jag behövt bryta. Det är beroendeframkallande att få upplevelsen av både hundarna och naturen. Men dessa egentligen i sammanhanget korta 95km var de mest känsomässiga jag gjort.
 
 Här sov jag tillsammans med Teneessee alldeles intill (ursäkta tråkig bildkvalité)
 

Jag var så lycklig för upplevelsen vi fick att det räckte mer än tillräckligt. Den här resan handlade märkligt nog, trots så mycket symbolik kring att få göra ett Polardistans 300 till Maximus ära, inte alls om att slutföra det. De handlade om så mycket annat. Om så mycket större saker.

 

 
Ödmjukheten och respekten över hundarna är störst av allt och jag bugar djupt inför deras prestation. Det var tufft, det saknades helt spår helt långa sträckor men ledarhundarna navigerade oss över ett kolsvart och blåsigt fjäll med sådan trygghet. Många vittnade om de hårda förhållanden detta år. Det var dessa tuffa förhållanden som tog ut sin rätt på några av hundarnas handleder. Men inte det minsta på deras styrka, de gick över fjället utan svårighet, utan tvekan, utan trötthet.
 

Jag önskar så att jag kunde beskriva känslan att på alla sätt och vis vara sammankopplade ut i varje cell, andas unisont, kommunicera utan ett endaste ord. Låta sig fyllas av varandras totala närvaro. Den fullkomliga tilliten. Den styrka som uppstår. Går inte. Är kanske inte meningen att de ska kunna beskrivas, för ord ska nog inte kunna rymma upplevelsen.

 

Det var en ära att få stå bakom det här spannet. Oavsett om de gjorde 10, 100 eller 300km. Det är inte distansen det handlar om. Det är magin som infinner sig, urkraften och kärleken. De gav mig allt de hade, tacksamheten för att få uppleva det är obeskrivbar.

 

Jag vet att ni var många som var med oss den det där dygnet, vi kände det, det gjorde oss starkare än ni tror. Tack tack tack.
 
Världen bästa utsikt att vakna till. Bilden är tagen från min sovsäck onsdagmorgon. 
 

Vi gör givetvis ett nytt försök nästa år och jag ser redan framemot tränings starten i augusti! För de är trots allt resan som är de roligaste, inte målet.

(Alla bilder i texten är från Polardistans)

#1 - - Sarah:

Jag är ju inte det minsta insatt i det här med draghundar, men jag satt som klistrad och följde alla uppdateringar. Ditt förhållningssätt till dina hundar är så magiskt och så eftersträvansvärt, jag önskar att alla hundar fick ens ett uns av den respekt och kärlek du har för dina. Tack för att du delar med dig av allt, det tuffa såväl som det roliga och lätta. Din prestigelöshet och ditt sätt att berätta utan att hålla någon fasad är imponerande. Vi är så himla många i din och hundarnas ringhörna att jag förstår att du kände den kollektiva energin där ute i spåret. Vi ser fram emot nästa lopp, men framförallt vägen dit! Kram!

Svar: Tack Sarah <3 Det var så välformulerat och en sån stor komplimang att jag inte ens vet hur jag ska bemöta det. Tack <3
Sandra

#2 - - Elisabeth:

I mina ögon är du en sann hjälte oavsett. Det var en bragd att komma så långt som Du gjorde under de extremt svåra förhållanden som trots allt rådde.
All the power to you!
Love/Mamma

#3 - - Lise-Lotte Johansson:

Drakar har lyft i motvind. Starkare och mer redo att kämpa mot nya mål än någonsin.
Du, Din familj och Hundarna kommer att fixa det.
Kram!

#4 - - åsa i åsele/naltabblovers på Instagram:

Gråter. Vet inte riktigt varför. Blev väldigt rörd, berörd av Din text.
Fina bilder. Tack för att Du delar med Dig av Ditt hundliv.

Svar: Tack själv, för att du hör av dig, för att du delar med dig :)
Sandra