Skrattretande

Det är lite skrattretande ändå. När jag inser att jag försökt vara effektiv i att vara utbränd. Inte effektiv som i att få saker gjort rent praktiskt, utan effektiv i resan, försökt vara effektiv i min utvecklingen. Seriöst. Hur är man ens det?

 

Förstår nu att jag nog behövde falla igen, ännu längre ner för att få den distansen till mig själv som verkligen krävdes för att kunna göra de förändringar jag desperat behövde. Att vara effektiv är en bra egenskap och någonting som tjänat mig väl i många aspekter. Men de finns ingenting som heter att vara effektivt utbränd. Så de är lika bra att jag kapitulerar inför det och ger mig till tåls för den tiden det faktiskt tar att få de insikter jag behöver få. Hänger ni med hur jag menar? Jag hoppas det. För de här är viktigt. Det går inte att skynda på personlig utveckling. Det tar tid. Tid jag inte tycker att jag har, för jag måste snabbt komma tillbaka. Jag behöver skynda mig att förstå min situation och effektivt jobba mig tillbaka.

 

Ja, ni ser nog den självklara ironin i detta och den i de här fallet totala bristen på insikt och förståelse för sin problematik. Bjuder på det.

 

Under det sista halvåret har jag fått lära känna mitt vuxna jag. Jag har kommit att tycka ganska mycket om och trivts att vara med henne. Det är så viktigt, för att fly från sig själv är en utmattande kamp har jag insett. Jag har slutat följa alla "goda råd", manualer och självhjälps råden för att komma tillbaka från utbrändheten och struntat i att försöka effektivt vara 100% igen. Jag har accepterat och låtit vara. Då kom också de efterlängtade insikterna. Om mig. Inte insikterna som de kloka citaten och kylskålmagnets klyschor berättar. Utan förståelsen för hur jag fungerar. Vad jag mår bra av och vad jag ska undvika.

 

"Jag har bränt ut mig 2 gånger. De kommer inte hända en 3e". Skrev jag i höstas. Men är nog ändå sant, för jag brände inte ut mig igen, jag föll bara längre ner. Jag slet mig upp en bit och föll handlöst igen. Jag hoppas jag inte ska falla längre nu. Jag hoppas jag lärt mig de jag behöver nu. Jag hoppas mina insikter ska räcka för att kravla mig upp och stå stadigt kvar. Drömmer om att få vakna på morgonen fylld av energi och med ett inre lugn. Undrar genuint om hur de känns. För det är så många år sedan att jag minns inte alls hur det är.

 

The story of Sandra continues…

 

Polardistans 2017

Vi fick bryta på första checkpoint. Tre av mina sju hundar hade ömma handleder och beslutet var självklart. Vår resa i år tog slut där. 06.50 en onsdag morgon bland små halmhögar, ihoprullade hundar och en halvt uppackad släde så var sju månader av träning till ända. Sakta började jag plocka ihop våra saker i släden och förbereda på packa in allt i bilen istället för att fortsätta i spåret.

 

En konstig melankoli infann sig. Som ett litet vakuum för ett ögonblick. Vet att jag tänkte, borde det här inte göra mera ont, så mycket tid, känslor och engagemang vi investerat i detta och så kom vi inte längre än så här. Veterinären kom, jag sa att de gärna fick gå igenom hundarna men att jag redan tagit beslutet att bryta men ännu inte meddelat det officiellt. När jag sa orden att vi skulle bryta så fylldes ögonen ögonblickligen av tårar och det var för en stund svårt att kontrollera sig. Inte bryta ut i ett stort blödigt gråtande. Med darrande underläpp tittade jag in i veterinärens medlidsamma ögon och fick vända mig bort för att hålla ihop.

 

Men detta var helt kort, 20 minuter senare var jag ok. Tror alla i min omgivning var förvånade över mitt goda mod och lättsamhet. Man tog i mig med silkeshandskar. Jag är ganska känd för att falla handlöst när jag engagerar mig intensivt och det sedan faller bakut. 

Men det är så märkligt. Det var inte så tufft att bryta. Bortsett mina 20 minuter med veterinären när jag lät alla känslorna komma och kände dem fullt ut. Det var som att de behövde gås igenom och sedan var jag klar med dem. Släppte dem. Gick vidare.

 

 
Jag kände mig urstark när jag startade tisdag eftermiddag. Inte så mycket fysiskt, men psykiskt. Jag har aldrig varit så trygg i en tävling, aldrig känt sån tilltro till hundarna och störst av allt – så stor tilltro till mig själv!  Jag och hundarna gjorde våra absolut bästa 95 km någonsin. När jag kröp ner i sovsäcken på checkpoint under bar himmel och Teneessee´s fuktig nos stack in i sovsäcken och hon la sig mjukt bredvid min kropp så viskade jag tyst upp mot stjärnorna ”Tack för det här”. Det där och då var ett av mina största ögonblick. Den totala närvaron i livet, i stunden. Den starka kopplingen mellan mig och hundarna och allt runtikring i universum var övermäktig. Jag sov så gott med Tennesses varma kropp alldeles intill och hennes lugna andetag i min sovsäck.
 
Jag har gjort några långdistans lopp genom åren och det här är den andra som jag behövt bryta. Det är beroendeframkallande att få upplevelsen av både hundarna och naturen. Men dessa egentligen i sammanhanget korta 95km var de mest känsomässiga jag gjort.
 
 Här sov jag tillsammans med Teneessee alldeles intill (ursäkta tråkig bildkvalité)
 

Jag var så lycklig för upplevelsen vi fick att det räckte mer än tillräckligt. Den här resan handlade märkligt nog, trots så mycket symbolik kring att få göra ett Polardistans 300 till Maximus ära, inte alls om att slutföra det. De handlade om så mycket annat. Om så mycket större saker.

 

 
Ödmjukheten och respekten över hundarna är störst av allt och jag bugar djupt inför deras prestation. Det var tufft, det saknades helt spår helt långa sträckor men ledarhundarna navigerade oss över ett kolsvart och blåsigt fjäll med sådan trygghet. Många vittnade om de hårda förhållanden detta år. Det var dessa tuffa förhållanden som tog ut sin rätt på några av hundarnas handleder. Men inte det minsta på deras styrka, de gick över fjället utan svårighet, utan tvekan, utan trötthet.
 

Jag önskar så att jag kunde beskriva känslan att på alla sätt och vis vara sammankopplade ut i varje cell, andas unisont, kommunicera utan ett endaste ord. Låta sig fyllas av varandras totala närvaro. Den fullkomliga tilliten. Den styrka som uppstår. Går inte. Är kanske inte meningen att de ska kunna beskrivas, för ord ska nog inte kunna rymma upplevelsen.

 

Det var en ära att få stå bakom det här spannet. Oavsett om de gjorde 10, 100 eller 300km. Det är inte distansen det handlar om. Det är magin som infinner sig, urkraften och kärleken. De gav mig allt de hade, tacksamheten för att få uppleva det är obeskrivbar.

 

Jag vet att ni var många som var med oss den det där dygnet, vi kände det, det gjorde oss starkare än ni tror. Tack tack tack.
 
Världen bästa utsikt att vakna till. Bilden är tagen från min sovsäck onsdagmorgon. 
 

Vi gör givetvis ett nytt försök nästa år och jag ser redan framemot tränings starten i augusti! För de är trots allt resan som är de roligaste, inte målet.

(Alla bilder i texten är från Polardistans)