Twaila

Twaila bär en ryggsäck så tung att hon inte orkar bära den. Den rent av kväver henne. När man inte kan andas får man panik. Därför biter hon precis vem som helst som kommer nära. Därför förvarnar hon inte, det finns inte tid för det i hennes värld, hon kommer dö om hon inte biter. Därför kan hon inte tänka, därför kan hon inte lära sig någonting. Därför fungerar ingen träning. Hon har fullt upp med att hålla sig levande.

 

Jag tänker bära hennes ryggsäck ett tag. Så hon slipper. Så hon kan börja andas igen. Tänka. Sluta kämpa för att överleva. Sen kommer hon få tillbaka den, så vi kan börja rota i den. Slänga en del. Trassla ut saker. Med tid blir ryggsäcken tom och då behöver hon inte bära den mera. Men hon behöver tömma den själv, därför kan jag bara bära den en stund åt henne.

 

Twaila kom hem till oss för två veckor sedan, hon har varit med om saker ingen hund ska behöva. Hon är bortom traumatiserad, ett svårt och komplicerat fall där svår PTSD bara är början på hennes problem. Jag vet inte om jag kan hjälpa henne, men jag ska försöka.

 

När hon kom tillbaka hit för ett par veckor sedan var min första tanke för första gången någonsin att låta en hund somna in på grund av beteendeproblem. Livet verkade vara övermäktigt för henne, hon behövde bara få tyst, komma ur stormen som hon bär inom sig, få komma undan, få slippa. Men någonting med henne verkade ändå ha kvar en vilja att kämpa. Att få hävda sin plats här på jorden.

 

Så vi börjar med att jag bär hennes ryggsäck och så får vi se vad vikten av att slippa den gör till en början.

 

 
Detta är Twaila för några år sedan. Hon ville bara sluta existera. En mer ångestfull hund har jag aldrig någonsin mött och hoppas aldrig behöva möta igen.
 

Mina första åtgärder med henne är total isolering, från både människor och hundar. Hon behöver få börja andas normalt igen, få känna att hon blir lämnad ifred, sakta kunna släppa känslan av beredskap. Vi jobbar med funktionell belöning, avstånd är allt hon vill ha.  När vi närmar oss hennes hundgård, så backar hon ibland undan. Då går vi. Hon återfår en känsla av kontroll genom att kunna välja sina interaktioner. Hon kan nu påverka sin situation. Det är en mäktig känsla för Twaila.

 

Parallellt efterchocks behandlar vi henne. Hon får märgben varje dag. Små godissök och promenader i sele och långkoppel. Precis allting är på hennes villkor. Hon har inte bitit mig ännu, jag tar det som framsteg.

 

Hon sover mycket. Hon ligger gärna i kojan och vill inte synas. Hon är inte stressad mera. Sakta har ett lugn lagt sig över henne. Det vore lätt att se de som att hon har de väldigt tråkigt och ensamt just nu, men hon har de skönare än på länge. Hon får vara ifred. Hon får andas. Det är allt hon vill just nu.

 

Fick höra jämförelsen att hennes inre är som ett X2000 tåg som rusar fram i en tunnel fyllt av stroboskop blixtrar. Den är ganska talande. Jag har hjälp av dem bästa med henne, känner mig ändå hoppfull. Att tåget ska kunna sakta ner och blixtarna stängas av.

 

Det hon har varit med om kan jag inte riktigt berätta om för det är väldigt känsligt för många iblandade. En del har varit medvetet och metodiskt onda och skadat henne, andra har gjort sitt bästa.

 

Jag kommer fortsätta berätta om min träning med henne. 

 

 
Detta är framsteg. Hur sorgligt det än ser ut. Twaila väljer nu att sitta med ryggen till omvärlden. Ett val hon känner att hon kan göra. Jämför med bilden tidigare då hon ville försvinna och bara göra sig osynlig.