Saknad

Kyliga grader. Mörker. Tunt snötäcke. Fyra, fem timmar ute i mörkret med starka, uthålliga kroppar. Nästan ljudlöst glider vi ner på gårdsplan. Rituellt slår jag på toner av "Passenger" i hörlurarna när jag selar av mina 10 atleter i mörkret.

 

Gården dränks i tystnad. Alla sover. Runt mina hjältar är kraftig dimma, deras kroppar som avger värme och fukt i den kylslagna natten. Blickar upp mot grässlänten, utan anledning men för att mitt inre omöjligt kan missa din närvaro. Ur mörkret träder du fram. Som alltid möter du upp mig dessa väldigt sena nattimmar. Du har legat på farstukvisten och väntat. Du har långsamt vandrat ner till stakeouten för att göra mig sällskap. Du rör dig långsamt. Dina ben är trötta. Din kropp utsliten. Ändå står du där och utstrålar mer styrka än hela mitt starka spann tillsammans.

 

Hej hjärtat. Du väntar tålmodigt medan alla hundar leds tillbaka till sina hundgårdar. Du följer mig med blicken när jag plockar ihop alla selar. Reser dig sakta när sista linan är ihoprullad. Vet att vi nu är klara. Går med mig upp mot huset. Mina ben viker sig när vi når ytterdörren. Mina ögon svider av alla tårar. Du låter mina armar omfamna din hals. Du har allt tålamod i världen för mig. Du tröstar utan att yttra ett ord. Dessa sena nätter. Våra tysta stunder.

 

Jag saknar dig så hjärtat brister samtidigt som du finns runt mig hela tiden. Finns i allt jag gör. Din styrka omfamnar mig fortsatt. Vi är ännu tillsammans, du lämnade mig aldrig. Jag saknar dig ändå. Ingen kunde få mig att känna mig så urstark och skör precis samtidigt. Jag vill få borra mitt ansikte i din päls och få vara så naken och liten som bara du gav mig utrymme för. Nu står jag ensam i mörkret och saknar så hjärtat värker.

 

 
#1 - - Marianne:

Maximus 💙 Du skriver så tårarna trillar på mina kinder.

Svar: <3
Sandra

#2 - - Carina:

Gråter floder, vet att jag närmar mig dagen det är dags att låta Storm gå vidare. Massa kraaaamar <3

Svar: Hua, vi är lite på samma ställe här hemma med Snö :(
Sandra

#3 - - Elin:

Så starka känslor, så mycket närvaro i texten. Varje andetag känns... Kommer till orden "Vi är ännu tillsammans, du lämnade mig aldrig. Jag saknar dig ändå." Det hugger till i hjärtat. För precis så är det. Precis exakt just så. De där blickarna, den ljudlösa kommunikationen och totala förståelsen. Ingen annan man är lika nära på alls samma sätt. Saknaden. Att bara få sitta nära, andas tillsammans, känna värmen från kroppen och känna päls mot hud, drunkna i en blick som ofta förstod mer än man själv. Även om de finns kvar så saknar man dem nåt enormt ändå, och i många situationer känner man ändå att man står där ensam. Det gör så fruktansvärt ont på djupet! Många kramar till dig!! <3

Svar: Tack Elin, vad vore jag utan din spegling <3
Sandra