Nervös

Det är knappt jag vågar skriva om detta. Med rädsla för att ”jinxa” det hela. Äventyra alltsammans med att yppa om förhoppningarna. Men måste bara dela med mig, av alla känslor och spänning. Är så nervös att jag håller på spricka. Underbart känsla och enormt påfrestande.

 

Canada är sju år gammal. Den här sommaren är hennes sista möjlighet till valpar. Hon har gett mig två kullar med helt fantastiska valpar. Hennes om min relation i sig kan jag skriva en bok om, vi vibbrerar på samma frekvens på alla sätt och vis. Vi kommunicerar utan ord. Vi är samma skrot och korn. Vi är precis lika men ändå helt olika.

 

Hon skulle börjat löpa för tre månader sedan, nittiodagar sedan. Jag hade tittat ut en fantastisk hane till henne uppe i Alta. 150 mil från sulviken. HUNDRAFEMTIOMIL enkel väg. Räknat på när hon borde löpa, räknat om när hon inte börja, och räknat om och räknat om. Någonstans på vägen gett upp om att hon skulle paras med den här hanen. En resa på 300 mil gör man bara inte sådär. Så hade planerat att när hon väl börjar löpa para henne med vår egen hane Sam, då logistiken att ta sig upp blev alltmer omöjlig.

 

Canada
 

Vi ska resa upp till Narvik nästa vecka. Planerat sedan en tid lång tillbaka. Jag har gått och lurat på att det vore typiskt Canada att vänta in sitt löp så att hon börjar löpa exakt så hon kan paras när jag faktiskt är uppe i Nordnorge. Och japp det gjorde hon, så exakt in på dagen. I ett 90 dagar försenat löp. När jag upptäckte att hon löpte förra onsdagen så kunde jag inte snabbt nog in och räkna på när hon hade ägglossning på de andra kullarna hon haft. Bägge de kullarna har varit på de 14e dygnet i löpet. Exakt 13 dagar efter hon började löpa kommer jag att vara i Narvik, det är 50 mil upp ytterligare till Alta. Vilket gör att jag kan vara där på exakt dygn 14. Hon har prickat in EXAKT den dagen jag kan befinna mig i Alta, den exakta dagen i ett över 90 dagar försenat löp. Reser de sig inte på armarna på er så är de nå fel 😉

 

Har Canada nu gjort sig detta besväret så känner jag att jag nog måste lyssna. Så vi får snällt åka ytterligare 50 mil till upp mot polcirkeln för att hon ska få träffa den här hanen. Inombords är jag eld och lågor och sjukt nervös samtidigt. Men vill verka ta de hela avspänt och med ro. Vill verka så. Sanningen ligger långt därifrån.

 

Idag har Canada varit hos veterinären. Hon genomgick hälsokontrollen (som krävs för tikar som ska paras som är över sju år) utan anmärkning och är hur redo som helst för den här kullen. Hon fick också avmaskning för att få resa in till Norge. Vi tog också ett progesteronprov som visade på att hon inte är i höglöp eller på väg in i det just nu, vilket är tur, då vi inte kan vara i Alta fören onsdag.

 

Väl på plats har vi 24 timmar, sedan måste jag köra ned igen. Så nu hänger allt på att Canada vet vad hon gör. Att hon kan charma honom. Att hon har sina hormoner på plats. Att hennes ägg är redo.

 

Nervpirrande värre och en enorm övning i att ha tillit. Att släppa och bara låta saker få arbeta för sig själva. Jag vill detta så mycket att det i sig känns som det kan motverka att de sker. De är farligt att vilja saker för mycket på något vis.

 

Imorgon börjar vi vår resa uppåt. Först ett stop på tre nätter i Pite för utställning. Sedan vidare till Narvik, där ska vi hämta en Grönlandshundsvalp (får berätta mer om de senare) och sedan vidare upp till Alta.

 

300 mil väntar oss. Kommer nog hålla andan tills vi förhoppningsvis får en parning nästa onsdag.

 

Vill ni följa oss på resan? Ni hittar oss på ”ukioq.paws” på Instagram. Lovar att uppdatera löpande där! Innan vi får till en parning vågar jag inte visa bild på hanen, inte ens yttra hans namn. Försiktigt försiktigt med detta nu...

 

Håll tummarna för oss.