Snö och jag

Snö är enklast beskrivet en grinig gammal gubbe. Faktiskt. Men han är min griniga gamla gubbe.  Sanningen är den att när man lär känna honom så förstår man att han är allt annat än grinig. Han är bara så rädd om både sin kropp och själ att han ogärna släpper in någon, han morrar dovt och går undan istället.

 

Snö närmar sig elva år. Snö har gått igenom tre omfattade ledoperationer, han har haft en magomvridning och han har kämpat med exem halva livet.

 

Han är hunden som inte kunde göra ifrån sig på djursjukhuset fören matte fick komma 15 mil enkel väg och rasta honom så han kunde slappna av lite. Han är hunden som är lite hård och kantig på ytan men så otroligt mjuk och ömtålig på insidan. Han är hunden som ofta missuppfattas som sur när han egentligen bara är rädd om sig.

 

Snö har levt hela sitt liv i skuggan av Maximus. Maximus med det oändligt stora hjärtat och sitt charmiga öppna sociala sätt som inte gått någon obemärkt förbi. Jag tror Snö har varit ok med det för han har aldrig velat ha alla den där uppmärksamheten. Han vill bara ha sina rutiner, sin trygghet och sin närmaste familj.

 

Jag har hela hans liv varit hans trygghet, hans tysta förtrogna beskyddare, den som förstår honom och ger honom de han behöver. Vi har gjort omfattande rehab många gånger, han har sett in i mina ögon med den mest skrämda blicken hos veterinären och undrat om de verkligen ska gå vägen den här gången. Jag har alltid sagt ja, du kan mycket mer än du tror. Och de har han också bevisat om och om igen. Har sagt att den hunden har likt en katt nio liv. ”Han blir aldrig äldre än 3-4 år” sa veterinären när han var 1.5 år. Hon kände inte Snö.

 

 

Snö är hunden som aldrig går hemifrån, många har försökt locka med honom på promenad men han stannar vid gårdsgränsen och ser dem gå vidare. Han är så hemkär den hunden.

 

I februari hände något mycket märkligt. Hemkära, trygghetstörstande Snö rymde. På gamla dar så rymde gubben. Men de var inte på eget initiativ, utan syster Himla fick nys på vilt och for iväg, Snö han följde mot sitt bättre vetande efter. Några kilometer bort tröttnade Himla och sprang snabbt hem, Snö är inte i lika bra kondition och hängde inte med henne. Han är heller inte lika pigg i huvudet och nu var han dessutom inte hemma utan hos hundvakt (vi var bortresta) så han hittade inte hem.

 

Han vandrade planlöst i 16 timmar i skogen. Under natten sjönk temperaturen till 20 minus och Snö med sina exem hade mycket av pälsen bortrakad. Vi letade, spårade och många slöt upp i jakten på Snö som inte skulle klara en natt till själv ute. Rädslan var obeskrivlig och jag tror knappt jag andades innan han var funnen.

 

Han hittade ner till en större väg, där en bil stannade. Han tittade på dem, gick in i skogen och föll ihop. Han förstod att han hade blivit räddad och där tog precis all energi slut. Han kunde inte resa på sig utan de fick bära in honom i bilen. Snö hade inte varit ute på ett skojigt äventyr, han hade haft ångest och panik i timmar. De vet man om man känner honom. Han tappade bort sig och det visste han mycket väl om. Att han var borttappad.

 

När vi kom hem lämnade han inte min sida. Snö som aldrig haft problem att vara ensam var min skugga och följde mig ända in på toaletten. Rädslan att bli lämnad ensam var så stor och oresonlig att han till och med i hemmets trygga vrå var rädd för att bli borttappad igen.

 

Han måste vandrat hela natten i försök att komma hem, hans kropp vittnade tydligt om det. Han kunde stå upp 10-20 sekunder sedan föll han ihop på golvet. Som ett korthus. Benen bar honom bara inte.

 

Vägen tillbaka har varit lång och vi är så långt ifrån där han var fysiskt innan detta hände. Det är en trött och sargad kropp som fick en påfrestning alldeles för stor.

 

Nu är jag rädd för att de nio liven är förbrukade, för att han inte har mer att ta av, för att han inte orkar mera. Han är så ledsen. Han vill inte mera. Han är så arg på de andra hundarna, inget tålamod alls längre. Han vill ingenting mera. Och jag känner så tydligt vad han vill.

 

Processen med Maximus är så nära fortfarande. Sista tiden innan Maximus gick så grät jag så mycket att sältan i min tårar frätte sönder huden under mina ögon skapade öppna sår under dem.

 

Jag vet inte riktigt hur jag ska göra det här. Jag är inte redo och jag behöver försäkra mig om att han verkligen är det. Vi kan inte förhasta oss här, inte någon av oss.

 

Han ska få alla insatser, extra massage, extra smärtlindring, extra vitaminer, extra uppmärksamhet, extra fysövningar, extra godsaker, extra allt. Om de inte hjälper, då får de väll vara så. Men först ska jag ge honom mitt allt för att han ska vilja leva igen.

 

Maximus får allt vänta en liten stund till på sin tysta bundsförvant. Jag vill tro de i alla fall…

 

 

Nervös

Det är knappt jag vågar skriva om detta. Med rädsla för att ”jinxa” det hela. Äventyra alltsammans med att yppa om förhoppningarna. Men måste bara dela med mig, av alla känslor och spänning. Är så nervös att jag håller på spricka. Underbart känsla och enormt påfrestande.

 

Canada är sju år gammal. Den här sommaren är hennes sista möjlighet till valpar. Hon har gett mig två kullar med helt fantastiska valpar. Hennes om min relation i sig kan jag skriva en bok om, vi vibbrerar på samma frekvens på alla sätt och vis. Vi kommunicerar utan ord. Vi är samma skrot och korn. Vi är precis lika men ändå helt olika.

 

Hon skulle börjat löpa för tre månader sedan, nittiodagar sedan. Jag hade tittat ut en fantastisk hane till henne uppe i Alta. 150 mil från sulviken. HUNDRAFEMTIOMIL enkel väg. Räknat på när hon borde löpa, räknat om när hon inte börja, och räknat om och räknat om. Någonstans på vägen gett upp om att hon skulle paras med den här hanen. En resa på 300 mil gör man bara inte sådär. Så hade planerat att när hon väl börjar löpa para henne med vår egen hane Sam, då logistiken att ta sig upp blev alltmer omöjlig.

 

Canada
 

Vi ska resa upp till Narvik nästa vecka. Planerat sedan en tid lång tillbaka. Jag har gått och lurat på att det vore typiskt Canada att vänta in sitt löp så att hon börjar löpa exakt så hon kan paras när jag faktiskt är uppe i Nordnorge. Och japp det gjorde hon, så exakt in på dagen. I ett 90 dagar försenat löp. När jag upptäckte att hon löpte förra onsdagen så kunde jag inte snabbt nog in och räkna på när hon hade ägglossning på de andra kullarna hon haft. Bägge de kullarna har varit på de 14e dygnet i löpet. Exakt 13 dagar efter hon började löpa kommer jag att vara i Narvik, det är 50 mil upp ytterligare till Alta. Vilket gör att jag kan vara där på exakt dygn 14. Hon har prickat in EXAKT den dagen jag kan befinna mig i Alta, den exakta dagen i ett över 90 dagar försenat löp. Reser de sig inte på armarna på er så är de nå fel 😉

 

Har Canada nu gjort sig detta besväret så känner jag att jag nog måste lyssna. Så vi får snällt åka ytterligare 50 mil till upp mot polcirkeln för att hon ska få träffa den här hanen. Inombords är jag eld och lågor och sjukt nervös samtidigt. Men vill verka ta de hela avspänt och med ro. Vill verka så. Sanningen ligger långt därifrån.

 

Idag har Canada varit hos veterinären. Hon genomgick hälsokontrollen (som krävs för tikar som ska paras som är över sju år) utan anmärkning och är hur redo som helst för den här kullen. Hon fick också avmaskning för att få resa in till Norge. Vi tog också ett progesteronprov som visade på att hon inte är i höglöp eller på väg in i det just nu, vilket är tur, då vi inte kan vara i Alta fören onsdag.

 

Väl på plats har vi 24 timmar, sedan måste jag köra ned igen. Så nu hänger allt på att Canada vet vad hon gör. Att hon kan charma honom. Att hon har sina hormoner på plats. Att hennes ägg är redo.

 

Nervpirrande värre och en enorm övning i att ha tillit. Att släppa och bara låta saker få arbeta för sig själva. Jag vill detta så mycket att det i sig känns som det kan motverka att de sker. De är farligt att vilja saker för mycket på något vis.

 

Imorgon börjar vi vår resa uppåt. Först ett stop på tre nätter i Pite för utställning. Sedan vidare till Narvik, där ska vi hämta en Grönlandshundsvalp (får berätta mer om de senare) och sedan vidare upp till Alta.

 

300 mil väntar oss. Kommer nog hålla andan tills vi förhoppningsvis får en parning nästa onsdag.

 

Vill ni följa oss på resan? Ni hittar oss på ”ukioq.paws” på Instagram. Lovar att uppdatera löpande där! Innan vi får till en parning vågar jag inte visa bild på hanen, inte ens yttra hans namn. Försiktigt försiktigt med detta nu...

 

Håll tummarna för oss. 

Saknad

Kyliga grader. Mörker. Tunt snötäcke. Fyra, fem timmar ute i mörkret med starka, uthålliga kroppar. Nästan ljudlöst glider vi ner på gårdsplan. Rituellt slår jag på toner av "Passenger" i hörlurarna när jag selar av mina 10 atleter i mörkret.

 

Gården dränks i tystnad. Alla sover. Runt mina hjältar är kraftig dimma, deras kroppar som avger värme och fukt i den kylslagna natten. Blickar upp mot grässlänten, utan anledning men för att mitt inre omöjligt kan missa din närvaro. Ur mörkret träder du fram. Som alltid möter du upp mig dessa väldigt sena nattimmar. Du har legat på farstukvisten och väntat. Du har långsamt vandrat ner till stakeouten för att göra mig sällskap. Du rör dig långsamt. Dina ben är trötta. Din kropp utsliten. Ändå står du där och utstrålar mer styrka än hela mitt starka spann tillsammans.

 

Hej hjärtat. Du väntar tålmodigt medan alla hundar leds tillbaka till sina hundgårdar. Du följer mig med blicken när jag plockar ihop alla selar. Reser dig sakta när sista linan är ihoprullad. Vet att vi nu är klara. Går med mig upp mot huset. Mina ben viker sig när vi når ytterdörren. Mina ögon svider av alla tårar. Du låter mina armar omfamna din hals. Du har allt tålamod i världen för mig. Du tröstar utan att yttra ett ord. Dessa sena nätter. Våra tysta stunder.

 

Jag saknar dig så hjärtat brister samtidigt som du finns runt mig hela tiden. Finns i allt jag gör. Din styrka omfamnar mig fortsatt. Vi är ännu tillsammans, du lämnade mig aldrig. Jag saknar dig ändå. Ingen kunde få mig att känna mig så urstark och skör precis samtidigt. Jag vill få borra mitt ansikte i din päls och få vara så naken och liten som bara du gav mig utrymme för. Nu står jag ensam i mörkret och saknar så hjärtat värker.