Tystnad.

En lång lista har bockats av. Med saker som var viktiga att göra. Fotografier har tagits i tusentals, filmer i timtals. Päls har lagts i små askar. Kramar utdelats i miljoner. Vi har pratat oss igenom många nätter, om gamla minnen, bläddrat i dagböcker och fotoalbum, rest i tiden tillsammans. Jag har försäkrat mig om att du vet att jag älskar dig, om min tacksamhet för dessa 13 år.

 

Du har fångat mina tårar när min sorg varit bottenlös, du har andats lugnt genom min ångest.

 

Jag har skämt bort dig, med godsaker, klappar och hela min uppmärksamhet. Vi har gått en sista gång runt gården, sagt hejdå till dem alla. Varenda en som kommit in genom våra dörrar under ditt beskydd. Vi vilar alla på dina axlar, ingenting kommer någonsin bli sig likt. Jag vet inte hur vi ska klara oss utan dig, det gör ni svarar du, så lugnt som bara du kan.

 

Jag har klappat, masserat, kramat och pussat på dig. Jag har tagit mig tid att säga hejdå, förbereda mig. Inte skyndat, utan metodiskt gjort allt som krävs för att det ska gå att släppa dig. Det har varit en lång process och du har tålmodigt väntat.

 

Nu sitter vi här. De är tyst. Alla sover. Bara du och jag en sista gång. Jag känner ett märkligt lugn i kroppen, en bekant trygghet, med dig ännu bredvid. Vi har på alla sätt och vis, enligt konstens alla regler avslutat vår jordliga resa tillsammans, vi har stängt den boken tillsammans och ingenting har lämnats åt slumpen, inget har förbisetts. Nu återstår bara det där allra sista.

 

Sneglar på klockan, mindre än 12 timmar kvar. Jag ska hålla dig i handen min älskade, till ditt sista andetag. Sen får du bära mig på dina vingar tills jag orkar stå.

Det finns ingen separation, vår kärlek slutar inte här. 

 

 
Maximus somnade in på förmiddagen lördag den 14 januari på ett nyfallet snötäcke under bar himmel på sin älskade gårdsplan omringad av så mycket kärlek. Aldrig har gården varit så högaktiningsfullt tyst. Alldeles stilla vilade Sulviken. Inte ett knyst från en hundgård. Aldrig har dem alla varit så samlade och närvarande. Som när en mycket stor man lämnade oss alla.
#1 - - Nina:

Åh!

#2 - - Jossan:

<3

#3 - - Ingrid Wolff Urbat:

Jag laser Dina Rader - allt har skrivit's underbart, so vakert och memorable about Maximus. Es war eine Freude und Ehre Ihn gehabt zu haben - das sagt Wolfgang.
Much Love from Wolfgang and Ingrid.





#4 - - Malin:

Så fint i denna oändliga sorg. Maximus, Max, som bjöd in till diskussioner eller mer småprat , inget onödigt tjattrande eller babbel utan mer som en äldre norrländsk något fåordig man. Han ställde frågor men väntade på svar och lyssnade, för han var intresserad. Det var inte alltid han berättade så mycket själv (inte heller om sig själv då han var nöjd, klagade inte även om han hoppades på att min packning hade kunnat vara av mer intressant innehåll) eller för den delen skvallrade om andra hundar utan han var mer intresserad av mig/dig som individ. Han upplevdes som en stor man, en mäktig man, en naturlig ledare med visdom och erfarenhet.

Vila i frid ❤️ Många tankar och kramar till dina anhöriga.

/Malin

Svar: <3
Sandra

#5 - - Caroline:

❤️

#6 - - Chris:

Tårarna trillar när jag läser detta inlägg. Att ha fått följa dig och Maximus tack vare denna blogg har varit en stor ära. Tack!

#7 - - åsa i åsele:

Vila i frid.

#8 - - Malin:

<3

#9 - - Kamelmor:

En varm hälsning från en vilt främmande människa. Jag vet så väl vad du går igenom. Man är halv, sönder och en blöt fläck.
Det kommer dock en dag när man kan minnas utan att det gör ont.
Kram!

Svar: <3 <3 <3
Sandra

#10 - - Camilla:

<3

#11 - - Alexandra:

Så väldigt vackert skrivet! Så målande beskrivet att det kändes som jag stod där på gårdplanen tillsammans med er. Mitt allra största beklagande i er sorg efter denna stora personlighet.

Svar: Tack i dubbel bemärkelse <3
Sandra