Ångest

Vårt gemensamma liv har varit kantat av upplevelser, utmaningar och äventyr. Stadigt, stadigare än någon har du stått vid min sida genom alla livets stora förändringar. 13 år är en lång tid.
 
Där vi står nu. Mitt imellan livet och döden är en märklig plats. En subtil viskning om att du nu inte orkar mer har gjort sig hörd flera gånger. Du ska inte behöva höja rösten, jag hör dig. Men mitt hjärta måste få lite tid att förbereda sig på att gå sönder. Så då står vi här mittemellan livet och döden. Det känns som att ridån har gått ner. Som att allt som varit i ditt liv har tagit ett steg tillbaka. Som att du och jag sitter på en gigantisk teaterscen där hela livet utspelat sig men nu är där alldeles tyst. Det är bara du och jag. Alla äventyr, alla möten, allt stort du åstadkommit är tysta minnen. Bara dina andetag och mina snyftningar hörs.
 
Du tröstar och säger förlåt. För att livet är så här. Jag sörjer dig fast du är kvar. Snart är bara mina snyftningar kvar och dina andetag tysta. Här sitter vi i dödens väntrum. Jag kan inte ta de här beslutet. Det är för svårt. Du behöver inte svarar han. Jag har redan tagit det.
 
Att lyfta luren. Att uttala orden. Att avtala om döden. Gör det på ren autopilot. Gör de bara för han bad mig. Kan inte tänka djupa tankar, kan inte känna efter. Då viker sig benen och syret tar slut. Jag vet att jag överlever det här. Men de är ingen tröst. Saknaden våldtar min själ, ångesten mördar mitt hjärta. Förstår inte hur jag fortfarande andas.
 
 
#1 - - Marianne:

Fina vackra Maximus 💕 Jag fick äran att träffa honom vid 4 tillfällen, många tankar till dig Sandra. Kram Marianne

#2 - - Jossan:

💔❤

#3 - - åsa i åsele:

Beklagar.
Ett nödvändigt ont och något fruktansvärt jobbigt, men som hund (djur) ägare är man tvungen att låta hunden gå när det är dags.