Tystnad.

En lång lista har bockats av. Med saker som var viktiga att göra. Fotografier har tagits i tusentals, filmer i timtals. Päls har lagts i små askar. Kramar utdelats i miljoner. Vi har pratat oss igenom många nätter, om gamla minnen, bläddrat i dagböcker och fotoalbum, rest i tiden tillsammans. Jag har försäkrat mig om att du vet att jag älskar dig, om min tacksamhet för dessa 13 år.

 

Du har fångat mina tårar när min sorg varit bottenlös, du har andats lugnt genom min ångest.

 

Jag har skämt bort dig, med godsaker, klappar och hela min uppmärksamhet. Vi har gått en sista gång runt gården, sagt hejdå till dem alla. Varenda en som kommit in genom våra dörrar under ditt beskydd. Vi vilar alla på dina axlar, ingenting kommer någonsin bli sig likt. Jag vet inte hur vi ska klara oss utan dig, det gör ni svarar du, så lugnt som bara du kan.

 

Jag har klappat, masserat, kramat och pussat på dig. Jag har tagit mig tid att säga hejdå, förbereda mig. Inte skyndat, utan metodiskt gjort allt som krävs för att det ska gå att släppa dig. Det har varit en lång process och du har tålmodigt väntat.

 

Nu sitter vi här. De är tyst. Alla sover. Bara du och jag en sista gång. Jag känner ett märkligt lugn i kroppen, en bekant trygghet, med dig ännu bredvid. Vi har på alla sätt och vis, enligt konstens alla regler avslutat vår jordliga resa tillsammans, vi har stängt den boken tillsammans och ingenting har lämnats åt slumpen, inget har förbisetts. Nu återstår bara det där allra sista.

 

Sneglar på klockan, mindre än 12 timmar kvar. Jag ska hålla dig i handen min älskade, till ditt sista andetag. Sen får du bära mig på dina vingar tills jag orkar stå.

Det finns ingen separation, vår kärlek slutar inte här. 

 

 
Maximus somnade in på förmiddagen lördag den 14 januari på ett nyfallet snötäcke under bar himmel på sin älskade gårdsplan omringad av så mycket kärlek. Aldrig har gården varit så högaktiningsfullt tyst. Alldeles stilla vilade Sulviken. Inte ett knyst från en hundgård. Aldrig har dem alla varit så samlade och närvarande. Som när en mycket stor man lämnade oss alla.

Ångest

Vårt gemensamma liv har varit kantat av upplevelser, utmaningar och äventyr. Stadigt, stadigare än någon har du stått vid min sida genom alla livets stora förändringar. 13 år är en lång tid.
 
Där vi står nu. Mitt imellan livet och döden är en märklig plats. En subtil viskning om att du nu inte orkar mer har gjort sig hörd flera gånger. Du ska inte behöva höja rösten, jag hör dig. Men mitt hjärta måste få lite tid att förbereda sig på att gå sönder. Så då står vi här mittemellan livet och döden. Det känns som att ridån har gått ner. Som att allt som varit i ditt liv har tagit ett steg tillbaka. Som att du och jag sitter på en gigantisk teaterscen där hela livet utspelat sig men nu är där alldeles tyst. Det är bara du och jag. Alla äventyr, alla möten, allt stort du åstadkommit är tysta minnen. Bara dina andetag och mina snyftningar hörs.
 
Du tröstar och säger förlåt. För att livet är så här. Jag sörjer dig fast du är kvar. Snart är bara mina snyftningar kvar och dina andetag tysta. Här sitter vi i dödens väntrum. Jag kan inte ta de här beslutet. Det är för svårt. Du behöver inte svarar han. Jag har redan tagit det.
 
Att lyfta luren. Att uttala orden. Att avtala om döden. Gör det på ren autopilot. Gör de bara för han bad mig. Kan inte tänka djupa tankar, kan inte känna efter. Då viker sig benen och syret tar slut. Jag vet att jag överlever det här. Men de är ingen tröst. Saknaden våldtar min själ, ångesten mördar mitt hjärta. Förstår inte hur jag fortfarande andas.