Naken.

Maximus dog. Han försvann kanske inte. Men han dog.

 

Få vet vilken höst och vinter jag haft. Inte ens dem som står mig närmast vet hur många tårar jag faktiskt fällde under den här tiden. Det finns faktiskt inte en träningstur ensam med hundarna som jag inte gråtit mig igenom. Startade ofta stark, tänkte, idag, idag ska jag inte gråta över Maximus. Idag ska jag hålla ihop, idag ska jag tänka på annat. Jag misslyckades varenda gång.

 

Ingen vet hur många gånger jag föll ned på knä framför honom i ren desperation och bad honom aldrig lämna mig. Jag gick in i en bubbla av sorg, en bubbla där jag för att överleva släppte allt runtikring. Min tillvaro gick ut på att fortsätta andas, på att sörja det som komma skulle, på att se till att han hade de bra. Att hans behov hela tiden var tillgodosedda, att han var ok. Livrädd för att han skulle vara här mot sin vilja.

 

När jag släppte honom infann sig en märklig lättnad de första dagarna. En ännu märkligare känsla av glädje över att han slapp sin trötta kropp. Det var som om jag satte min sorg åt sidan och glädjades med honom över hans frihet. Skuldkänslorna för de känslorna ska vi inte ens börja gå in på.

 

Men det tog bara några dagar och så sprack bubblan. Hans och min bubbla. Kvar var bara jag, ensam, naken och helt slut. Månader av försummelse av arbete, vänner och livet ramlade ned i mitt knä.

 

Min utbrändhet stod och knackade på dörren och fick ta mig igen. Svälja mig hel. Hänsynslöst.

 

Hundarna, hundarna presterade just i de ögonblicket bättre än någonsin, det var som att de sprang för all kraft i livet. Dem har bokstavligen burit mig hela hösten. De har hört mina syftningar, de har känt min ångest, tysta och med ett outtalat samförstånd har de sprungit målmedvetet framåt för att jag ska fortsätta andas. De har skärt igenom mörkret med tassar som ljudlöst trampat ned. Med sänkta huvuden och strömlinjeformade kroppar. Bakom stod jag och lät dem bara bära mig. Lät mig vara svag, ledsen och trött. 

 

De var med mig hela vägen. Genom allt mörker och all sorg. De vet precis vad jag gått igenom. När min och Maximus bubbla sprack var de starkare än någonsin, uthålligare och nu både andades och levde åt mig.

 

Kärleken till dem alltså. Tacksamheten jag känner för dem, storheten i dem, det osjälviska de bär med sig. Detta blir hur flummigt som helst, för många säkert inte ens greppbart utan avfärdas som romantik eller föreställningar gjorda av önsketänkande. Det är ok. För jag vet deras storhet. 

 

För några veckor sedan dog en familjemedlem till mig. Någon som varit en grundpelare i mitt liv. En trygghet. Hon fick en hjärnblödning och var borta i ett ögonblick. Hon var sprudlande levande för att i nästa ögonblick vara borta. Hur hanterar man det? Det gör man inte. Det blir för mycket.

 

Jag har ingen aning om hur jag ska hitta tillbaka till Mig. Men jag kommer inte vara en följetång i misär.  Jag kommer resa mig.

 

Drakar lyfter i motvind. Petter

 

 
#1 - - Anonym:

Draken kommer med tiden att lyfta och vara starkare än någonsin.

Gråt ej vid min grav
Jag finns ej där
Jag finns i solens sken Spegelblänk på havet
Jag finns i vindens lek över sädesfälten
Jag finns i höstens stilla regn
och jag finns i vintergatans stjärnhimmel
och när ni en tidig morgon väcks av fågelkvitter
är det min röst du hör
så gråt ej mer vi ska snart ses igen.

Svar: Beklagar din förlust :(
Tack för att du delade med dig och för den vackra dikten! Den ska jag spara <3
Sandra

#2 - - Jossan:

<3

#3 - - Nina:

❤ oj ❤

#4 - - Marianne:

#5 - - Gabriella:

Jag förstår dig ❤️ Min sista husky var sjuk hade varit det i många år. Vi hade kämpat så länge och så mycket men den här gången gick det inte längre. Jag var tvungen att släppa henne fri hon min vita ängel ❄️ Det har snart gått tre år och jag gråter fortfarande varje gång jag ser minnen av henne, så många tårar som har runnit för mig och som kommer att falla. Jag brukar tänka på en dikt jag burit med mig länge och försöka vara stark men oj vad det är svårt mitt hjärtat har gått sönder och jag vet inte hur jag kan laga det.

Do not stand at my grave and weep
I am not there. I do not sleep.
I am thousand winds that blow.
I am the diamond flint on snow.
I am the sunlight on ripened grain.
I am the gentle autumn rain.
When you awaken in the morning's hush
I am the swift uplifting rush
Of quiet bords in circled flight.
I am the soft stars that shines at night.
Do not stand at My grave and cry,
I am not there. I did not die.

Många kramar till dig Sandra, jag förstår, det gör så ont, och ingen kan göra det bra igen ❤❤❤️

#6 - - Merna:

Jag känner inte dig. Det var någon som delade din sida på Facebook. Jag vill bara säga att jag har läst din text flera gånger och gråtit varenda gång. Jag kan inte förstå vad du går igenom eller vad du känner men jag skickar styrkekramar till dig och hoppas verkligen att du klarar av den här smärtan. Bara tanken av att förlora en av mina älsklingar dödar mig. Massa kramar till dig <3

Svar: Tack tack tack, för att du hör av dig, för att du känner med mig, för att du bryr dig.Det är såna här fina kommenter som gör skrivandet så fantastiskt vackert. När de berör och för tillsammans. Tack :)
Sandra

#7 - - Mie:

Hej.
Jag kom av en slump hit en gång för en bra stund sedan och jag fortsätter komma tillbaka. Du skriver så starkt, så omsorgsfullt, så målande så jag som läsare förstår. Jag förstår.

Du beskriver din relation med dina närmaste vänner hundarna, deras personligheter, dina tankar och funderingar på ett sätt som gör mig djupt rörd. Tack för det. Tack för dina ord.
Tack för dina livsinsikter. De gör också mitt liv vackrare.

Jag är så ledsen över din förlust.

Kramar.

Svar: Tack för att du talar om det, finns ingen större komplimang än att få beröra någon annan. Roligt att du uppskattar mina texter :)
Sandra

#8 - - Kristina F:

Många styrkekramar till dig ! Sorgen blir inte mindre men minnena ljusare.
Kramiz K

Svar: Tack <3
Sandra

#9 - - hellostrings:

alltså oj, vilka fantastiskt fina poster! så imponerad av den litterära kvaliteten i ditt skrivande!

fäller en tår för maximus. känner igen sorgen. men blir samtidigt glad, en hund som verkar haft det perfekt livet somnar in. så vemodigt vackert.

#10 - - lars:

alltså oj, vilka fantastiskt fina poster! så imponerad av den litterära kvaliteten i ditt skrivande!

fäller en tår för maximus. känner igen sorgen. men blir samtidigt glad, en hund som verkar haft det perfekta livet somnar in. så vemodigt vackert.

Svar: Tack,vilka fina komplimanger :)
Sandra