Naken.

Maximus dog. Han försvann kanske inte. Men han dog.

 

Få vet vilken höst och vinter jag haft. Inte ens dem som står mig närmast vet hur många tårar jag faktiskt fällde under den här tiden. Det finns faktiskt inte en träningstur ensam med hundarna som jag inte gråtit mig igenom. Startade ofta stark, tänkte, idag, idag ska jag inte gråta över Maximus. Idag ska jag hålla ihop, idag ska jag tänka på annat. Jag misslyckades varenda gång.

 

Ingen vet hur många gånger jag föll ned på knä framför honom i ren desperation och bad honom aldrig lämna mig. Jag gick in i en bubbla av sorg, en bubbla där jag för att överleva släppte allt runtikring. Min tillvaro gick ut på att fortsätta andas, på att sörja det som komma skulle, på att se till att han hade de bra. Att hans behov hela tiden var tillgodosedda, att han var ok. Livrädd för att han skulle vara här mot sin vilja.

 

När jag släppte honom infann sig en märklig lättnad de första dagarna. En ännu märkligare känsla av glädje över att han slapp sin trötta kropp. Det var som om jag satte min sorg åt sidan och glädjades med honom över hans frihet. Skuldkänslorna för de känslorna ska vi inte ens börja gå in på.

 

Men det tog bara några dagar och så sprack bubblan. Hans och min bubbla. Kvar var bara jag, ensam, naken och helt slut. Månader av försummelse av arbete, vänner och livet ramlade ned i mitt knä.

 

Min utbrändhet stod och knackade på dörren och fick ta mig igen. Svälja mig hel. Hänsynslöst.

 

Hundarna, hundarna presterade just i de ögonblicket bättre än någonsin, det var som att de sprang för all kraft i livet. Dem har bokstavligen burit mig hela hösten. De har hört mina syftningar, de har känt min ångest, tysta och med ett outtalat samförstånd har de sprungit målmedvetet framåt för att jag ska fortsätta andas. De har skärt igenom mörkret med tassar som ljudlöst trampat ned. Med sänkta huvuden och strömlinjeformade kroppar. Bakom stod jag och lät dem bara bära mig. Lät mig vara svag, ledsen och trött. 

 

De var med mig hela vägen. Genom allt mörker och all sorg. De vet precis vad jag gått igenom. När min och Maximus bubbla sprack var de starkare än någonsin, uthålligare och nu både andades och levde åt mig.

 

Kärleken till dem alltså. Tacksamheten jag känner för dem, storheten i dem, det osjälviska de bär med sig. Detta blir hur flummigt som helst, för många säkert inte ens greppbart utan avfärdas som romantik eller föreställningar gjorda av önsketänkande. Det är ok. För jag vet deras storhet. 

 

För några veckor sedan dog en familjemedlem till mig. Någon som varit en grundpelare i mitt liv. En trygghet. Hon fick en hjärnblödning och var borta i ett ögonblick. Hon var sprudlande levande för att i nästa ögonblick vara borta. Hur hanterar man det? Det gör man inte. Det blir för mycket.

 

Jag har ingen aning om hur jag ska hitta tillbaka till Mig. Men jag kommer inte vara en följetång i misär.  Jag kommer resa mig.

 

Drakar lyfter i motvind. Petter