Priset man betalar för att älska en hund

Det går att hålla det på avstånd ganska länge. Att säga med värme och sorgsenhet ”han är på väg att lämna mig”, ”hans tid börjar rinna ut” till vänner och bekanta som under hur han mår.

 

Men sorgen växer på insidan och kan bara liknas vid en panikkänsla som tar över kroppen och till slut slukar dig hel. Då man faller handlöst och gråter utan stopp. Fast han sitter precis bredvid mig ännu.

 

Sorgen har för och nackdelen att påbörjas redan innan några av dem lämnar oss. Sorgen som då sakta och långsamt letar sig in i varje cell av din kropp och tar över. Kapar allt förnuft, alla skyddsnät, låter oss falla handlöst. Panikkänslorna växer och man kan för sitt liv inte stå ut med vetskapen att han som sitter här alldeles bredvid snart inte är här. Aldrig mer kommer vara här, i fysisk form. Och allt jag vill är att han honom i just den formen, fysisk. Blir rent av provocerad av alla vänliga kommentarer om att de aldrig lämnar oss helt. Även om jag vet att de är sanna, så vill jag inte höra på det.

 

Han är trött på sin kropp, han orkar inte med den mera. Hans själ har burit den i över tio år och den har inte varit snäll mot honom. Han väntar på mig nu. Han behöver mig för att slippa den. De gör mig arg. Varför kan han inte bara lämna den själv, varför fångas själar i kroppar de inte vill vara i mer?

 

Försöker att distansera mig till faktumet att jag bestämmer vilken dag han ska dö på. Att tid är en illusion och för honom spelar en dag här mer eller mindre inte så stor roll. Det är jag som gör de till en stor sak. Han säger att han inte kommer försvinna. Men de gör han. Vår relation som den ser ut idag upphör. Det vill inte jag.

 

Han, precis som Maximus har varit snäll mot mig. Har flaggat för detta i god tid. Redan i våras sa han till första gången. Lät mig vänja min vid tanken att han var på väg bort. Sakta har han låtit min själ ta in sorgen. Men nu står vi här. Här var jag hatar att stå. Sorgen, som egentligen är bottenlös kärlek har fyllt mitt hjärta och det är dags att säga hejdå.

 

Jag vill inte. Jag vill skrika sparka och slå. Vara obstinat och omöjlig. Vill vägra förstå.

 

#1 - - Elisabeth :

💖💔💖💔💖💔💖

#2 - - Elin & Piri:

Ååååhhhh vad jag lider med dig, det gör så fruktansvärt ont. Jag känner så väl igen känslan av hur man in i det sista bara vill fly åt alla andra håll, man skriker av smärta. Jag tror att det enda som på nåt sätt kan lindra lite lite i smärtan över att vara den som tar beslutet, är att det i beslutet också finns en möjlighet att befria från smärta, släppa fri från kroppen som inte orkar längre. Det är helt fruktansvärt sjukt tungt, men det är samtidigt ett beslut man tar av ren kärlek. Av kärlek sätter man dem främst och lägger sin egen smärta åt sidan för att göra det man är skyldig dem att göra, och efteråt plockar man upp spillrorna av sig själv.
Vi tänker på er allihopa multum!! ❤️❤️❤️❤️❤️

#3 - - Carina:

<3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3

#4 - - Camilla:

Du kan verkligen sätta ord på dina känslor. Du berör mig. Jag gråter för det är så sorgligt och vackert <3

#5 - - åsa i åsele/naltabblovers på Instagram:

<3 <3