Priset man betalar för att älska en hund

Det går att hålla det på avstånd ganska länge. Att säga med värme och sorgsenhet ”han är på väg att lämna mig”, ”hans tid börjar rinna ut” till vänner och bekanta som under hur han mår.

 

Men sorgen växer på insidan och kan bara liknas vid en panikkänsla som tar över kroppen och till slut slukar dig hel. Då man faller handlöst och gråter utan stopp. Fast han sitter precis bredvid mig ännu.

 

Sorgen har för och nackdelen att påbörjas redan innan några av dem lämnar oss. Sorgen som då sakta och långsamt letar sig in i varje cell av din kropp och tar över. Kapar allt förnuft, alla skyddsnät, låter oss falla handlöst. Panikkänslorna växer och man kan för sitt liv inte stå ut med vetskapen att han som sitter här alldeles bredvid snart inte är här. Aldrig mer kommer vara här, i fysisk form. Och allt jag vill är att han honom i just den formen, fysisk. Blir rent av provocerad av alla vänliga kommentarer om att de aldrig lämnar oss helt. Även om jag vet att de är sanna, så vill jag inte höra på det.

 

Han är trött på sin kropp, han orkar inte med den mera. Hans själ har burit den i över tio år och den har inte varit snäll mot honom. Han väntar på mig nu. Han behöver mig för att slippa den. De gör mig arg. Varför kan han inte bara lämna den själv, varför fångas själar i kroppar de inte vill vara i mer?

 

Försöker att distansera mig till faktumet att jag bestämmer vilken dag han ska dö på. Att tid är en illusion och för honom spelar en dag här mer eller mindre inte så stor roll. Det är jag som gör de till en stor sak. Han säger att han inte kommer försvinna. Men de gör han. Vår relation som den ser ut idag upphör. Det vill inte jag.

 

Han, precis som Maximus har varit snäll mot mig. Har flaggat för detta i god tid. Redan i våras sa han till första gången. Lät mig vänja min vid tanken att han var på väg bort. Sakta har han låtit min själ ta in sorgen. Men nu står vi här. Här var jag hatar att stå. Sorgen, som egentligen är bottenlös kärlek har fyllt mitt hjärta och det är dags att säga hejdå.

 

Jag vill inte. Jag vill skrika sparka och slå. Vara obstinat och omöjlig. Vill vägra förstå.

 

#1 - - Elisabeth :

💖💔💖💔💖💔💖

#2 - - Elin & Piri:

Ååååhhhh vad jag lider med dig, det gör så fruktansvärt ont. Jag känner så väl igen känslan av hur man in i det sista bara vill fly åt alla andra håll, man skriker av smärta. Jag tror att det enda som på nåt sätt kan lindra lite lite i smärtan över att vara den som tar beslutet, är att det i beslutet också finns en möjlighet att befria från smärta, släppa fri från kroppen som inte orkar längre. Det är helt fruktansvärt sjukt tungt, men det är samtidigt ett beslut man tar av ren kärlek. Av kärlek sätter man dem främst och lägger sin egen smärta åt sidan för att göra det man är skyldig dem att göra, och efteråt plockar man upp spillrorna av sig själv.
Vi tänker på er allihopa multum!! ❤️❤️❤️❤️❤️

#3 - - Ingela R:

För 12 år sedan ganska precis hade jag börjat fundera på hur länge jag skulle få behålla min stora ståtliga champion hane. Han var då 10,5 år. I ca en månad hann jag fundera innan han försvann rakt framför ögonen på mig.
Han fick inte lov att följa med in i hästhagen för säkerhets skull, för jag hade 2 ston med var sitt föl där och stona skulle få sitt kraftfoder. Jag hade kommenderat sitt precis utanför hagen och han satt där en minut eller två. Jag stod med ryggen åt honom när jag hör hur han skriker av sina lungors fulla kraft. Jag vet precis vad som hände för var inte första gången. Han kröp under eltråden och fick sig ett par stötar på ryggen. Samtidigt som jag vänder mig om bannar jag honom för att han inte lydde mig och stannade utanför hagen men måste le åt honom när jag ser min stora mattegris komma galopperande mot mig. När jag lyfter handen för att smeka hans huvud ser jag att färgen i hans ögon blir ljusblå samtidigt som han faller död ner. Där står jag med handen i luften och förstår inte vad jag ser men ändå förstår jag ju det jag ser. Jag börjar gråta smått hysteriskt när jag sätter mig på huk och ger honom den smekningen över huvudet som jag inte hann ge honom.
Det var 31° varm ute mitt på dagen i gassande sol och jag skulle vara ensam hela helgen. Jag hade bara några dagar innan brutit ena nyckelbenet, 3 revben var av på två ställen var och hela underarmen var ett svart blåmärke. Jag hade alltså redan ont i kroppen och nu fick jag ont i själen också.
Min stora 50-kilos hane, hur skulle jag klara av att flytta honom för han kunde ju inte ligga där ute bland hästarna. Jag ville inta att flugorna och annat smått skulle krypa på honom heller. Måste skydda honom från allt. Någonstans mellan tårarna och alla tankar som for som kors och tvärs i huvudet kom jag på att jag nog kunde dra honom med en presenning.
När jag kom ut från hagen mötte mig mina två ungtikar som inte hade förstått vad som hänt. Tog snabbt in båda två i huset sedan ut och leta presenning, rullade försiktigt över honom på den och drog honom till ett skjul där inga djur kunde ta sig in. Lindade in honom ordentligt och lämnade honom där. Grät i flera timmar och var ute och tittade till honom säkert 10 ggr på den tiden för att försöka förstå att han inte fanns mer.
Mina grannar var borta över helgen och jag hade ingen möjlighet att gräva en grav till honom så han fick ligga skyddad i skjulet till söndag kväll då jag skulle få hjälp med det. En av gångerna jag var ute hos honom tog jag med mina tikar som fick ta farväl av honom. Den ena gick fram och snusade lite på honom men den andra stod kvar utanför och sniffade. Dagen efter ville jag svepa in honom i ett vitt lakan och då låg han i en stor blodpöl. Det fanns inte ett enda märke på hans utsida så det hade varit en massiv hjärnblödning han dog av och blodet hade runnit ut ur näsan nu.
Hur skulle jag klara mig utan min livvakt och ständiga följeslagare. Jag ringde uppfödaren för att berätta och som den norrländska hon är står hon med båda fötterna stadigt på jorden. Hennes svar på min fråga om hur man kommer över detta var: Man kommer över det men man glömmer honom aldrig och vilken tur att du är så ledsen då var han mycket älskad. Det är långt ifrån alla hundar som har någon som gråter av saknaden efter dem. Det hade varit mycket värre.
Efter ett par dagar kunde jag ta till mig hennes ord.
Det känns ibland som om hans skugga följer med mig fortfarande.
Det tog många år innan jag kunde känna tacksamhet för att han försvann så fort. Men jag slapp se honom som din Snö, slapp se honom försvagas och ha ont och lida med honom, inte veta när det är dags. Jag slapp sörja två gånger.
Idag är mina tikar också borta. Den sista försvann för två år sedan 11 år gammal. Det fanns inget fysiskt fel på henne men hon sörjde sina två livs kamrater som båda hade dött med 5 månaders mellanrum. 3 månader senare förklarade hon bara att nu ville hon inte längre. Hon slutade äta och låg med ryggen ut i rummet och ville ingenting. Efter 2 dagar så frågade jag henne om hon ville gå till andra sidan utan

#4 - - Ingela R:

För 12 år sedan ganska precis hade jag börjat fundera på hur länge jag skulle få behålla min stora ståtliga champion hane. Han var då 10,5 år. I ca en månad hann jag fundera innan han försvann rakt framför ögonen på mig.
Han fick inte lov att följa med in i hästhagen för säkerhets skull, för jag hade 2 ston med var sitt föl där och stona skulle få sitt kraftfoder. Jag hade kommenderat sitt precis utanför hagen och han satt där en minut eller två. Jag stod med ryggen åt honom när jag hör hur han skriker av sina lungors fulla kraft. Jag vet precis vad som hände för var inte första gången. Han kröp under eltråden och fick sig ett par stötar på ryggen. Samtidigt som jag vänder mig om bannar jag honom för att han inte lydde mig och stannade utanför hagen men måste le åt honom när jag ser min stora mattegris komma galopperande mot mig. När jag lyfter handen för att smeka hans huvud ser jag att färgen i hans ögon blir ljusblå samtidigt som han faller död ner. Där står jag med handen i luften och förstår inte vad jag ser men ändå förstår jag ju det jag ser. Jag börjar gråta smått hysteriskt när jag sätter mig på huk och ger honom den smekningen över huvudet som jag inte hann ge honom.
Det var 31° varm ute mitt på dagen i gassande sol och jag skulle vara ensam hela helgen. Jag hade bara några dagar innan brutit ena nyckelbenet, 3 revben var av på två ställen var och hela underarmen var ett svart blåmärke. Jag hade alltså redan ont i kroppen och nu fick jag ont i själen också.
Min stora 50-kilos hane, hur skulle jag klara av att flytta honom för han kunde ju inte ligga där ute bland hästarna. Jag ville inta att flugorna och annat smått skulle krypa på honom heller. Måste skydda honom från allt. Någonstans mellan tårarna och alla tankar som for som kors och tvärs i huvudet kom jag på att jag nog kunde dra honom med en presenning.
När jag kom ut från hagen mötte mig mina två ungtikar som inte hade förstått vad som hänt. Tog snabbt in båda två i huset sedan ut och leta presenning, rullade försiktigt över honom på den och drog honom till ett skjul där inga djur kunde ta sig in. Lindade in honom ordentligt och lämnade honom där. Grät i flera timmar och var ute och tittade till honom säkert 10 ggr på den tiden för att försöka förstå att han inte fanns mer.
Mina grannar var borta över helgen och jag hade ingen möjlighet att gräva en grav till honom så han fick ligga skyddad i skjulet till söndag kväll då jag skulle få hjälp med det. En av gångerna jag var ute hos honom tog jag med mina tikar som fick ta farväl av honom. Den ena gick fram och snusade lite på honom men den andra stod kvar utanför och sniffade. Dagen efter ville jag svepa in honom i ett vitt lakan och då låg han i en stor blodpöl. Det fanns inte ett enda märke på hans utsida så det hade varit en massiv hjärnblödning han dog av och blodet hade runnit ut ur näsan nu.
Hur skulle jag klara mig utan min livvakt och ständiga följeslagare. Jag ringde uppfödaren för att berätta och som den norrländska hon är står hon med båda fötterna stadigt på jorden. Hennes svar på min fråga om hur man kommer över detta var: Man kommer över det men man glömmer honom aldrig och vilken tur att du är så ledsen då var han mycket älskad. Det är långt ifrån alla hundar som har någon som gråter av saknaden efter dem. Det hade varit mycket värre.
Efter ett par dagar kunde jag ta till mig hennes ord.
Det känns ibland som om hans skugga följer med mig fortfarande.
Det tog många år innan jag kunde känna tacksamhet för att han försvann så fort. Men jag slapp se honom som din Snö, slapp se honom försvagas och ha ont och lida med honom, inte veta när det är dags. Jag slapp sörja två gånger.
Idag är mina tikar också borta. Den sista försvann för två år sedan 11 år gammal. Det fanns inget fysiskt fel på henne men hon sörjde sina två livs kamrater som båda hade dött med 5 månaders mellanrum. 3 månader senare förklarade hon bara att nu ville hon inte längre. Hon slutade äta och låg med ryggen ut i rummet och ville ingenting. Efter 2 dagar så frågade jag henne om hon ville gå till andra sidan utan

#5 - - Ingela R:

Det var nog för långt så slutet kom inte med. Här är resten.

Idag är mina tikar också borta. Den sista försvann för två år sedan 11 år gammal. Det fanns inget fysiskt fel på henne men hon sörjde sina två livs kamrater som båda hade dött med 5 månaders mellanrum. 3 månader senare förklarade hon bara att nu ville hon inte längre. Hon slutade äta och låg med ryggen ut i rummet och ville ingenting. Efter 2 dagar så frågade jag henne om hon ville gå till andra sidan utan att svälta sig till döds och jag fick en slick till svar. När jag beställde tid hon veterinären undrade han över orsaken och lät mycket konfunderad i telefonen. Men när vi kom dit sade han att så tydligt hade han aldrig sett en hund bete sig och att han förstod precis vad jag menat. Allt gick lugnt och stilla och hon visste vad som skulle ske och gick raka vägen in i rummet och lade si i en solfläck på golvet och sade att här får det bli.
Jag var mycket tacksam att jag fick några dagar på mig den gången och att jag inte tog beslutet utan det gjorde hon.
Alla ligger begravda bredvid varandra på min gård.

I och med att jag har varit med om detta så förstår jag precis var du är. Jag blir bara så ledsen för din skull för att du tar ut så mycket sorg i förväg. Han känner ju det och det gör honom också ledsen. Du skulle ta vara på och njuta av de de dagar ni har kvar och sörja efteråt.

Usch det blev jätte långt men ville berätta för dig för att du också förstår dina hundars känslor och kan läsa av dem och ordlöst förstå vad de vill och att de förstår att vi förstår.

Tycket jätte mycket om din blogg som jag hittade för ca en månad sedan. Den får mig att tro på människan igen.

#6 - - Carina:

<3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3

#7 - - Camilla:

Du kan verkligen sätta ord på dina känslor. Du berör mig. Jag gråter för det är så sorgligt och vackert <3

#8 - - åsa i åsele/naltabblovers på Instagram:

<3 <3