När man vet

När man vet att saker är för sista gången. När man vet att man är på en tydlig nedräkning. När man vet att man måste ta till vara på varje stund.

 

Det är blandade känslor, en tacksamhet över att man ges möjlighet till ett långt och ordentligt avsked. Där alla lösa ändar får knytas ihop, där ett långt och innehålls rikt liv får summeras.

 

Jag gjorde den här resan med Maximus förra året, den var väldigt olik denna men ändå precis på samma vis. I förberedelserna så blir sorgen så tydlig definierad kärlek. Man får kännas dess storhet, dess övermäktiga makt över varenda cell i din kropp.

 

Den väntande saknaden lurar, man kan känna den fast den ännu inte infunnit sig. Man kan tydligt se hur all den där smärtan kommer vara kärleken som saknar motpart. Sorgen över vad som komma skall blandas med en enorm tacksamhet över att vi inte är där ännu. Inte riktig. Men man vet. Vet att vi räknar ned.

 

Det är i en konstig limbo man befinner sig. Man försöker göra sig redo, förbereda sig, men vem försöker vi lura, hur förbereder man sig på att förlora någon man älskar? Det är omöjligt att värja sig mot varken saknad eller sorg. De vi gör är att ha saker att luta oss emot, trösta oss med. Veta att vi tog tillvara på tiden, att vi värdesatt den, att vi var närvarande. Men sanningen är den att hålet sorgen lämnar oss med är mörkt och avgrunds djupt och de går inte att fylla med något alls.

 

Idag har vi inget slutdatum. Det är jag tacksam för. Idag är en helt vanlig dag, bara att det är sista gången vi får uppleva den åttonde augusti med Snö. De vet jag. 

 

 Där han trivs allra bäst. I vattnet, där kroppen blir tyngdlös och lederna svalkade. Omringad av berg och fylld av ro.
#1 - - Marianne:

💙