Priset man betalar för att älska en hund

Det går att hålla det på avstånd ganska länge. Att säga med värme och sorgsenhet ”han är på väg att lämna mig”, ”hans tid börjar rinna ut” till vänner och bekanta som under hur han mår.

 

Men sorgen växer på insidan och kan bara liknas vid en panikkänsla som tar över kroppen och till slut slukar dig hel. Då man faller handlöst och gråter utan stopp. Fast han sitter precis bredvid mig ännu.

 

Sorgen har för och nackdelen att påbörjas redan innan några av dem lämnar oss. Sorgen som då sakta och långsamt letar sig in i varje cell av din kropp och tar över. Kapar allt förnuft, alla skyddsnät, låter oss falla handlöst. Panikkänslorna växer och man kan för sitt liv inte stå ut med vetskapen att han som sitter här alldeles bredvid snart inte är här. Aldrig mer kommer vara här, i fysisk form. Och allt jag vill är att han honom i just den formen, fysisk. Blir rent av provocerad av alla vänliga kommentarer om att de aldrig lämnar oss helt. Även om jag vet att de är sanna, så vill jag inte höra på det.

 

Han är trött på sin kropp, han orkar inte med den mera. Hans själ har burit den i över tio år och den har inte varit snäll mot honom. Han väntar på mig nu. Han behöver mig för att slippa den. De gör mig arg. Varför kan han inte bara lämna den själv, varför fångas själar i kroppar de inte vill vara i mer?

 

Försöker att distansera mig till faktumet att jag bestämmer vilken dag han ska dö på. Att tid är en illusion och för honom spelar en dag här mer eller mindre inte så stor roll. Det är jag som gör de till en stor sak. Han säger att han inte kommer försvinna. Men de gör han. Vår relation som den ser ut idag upphör. Det vill inte jag.

 

Han, precis som Maximus har varit snäll mot mig. Har flaggat för detta i god tid. Redan i våras sa han till första gången. Lät mig vänja min vid tanken att han var på väg bort. Sakta har han låtit min själ ta in sorgen. Men nu står vi här. Här var jag hatar att stå. Sorgen, som egentligen är bottenlös kärlek har fyllt mitt hjärta och det är dags att säga hejdå.

 

Jag vill inte. Jag vill skrika sparka och slå. Vara obstinat och omöjlig. Vill vägra förstå.

 

När man vet

När man vet att saker är för sista gången. När man vet att man är på en tydlig nedräkning. När man vet att man måste ta till vara på varje stund.

 

Det är blandade känslor, en tacksamhet över att man ges möjlighet till ett långt och ordentligt avsked. Där alla lösa ändar får knytas ihop, där ett långt och innehålls rikt liv får summeras.

 

Jag gjorde den här resan med Maximus förra året, den var väldigt olik denna men ändå precis på samma vis. I förberedelserna så blir sorgen så tydlig definierad kärlek. Man får kännas dess storhet, dess övermäktiga makt över varenda cell i din kropp.

 

Den väntande saknaden lurar, man kan känna den fast den ännu inte infunnit sig. Man kan tydligt se hur all den där smärtan kommer vara kärleken som saknar motpart. Sorgen över vad som komma skall blandas med en enorm tacksamhet över att vi inte är där ännu. Inte riktig. Men man vet. Vet att vi räknar ned.

 

Det är i en konstig limbo man befinner sig. Man försöker göra sig redo, förbereda sig, men vem försöker vi lura, hur förbereder man sig på att förlora någon man älskar? Det är omöjligt att värja sig mot varken saknad eller sorg. De vi gör är att ha saker att luta oss emot, trösta oss med. Veta att vi tog tillvara på tiden, att vi värdesatt den, att vi var närvarande. Men sanningen är den att hålet sorgen lämnar oss med är mörkt och avgrunds djupt och de går inte att fylla med något alls.

 

Idag har vi inget slutdatum. Det är jag tacksam för. Idag är en helt vanlig dag, bara att det är sista gången vi får uppleva den åttonde augusti med Snö. De vet jag. 

 

 Där han trivs allra bäst. I vattnet, där kroppen blir tyngdlös och lederna svalkade. Omringad av berg och fylld av ro.