Sida vid sida

Min Maximus, närmar sig 13 år gammal. Berätta för mig. Hur vill du ha det? Är du klar? Hur ska jag veta? Mitt inre påminner mig om att när tiden är inne så vet vi det bägge två. För inte går du och tänker på döden som jag. Inte låter du livet fyllas av dystra tankar som att vår tid ska ta slut. Det är det jag som gör. Fast det inte tjänar någonting till. Men går inte att inte göra. 

Vi har gått sida vid sida så länge du och jag, så länge att jag inte längre riktigt vet hur man sätter ena foten framför den andra utan dig bredvid mig. Men dina ben bär dig inte riktigt längre, du behöver hjälp att resa dig, du behöver en lampa tänd på natten för annars ser du ingenting. Dina tänder klarar inte av att tugga ben längre.

 

Undrar hur det känns när kroppen sviker en. Starka du. Gör ont att se din svaghet. Tänker att många nog skulle sätta stopp nu. Men blir lika snabbt påmind om din rätt att bli gammal. Med allt vad de innebär. Går upp för mig att många inte har den rättigheten för att deras familjer inte orkar se dem svaga. Att det så kallade o-egoistiska beslutet i själva verket är egoistiskt. För ibland tänker jag det, att det vore enklare att bara avsluta det här. Att slippa oroa sig om du andas morgonen efter, om du har det bra, om du har väldigt ont, om du lider, om du är ok med livet som gammal? Det vore nu den enkla vägen ut att bara sätta stopp och slippa se dig bli svagare. Kan utan svårighet ytligt sett motivera beslutet att låta dig dö. Men har svårare att motivera varför du inte skulle få leva. Är inte det samma sak? Nej faktiskt inte.

Jag funderar mycket över hur man kommer fram till att idag är dagen då du ska dö. De tre tidigare själar jag har släppt har utan tvekan sagt att de inte orkar mer och beslutet varit självklart. Men med dig, du är inte sjuk, du är bara gammal. Att vara gammal är inte en sjukdom. När du långsamt rör dig över gårdsplanen på vingliga ben kan jag inte låta bli att fundera över hur många av dem elever, gäster och förbipasserande som rör sig här på vår gård som tycker jag håller dig kvar här fast jag borde låta dig somna in. Inser att det finns en märklig norm kring att hundar generellt sätt inte får bli gamla, inte riktigt gamla, inte så gamla så de får svårt att gå, inte så gamla så de är halvblinda och ibland inte hinner ut för att göra ifrån sig. Det är jobbigt att se. Man borde låta hunden slippa.

Fast jag när jag nu står inför det själv handlar det kanske mer om att man själv vill slippa se det. På något väldigt absurt sätt har man skapat ett samhälle där den gamla hunden inte passar in, som 60 talets hantering av handikappade – dem vill vi inte se så dem låser vi in och undan samhället. Så görs kanske med många hundar idag, en gammal, skruttig, halt och lytt hund vill ingen se, den tar vi bort. Det är så enkelt att sätta en spruta, gjort på ett ögonblick, en handling så kraftfull så enkelt utfärdat. Lätt att sen gömma sig bakom ”det var för hundens bästa”. Enligt vem? Maximus har inte bett mig om att få dö. 

 

Hur blev de normalt att döda våra hundar? Det är väldigt märkligt på många sätt och vis och människans yttersta missbruk inför våra sällskapsdjurs tillit. Jag vägrar vara den, då får omvärlden tycka vad de vill. Du vill alla dina svagheter till trots leva. Vem är jag då att besluta någonting annat.

 

Jag vill inte vara egoistisk. Jag kan inte ta livet av dig för att jag inte orkar se dig såhär. För du äter fortfarande med god aptit, du går fortfarande på dina sina små promenader, du tigger så jag blir tokig, du gör små jämfotahopp när du blir glad, dina ögon gnistrar fortfarande, din kropp hänger bara inte riktigt med som innan. När jag blir gammal vill inte jag att någon säger till mig att jag nog ska dö, för att det är jobbigt att se mig vara svag, halt och ha krämpor. Inte ens om jag har ont vill jag att någon annan tar de beslutet åt mig, jag vet själv när mina smärta och krämpor inte är värda ett liv längre.

 

Tanken vill inte sluta göra sig påmind hos mig. Hur kan man ta någon ifrån rätten att bli gammal? Med allt vad de innebär. Jag trampar säkert en del på tårna när jag skriver om detta. Jag kan säkert provocera någon också. Jag respekterar att andra tänker annorlunda, man gör det som känns rätt för en själv och det tänker jag inte döma. Jag förundras bara över hur saker blivit kring döden och våra hundar. Jag lever just nu med en äldre herre som är gammal, i människoår mätt 87 år gammal, som har svårigheter, men som inte alls vill dö.

 Du och jag tillsammans med Tova en sommardag

Förstår att det är först när man ställs inför den hårda och smärtsamma verkligheten att stå bredvid och vara maktlös inför den man älskar som det så kallade o-egostiska beslutet i själva verket är i allra högsta grad egoistiskt.

 

Min fina vackra Maximus, det gör ont i mig när du behöver hjälp att resa dig, när dina ben inte riktig bär dig. Det gör skär i min själ att se dig bli svagare och svagare. Men du vill ju vara här.

 

Varje kväll när alla ligger i sina sängar, då går vi tillsammans till kylskåpet och du får en smörgås. Jag styrker dig över huvudet, säger att jag älskar dig, pussar dig på nosen. För en stund är det bara du och jag.

 

Älskade vännen, jag gör mitt bästa på att ta till vara på den här tiden tillsammans. Försöker att hålla mig borta från dödens väntrum. För du sitter inte där. Du är här.

"It´s not the strenght of the body that counts, but the strenght of the spirit" 
 
#1 - - Nina:

Oaow!
Kärlek!

#2 - - Carina :

Här lyckas du med nästan kuslig exakthet sätta ord på de tankar jag själv bär på. När Storm segar sig upp efter en stunds vila får jag ofta reaktionen från andra att "oj vad gammal han blivit, hur länge till kommer han hänga med"
Mitt svar blir alltid att han hänger med så länge han vill. Han är lycklig och än full av bus och påhitt.
Det händer att även jag är stel när jag suttit en längre stund, det är inte roligt men rätt naturligt och jag vill verkligen inte bli avlivad pga det.
Så fint skrivet och så mitt i prick, är säker på att det inte bara är du och jag som bär på sådana här tankar
Kraaaaaam <3

#3 - - Jenny & Tesla:

Det här är precis det jag behöver läsa just nu.
Tack! 💖

Svar: Tack själv <3
Sandra

#4 - - Isabelle:

Jag har väldigt svårt att gråta till sorgliga filmer, men vackra, äkta texter som denna gör att tårarna bara rinner.
<3

#5 - - Lina:

Som jag skulle vilja ha en fotosession med dig och Maximus på tu man hand. Synd att turen inte blev i juni, då hade jag tvingat er...

Svar: Haha! Hade inte tackat nej <3
Sandra

#6 - - Sarah:

Vilken fantastiskt rörande reflektion, Sandra. Jag kan inte dra mig till minnes att någon har satt sådana här ord på det hela förut. Det är mer som du skriver, man ska inte låta dem lida. Måste man lida för att man blir gammal? Är det inte vi andra som lider? Jag vårdade min pappa hemma när han fick en hjärntumör och jag tror att det var svårast för mig, att se honom bli svagare och svagare. Han fick leva med våra hundar och sin älskade dotterdotter ända in i det sista. Det är vi skyldiga våra äldre, både tvåbenta och fyrbenta.

Svar: <3 <3 <3
Sandra

#7 - - Marianne:

Ja när och hur ska man veta när det är dags. Jag har en 7 åriga kille med dåliga höfter, den här frågan gnager i mig med jämna mellanrum, men någonstans tror jag att han och jag kommer fram till beslutet tillsammans den dag det är dags. Men som du skriver, när det är ålder våra fyrfotingar "drabbas av" hur och när ska vi agera då? För det måste ju vara ok även för våra hundar att bli skruttiga. Du har fått mig att fundera mycket denna förmiddag Sandra 💖

Svar: Tack för att du hör av dig och berättar, och de gör mig gott att höra att jag kanske fått dig att utveckla dina tankar kring detta. Även när de gäller smärta så behöver de inte innebära lidande. Jag har en herre på snart 10 år är som har allehanda åkommor i lederna och har haft helt livet, han har ont, de vet jag. Men han verkar inte lida av det. Och så är de ju faktiskt så =) <3
Sandra

#8 - - Nikola:

Precis vad jag tänker om att låta hundar att vara gamla så länge de inte är sjuka.
Jättgo som du tar hand om gammelman🐾💚

#9 - - Elinor Lindmark:

Så oerhört fint skrivet och jag känner och har känt precis så med mina gamla. De säger till och vi vet då glimten slocknar i ögonen att det är dags, inte innan. De har rätt att få bli gamla de med, men många tror att det är samma sak som att de lider. Tror att både du och jag ser till att så aldrig sker. Varm kram

Svar: Tack för att du skriver just precis så :)
Sandra

#10 - - Ingrid:

Vackra ord, vacker hund.
Alla har rätt att bli gamla, ha krämpor, kanske bli döva eller blinda. Han säger till när det är dags. 😘
Önskar er många glada år ytterligare och att alla hade mattar som tänkte som du.

Svar: Tack <3
Sandra

#11 - - Elisabeth:

#12 - - Anna:

Åh. Rakt in i hjärtat. Jag känner precis lika. Mina pensionärer är drygt 12 och 13½ gamla. Lite ont i höfterna, lite allmänt stela. Men så fulla av liv fortfarande.

I vintras fick vi släppa deras storasyster, då 14½ år gammal. Jag hade våndats länge, länge - hur skulle jag veta, helt säkert VETA när det var dags? Jag hade inte behövt oroa mig. Hon berättade så tydligt. Jag kan inte förklara exakt hur, men jag visste. Så nu försöker jag att inte våndas för mina fina gamla, inte analysera deras ålderstecken för mycket. Jag andas djupt och försöker lita på att de, precis som sin storasyster, berättar för mig när det är dags.

Kram och tack för en fin text. ♥

Svar: Tack själv för att du delar med dig <3
Sandra

#13 - - Ida:

När de dåliga dagarna är fler än de bra, när gnistan är borta och glädjen inte finns i ögonen längre.. då hade jag valt att säga adjö... kram på dig!! ❤

Svar: Bra sagt <3
Sandra

#14 - - Hon:

Åh! Ditt sätt att skriva är på ett sätt jag aldrig sett någon skriva förut. Och ingen text har gått rakt in i hjärtat som denna. Det är så vackert. Grät när jag läste denna text. Grät när jag såg bilderna. Jag vet den där smärtan och tankarna på döden. Har en katt som är min bästa vän som börjar bli gammal, 15 år, men jag tänker som du. Hon har rätt att bli gammal. Jag kan se att hon mår bra, det är stelt när hon går, svårt att hoppa upp på högre saker ibland och hennes gråstarr gör hennes syn sämre och sämre... men när jag ser henne springa runt med leksaker som om hon vore kattunge vet jag att jag gör rätt. Hon vill leva, det är jag säker på, och det är vackert att få se henne bli gammal. Jag tror jag kommer kunna se på hennes blick när det är dags att släppa taget om henne om hon själv inte somnar in innan.

Min/min familjs hund dog för några år sedan i sovrummet på landet med nästan alla oss samlade, han var dålig men vi förstod nog inte att han skulle dö den natten. Jag är så glad att han fick somna in på den plats han älskade med så många samlade runtomkring honom. Jag är glad att han slapp dö i ett rum hos veterinären med en spruta och stress. Jag hoppas även min katt får dö lika fridfullt som honom...

Svar: Tack snälla för dina fina ord och för att du delar med dig av ditt liv och dina erfarenheter. Din katt har nog många fina år kvar <3
Sandra