Nya stigar

Hur hänger det ihop när man älskar varje aspekt av sitt liv, allt det man gör men ändå letar efter en stoppknapp precis hela tiden. Är en besvärlig känsla när man söker stop samtidigt som man inte vill dra ned på något, vill inte skära i någonting. Söker med lykta efter vart kärnan finns, det som allt handlar om.

 

Jag var i Kiruna för några dagar sen. Klev av tåget efter 16 timmar och drog ett djupt andetag. Älskar Kiruna. Platsen andas kraft, styrka och är fyllt av vackra minnen. På nått sätt började saker ske där, för åtta år sedan, med Maximus, Frost och Alaska vid min sida. Vi tog Kebnekaises topp och jag kände mig så jordad man kunde bli. Nu står jag på samma tågstation. Åtta år senare. Inser att ingenting sker av en slump. Jag möter människor som har viktiga saker att berätta för mig fast de själva inte ens vet om det. Jag har börjat lyssna på det som inte sägs men som finns där lika tydligt, jag ser samband, förstår. Intuitionen växer sig starkare och min trygghet i den likaså. Sakta utkristalliserar sig livet jag tror är mitt att äga.

 

 Maximus och jag vid Nikkaluokta utanför Kiruna för åtta år sedan
 

Svårigheten blir nu att komma dit. Att våga ta svåra och modiga beslut. Att släppa taget om saker är vansinnigt svårt. Särskilt det som man tror varit viktigt men i själva verket inte alls är det. Vanan är stark och tryggheten söker alltid rötter i det den känner till. Ibland ser jag så klart och vet precis vad jag behöver, men det är svårt när vardagen rycker tag i en och hindrar. Att inte hamna i gamla mönster, att inte låta sig svepas med av rutinen. Att stå stadigt inför förändringen även när allting är uppradat för att fortsätta som det alltid har varit. Blir nästan som att simma mot strömmen i sitt eget liv.

 

Nya vanor tar tid att skapas. Tankar i hjärnan behöver trampa upp nya stigar att ta, just nu går mina tankar över buskar, stockar och stenar, det är svårt och omständligt. Men fortsätter jag gå där så kommer marken plattas till och det som innan krävde stor medvetenhet kommer att gå av sig själv. Min tankar kommer få nya vägar som blir självklara att ta. Nya vanor tar tid att skapas bara och man får inte ge upp för att man får lite rivmärken på vägen.

 

För varje dag blir jag klokare. För varje dag kommer jag närmare. Svårt att ha tålamod. Men är en av de viktigaste sakerna jag behöver lära mig.

 

Med mig hem från Kiruna fick jag Tarfala, en mycket efterlängtad Grönlandshund. Döpt efter glaciären Tarfala dit jag vandrat med Maximus, Frost och Alaska. Han har ett namn fyllt med så mycket vackra minnen, kärlek och styrka.

 

Tack för att ni lyssnade på mig idag, igen. Är så tacksam för ert tysta stöd där ute.

 

”Life is not about waiting for the storm to pass. It´s about learing to dance in the rain”

 

 Min älskade pojk, Tarfala

 

#1 - - Jossan:

<3

#2 - - Elisabeth:

#3 - - Kattie:

" Du blir aldrig färdig, och det är som det skall"
(Skrivet av Tomas Tranströmer)
Tycker det är så vackra ord om hur det är att vara människa...

Med kärlek
//Kattie & Gus

Svar: Verkligen, tack för att du delade med dig av dem <3
Sandra

#4 - - Louise :

Väldigt vacker bild på dig och maximus! Skulle så gärna vilja ha möjlighet och tid till att just fjällvandra jag med.

#5 - - liamochmelvin.blogg.se:

Fina tankar och väldigt fina bilder. Ha en bra dag!

#6 - - Emely:

Så underbart! Jag har nog inte varit så mycket högre upp än någonstans i Dalarna :) Jag som bor i Skåne har närmare till medelhavet än Kiruna och andra delar av norra Sverige så det blir lätt att man glömmer bort vårt vackra land.

Svar: :) Sverige är fantastiskt!
Sandra