Backa bandet

Det var i våras någon gång det började krackelera på riktigt. Två år av finlirat balanserande på en klen avsatts och många quickfix började ta ut sin rätt. De gick inte längre att vara ledig ett par dagar och återhämta sig, att äta en god middag och gå tidigt i sängs för att studsa tillbaka.

 

En utbildningshelg i juni puttade mig över kanten. Alla bränner ut sig olika, en del går i hundratio och kommer helst plötsligt inte upp ur sängen en morgon, andra bryter ned sig själv långsamt och till slut går på en dysfunktionell autopilot som bara går trögare och trögare. Sån är jag. Jag är seg och fortsätter tills hjärnan helt slutar fungera och så fortsätter jag ett tag till.

 

Ett par veckor senare reste vi till USA och någonstans över atlanten började min puls äntligen att gå ner och jag kunde andas igen. Två veckor ifrån allt var underbart, även om jag visste att jag hade mycket att ta itu med mig själv när vi kom tillbaka. Invanda mönster, sensitiseringar, känslokartor och livet som nu skulle mötas på ett nytt sätt.

 

Jag vill verkligen inte romantisera utbrändhet, det är ingen bragd att ha arbetat så hårt så att man går sönder. Jag vill inte ha tusen ”du måste ta hand om dig” komentarer. Jag skriver inte om detta för att få sympatier. Inte heller för att ge alla rätt till att ha åsikter i hur jag väljer att leva och vad jag prioriterar. Jag skriver för att det är så jag tacklar saker. I orden ryms allt. Det blir klart och förståligt. Nu råkar detta hamna för alla att läsa. Var rädda om mina ord, för det är min själ de speglar.

 

Jag vill lära mig leva på ett sätt så jag håller ihop. Det är vad vägen tillbaka handlar om. Likt att banta så räcker det inte med att äta nyttigt i sex månader, du måste ändra dina vanor, annars hamnar du där igen med vågen i handen och en besvikelse i kroppen.

 

Jag mår mycket bättre nu. Det gör jag verkligen. Vägen tillbaka är lång, men jag är vägen. Bakslagen gör mig påmind om min pågående förändring och jag får träna mig i att lyssna på kroppen. Verkligen lyssna. För den säger till, men det är så lätt att tysta den, alldeles för lätt. 

 

Efter två väldigt behagliga dagar där jag helt låtit mitt inre styra, så känner jag mig stark. Så jag rusar på med tvätt, städ, matlagning, arbete och lite där till, känner ruset av ”Super Sandra” och kroppen fylls av dopaminer som jag likt vilken missbrukare som helst göder på. Dagen efter kommer verkligheten. Jag får inte luft, mitt ute i den jämtländska vildmarken och det tycks inte finnas något syre. Mitt huvud rusar i 110 och min kropp har inte en chans att hinna med. Som en dator som fått spel fladdrar bilder, texter och meddelanden för mitt inre. Jag kan inte sortera. Jag kan inte tänka. Jag hamnar på golvet i hundhuset, med Tova i knäet. Där sitter vi tills mina ben bär igen. Så får jag inse min dumhet och försöker låta bli att vara så hård mot mig själv. Vi börjar om imorgon.

 

Jag tar varje dag som den kommer och min största utmaning är i att inte planera. För börjar jag planera så blir listan evighetslång och ribban så hög att den är omöjlig att inte riva. Det är en frihetskänsla att tillåta sig tänka ”vad vill jag göra nu?” och faktiskt agera på enbart det och inte tänka på vad jag ska göra sen.

 

Det svåraste är kanske ändå omvärldens förväntningar på att man ska vara som man alltid varit. Det är svårt att förändras på insidan medan omgivningen fortsätter som vanligt. Där man förväntas vara på ett visst sätt men man desperat kämpar för att förändras. Det blir en uppförsbacke, ett märkligt motstånd som inte borde finnas. Men det är ingens fel. En övergångs period där alla behöver vänja sig.

 

 Ice på vår träningstur i lördags, en aldrig sinande källa av kraft finns där att hämta
 

Jag jobbar väldigt väldigt lite den här hösten, har strukit en rad utbildningar, bokat om och bokat av. Det gör vansinnigt ont i en passionerad egen företagare och är nog minst lika svårt som en heroinist avtändning. Men de var den enda lösningen. Fram till i april är mitt fokus att köra hundarna, hänga med Tova och lära känna mig själv igen.

 

Jag mår bra nu. Jag mår bättre nu än på väldigt länge. Så ingen behöver tycka synd om mig. Ni behöver bara finnas där i tysthet, så känns det inte ensamt.

 

”Drakar lyfter i motvind”. Petter

 

 
#1 - - illika:

Omtanke!

Svar: Tack <3
Sandra

#2 - - Jossan:

Åh, du skriver så bra Sandra! Så ärligt och bra!
Och jag känner igen en hel del i mig själv i det du skriver, att vara seg men köra på autopilot. Att vakna och känna att man har all energi och ork och kan göra allt, så man gör allt, precis som du skriver, och dagen efter så undrar man vad som hände.

Förstår att det är jobbigt att avboka, både jobb men även sånt som är roligt och givande för en själv.

Ser fram emot mer inlägg om din resa, om dina tankar och ditt liv där borta i skogen, med hundar och barn.
Kämpa på och ta det i din takt! :)

Svar: Tack <3
Sandra

#3 - - Caroline:

På min yoga så pratar man mycket om behov och måsten. Att när livet är för stressigt börja fundera på om jag måste göra något eller om jag vill göra något. Måste jag tvätta idag eller kan jag lika bra göra det i morgon? Eller jag kanske vill städa köket för att det ger mig sinnesro med rent i köket.. Osv..

#4 - - Nicole:

Återigen... Jag känner igen mig. I varje mening.
En enorm kram! Och tack för att du delar med dig. När jag kraschade - min tredje och absolut värsta krasch på 29 år, den som skulle komma att förändra absolut ALLT - önskade jag desperat att jag kunde skriva ur mig allting, som jag alltid hade gjort. Men allting bara tystnade. Ingenting kom ut.
Så det är en enorm tacksamhet jag känner när jag läser dina ord. Inte för att du hamnat här, det önskar jag ingen, men för att dina ord innebär ännu en del i min egna läkningsprocess. För att du sätter ord på sådant jag inte kunde.

TACK för att du delar med dig, Sandra.

Svar: Tack för att DU hör av dig och berättar om ditt liv, uppskattar det och betyder väldigt mycket för mig. Mer än du nog kan tro. Tack <3
Sandra

#5 - - therese:

Underbara, vackra, modiga Sandra!
Du är, har varit från första dagen jag såg dig och kommer alltid att förbli min stora inspiratör. Inte för att du gör alla de saker du gör. Inte för allt du lyckas åstadkomma. Inte för att du strålar och lyser och alltid finns där för alla. Inte för att du är bäst på det du håller på med.
För jag lovar dig att det alla vi får se av resultat och bragder är, på riktigt alltså, bara en liten piss i Nilen av vad jag har sett på insidan.
Ja, du bad mig att bara vara tyst i bakgrunden, det är jag dålig på.

Jag skriver inte det här på något sätt för att ge dig skuldkänslor för att du inte höll, uppmuntra dig att fortsätta, ge dig sympati för att du trillat dit igen. Inte heller skriver jag det här för att säga att du ska ta hand om dig. Och inte vill jag komma med en massa kloka råd och tips. För jag kan inte din resa. Den är på riktigt bara din.
Älskade Sandra, det här är ett rent, naket, äkta kärleksbrev till dig.
Jag skriver det här för att du, i det närmaste, alltid väcker så oerhört mycket kärlek i mig som ibland bara måste få lov att uttryckas. Jag skriver det här helt enkelt för att jag inte kan låta bli.
Att få lov att följa dig och din resa är så vackert. Att få lov att få se och lära känna den själ som bor i din kropp är för mig ren nåd. Att få lov att möta dig när ditt ljus helt förbehållslöst får lysa rakt ut i universum är en ren kärleksberusning.

Tack vackra du för att du finns <3

Svar: Oj. Wow. Hur svarar man ens på det här?Tack <3 Jag är så glad att våra väggar har mötts <3
Sandra

#6 - - Susanne Alenius:

Hej, det är jag som har whippets och bor i Mattmar. Vi känner inte varandra privat. Men vill förvarna om att du troligen kommer att bli mycket känsligare för stress, press mm Du kommer inte alls att tåla/klara lika mycket som innan. Många pratar om andra tredje utbrändheten. Man förstår inte att man aldrig tål samma liv som innan. Efter andra gången kan man iaf hoppas att man lärt sig tecknen på kraschen, och kan stanna i tid. Jag klarar inte av att ha flera grejor i almanackan samma vecka, än värre grejor vecka efter vecka. Jag planerar in lediga dagar där jag vilar och går med hundarna. Annars kraschar jag igen. Krya på dig och lycka till. Men kom ihåg det, du blir inte lika tålig som innan, så lär dig det och lär dig leva efter det. Det ska kunna räcka.
Hoppas jag inte förolämpat dig eller så.
Mvh Susanne

Svar: Absolut inte förolämpat, uppskattar dina tankar och råd!Jag har redan bränt ut mig en gång tidigare, så tyvärr känner jag igen det faktum att man inte blir den samma igen. Den erfarenheten har jag redan fått erfara, så vet precis vad du menar och det är en av de svåraste sakerna att acceptera. Men jag jobbar på det!

Visst vet jag vem du är, vi har träffats på Ejra ju :)

Tack igen för att du delade med dig <3
Sandra