Nya stigar

Hur hänger det ihop när man älskar varje aspekt av sitt liv, allt det man gör men ändå letar efter en stoppknapp precis hela tiden. Är en besvärlig känsla när man söker stop samtidigt som man inte vill dra ned på något, vill inte skära i någonting. Söker med lykta efter vart kärnan finns, det som allt handlar om.

 

Jag var i Kiruna för några dagar sen. Klev av tåget efter 16 timmar och drog ett djupt andetag. Älskar Kiruna. Platsen andas kraft, styrka och är fyllt av vackra minnen. På nått sätt började saker ske där, för åtta år sedan, med Maximus, Frost och Alaska vid min sida. Vi tog Kebnekaises topp och jag kände mig så jordad man kunde bli. Nu står jag på samma tågstation. Åtta år senare. Inser att ingenting sker av en slump. Jag möter människor som har viktiga saker att berätta för mig fast de själva inte ens vet om det. Jag har börjat lyssna på det som inte sägs men som finns där lika tydligt, jag ser samband, förstår. Intuitionen växer sig starkare och min trygghet i den likaså. Sakta utkristalliserar sig livet jag tror är mitt att äga.

 

 Maximus och jag vid Nikkaluokta utanför Kiruna för åtta år sedan
 

Svårigheten blir nu att komma dit. Att våga ta svåra och modiga beslut. Att släppa taget om saker är vansinnigt svårt. Särskilt det som man tror varit viktigt men i själva verket inte alls är det. Vanan är stark och tryggheten söker alltid rötter i det den känner till. Ibland ser jag så klart och vet precis vad jag behöver, men det är svårt när vardagen rycker tag i en och hindrar. Att inte hamna i gamla mönster, att inte låta sig svepas med av rutinen. Att stå stadigt inför förändringen även när allting är uppradat för att fortsätta som det alltid har varit. Blir nästan som att simma mot strömmen i sitt eget liv.

 

Nya vanor tar tid att skapas. Tankar i hjärnan behöver trampa upp nya stigar att ta, just nu går mina tankar över buskar, stockar och stenar, det är svårt och omständligt. Men fortsätter jag gå där så kommer marken plattas till och det som innan krävde stor medvetenhet kommer att gå av sig själv. Min tankar kommer få nya vägar som blir självklara att ta. Nya vanor tar tid att skapas bara och man får inte ge upp för att man får lite rivmärken på vägen.

 

För varje dag blir jag klokare. För varje dag kommer jag närmare. Svårt att ha tålamod. Men är en av de viktigaste sakerna jag behöver lära mig.

 

Med mig hem från Kiruna fick jag Tarfala, en mycket efterlängtad Grönlandshund. Döpt efter glaciären Tarfala dit jag vandrat med Maximus, Frost och Alaska. Han har ett namn fyllt med så mycket vackra minnen, kärlek och styrka.

 

Tack för att ni lyssnade på mig idag, igen. Är så tacksam för ert tysta stöd där ute.

 

”Life is not about waiting for the storm to pass. It´s about learing to dance in the rain”

 

 Min älskade pojk, Tarfala

 

Sida vid sida

Min Maximus, närmar sig 13 år gammal. Berätta för mig. Hur vill du ha det? Är du klar? Hur ska jag veta? Mitt inre påminner mig om att när tiden är inne så vet vi det bägge två. För inte går du och tänker på döden som jag. Inte låter du livet fyllas av dystra tankar som att vår tid ska ta slut. Det är det jag som gör. Fast det inte tjänar någonting till. Men går inte att inte göra. 

Vi har gått sida vid sida så länge du och jag, så länge att jag inte längre riktigt vet hur man sätter ena foten framför den andra utan dig bredvid mig. Men dina ben bär dig inte riktigt längre, du behöver hjälp att resa dig, du behöver en lampa tänd på natten för annars ser du ingenting. Dina tänder klarar inte av att tugga ben längre.

 

Undrar hur det känns när kroppen sviker en. Starka du. Gör ont att se din svaghet. Tänker att många nog skulle sätta stopp nu. Men blir lika snabbt påmind om din rätt att bli gammal. Med allt vad de innebär. Går upp för mig att många inte har den rättigheten för att deras familjer inte orkar se dem svaga. Att det så kallade o-egoistiska beslutet i själva verket är egoistiskt. För ibland tänker jag det, att det vore enklare att bara avsluta det här. Att slippa oroa sig om du andas morgonen efter, om du har det bra, om du har väldigt ont, om du lider, om du är ok med livet som gammal? Det vore nu den enkla vägen ut att bara sätta stopp och slippa se dig bli svagare. Kan utan svårighet ytligt sett motivera beslutet att låta dig dö. Men har svårare att motivera varför du inte skulle få leva. Är inte det samma sak? Nej faktiskt inte.

Jag funderar mycket över hur man kommer fram till att idag är dagen då du ska dö. De tre tidigare själar jag har släppt har utan tvekan sagt att de inte orkar mer och beslutet varit självklart. Men med dig, du är inte sjuk, du är bara gammal. Att vara gammal är inte en sjukdom. När du långsamt rör dig över gårdsplanen på vingliga ben kan jag inte låta bli att fundera över hur många av dem elever, gäster och förbipasserande som rör sig här på vår gård som tycker jag håller dig kvar här fast jag borde låta dig somna in. Inser att det finns en märklig norm kring att hundar generellt sätt inte får bli gamla, inte riktigt gamla, inte så gamla så de får svårt att gå, inte så gamla så de är halvblinda och ibland inte hinner ut för att göra ifrån sig. Det är jobbigt att se. Man borde låta hunden slippa.

Fast jag när jag nu står inför det själv handlar det kanske mer om att man själv vill slippa se det. På något väldigt absurt sätt har man skapat ett samhälle där den gamla hunden inte passar in, som 60 talets hantering av handikappade – dem vill vi inte se så dem låser vi in och undan samhället. Så görs kanske med många hundar idag, en gammal, skruttig, halt och lytt hund vill ingen se, den tar vi bort. Det är så enkelt att sätta en spruta, gjort på ett ögonblick, en handling så kraftfull så enkelt utfärdat. Lätt att sen gömma sig bakom ”det var för hundens bästa”. Enligt vem? Maximus har inte bett mig om att få dö. 

 

Hur blev de normalt att döda våra hundar? Det är väldigt märkligt på många sätt och vis och människans yttersta missbruk inför våra sällskapsdjurs tillit. Jag vägrar vara den, då får omvärlden tycka vad de vill. Du vill alla dina svagheter till trots leva. Vem är jag då att besluta någonting annat.

 

Jag vill inte vara egoistisk. Jag kan inte ta livet av dig för att jag inte orkar se dig såhär. För du äter fortfarande med god aptit, du går fortfarande på dina sina små promenader, du tigger så jag blir tokig, du gör små jämfotahopp när du blir glad, dina ögon gnistrar fortfarande, din kropp hänger bara inte riktigt med som innan. När jag blir gammal vill inte jag att någon säger till mig att jag nog ska dö, för att det är jobbigt att se mig vara svag, halt och ha krämpor. Inte ens om jag har ont vill jag att någon annan tar de beslutet åt mig, jag vet själv när mina smärta och krämpor inte är värda ett liv längre.

 

Tanken vill inte sluta göra sig påmind hos mig. Hur kan man ta någon ifrån rätten att bli gammal? Med allt vad de innebär. Jag trampar säkert en del på tårna när jag skriver om detta. Jag kan säkert provocera någon också. Jag respekterar att andra tänker annorlunda, man gör det som känns rätt för en själv och det tänker jag inte döma. Jag förundras bara över hur saker blivit kring döden och våra hundar. Jag lever just nu med en äldre herre som är gammal, i människoår mätt 87 år gammal, som har svårigheter, men som inte alls vill dö.

 Du och jag tillsammans med Tova en sommardag

Förstår att det är först när man ställs inför den hårda och smärtsamma verkligheten att stå bredvid och vara maktlös inför den man älskar som det så kallade o-egostiska beslutet i själva verket är i allra högsta grad egoistiskt.

 

Min fina vackra Maximus, det gör ont i mig när du behöver hjälp att resa dig, när dina ben inte riktig bär dig. Det gör skär i min själ att se dig bli svagare och svagare. Men du vill ju vara här.

 

Varje kväll när alla ligger i sina sängar, då går vi tillsammans till kylskåpet och du får en smörgås. Jag styrker dig över huvudet, säger att jag älskar dig, pussar dig på nosen. För en stund är det bara du och jag.

 

Älskade vännen, jag gör mitt bästa på att ta till vara på den här tiden tillsammans. Försöker att hålla mig borta från dödens väntrum. För du sitter inte där. Du är här.

"It´s not the strenght of the body that counts, but the strenght of the spirit" 
 

Backa bandet

Det var i våras någon gång det började krackelera på riktigt. Två år av finlirat balanserande på en klen avsatts och många quickfix började ta ut sin rätt. De gick inte längre att vara ledig ett par dagar och återhämta sig, att äta en god middag och gå tidigt i sängs för att studsa tillbaka.

 

En utbildningshelg i juni puttade mig över kanten. Alla bränner ut sig olika, en del går i hundratio och kommer helst plötsligt inte upp ur sängen en morgon, andra bryter ned sig själv långsamt och till slut går på en dysfunktionell autopilot som bara går trögare och trögare. Sån är jag. Jag är seg och fortsätter tills hjärnan helt slutar fungera och så fortsätter jag ett tag till.

 

Ett par veckor senare reste vi till USA och någonstans över atlanten började min puls äntligen att gå ner och jag kunde andas igen. Två veckor ifrån allt var underbart, även om jag visste att jag hade mycket att ta itu med mig själv när vi kom tillbaka. Invanda mönster, sensitiseringar, känslokartor och livet som nu skulle mötas på ett nytt sätt.

 

Jag vill verkligen inte romantisera utbrändhet, det är ingen bragd att ha arbetat så hårt så att man går sönder. Jag vill inte ha tusen ”du måste ta hand om dig” komentarer. Jag skriver inte om detta för att få sympatier. Inte heller för att ge alla rätt till att ha åsikter i hur jag väljer att leva och vad jag prioriterar. Jag skriver för att det är så jag tacklar saker. I orden ryms allt. Det blir klart och förståligt. Nu råkar detta hamna för alla att läsa. Var rädda om mina ord, för det är min själ de speglar.

 

Jag vill lära mig leva på ett sätt så jag håller ihop. Det är vad vägen tillbaka handlar om. Likt att banta så räcker det inte med att äta nyttigt i sex månader, du måste ändra dina vanor, annars hamnar du där igen med vågen i handen och en besvikelse i kroppen.

 

Jag mår mycket bättre nu. Det gör jag verkligen. Vägen tillbaka är lång, men jag är vägen. Bakslagen gör mig påmind om min pågående förändring och jag får träna mig i att lyssna på kroppen. Verkligen lyssna. För den säger till, men det är så lätt att tysta den, alldeles för lätt. 

 

Efter två väldigt behagliga dagar där jag helt låtit mitt inre styra, så känner jag mig stark. Så jag rusar på med tvätt, städ, matlagning, arbete och lite där till, känner ruset av ”Super Sandra” och kroppen fylls av dopaminer som jag likt vilken missbrukare som helst göder på. Dagen efter kommer verkligheten. Jag får inte luft, mitt ute i den jämtländska vildmarken och det tycks inte finnas något syre. Mitt huvud rusar i 110 och min kropp har inte en chans att hinna med. Som en dator som fått spel fladdrar bilder, texter och meddelanden för mitt inre. Jag kan inte sortera. Jag kan inte tänka. Jag hamnar på golvet i hundhuset, med Tova i knäet. Där sitter vi tills mina ben bär igen. Så får jag inse min dumhet och försöker låta bli att vara så hård mot mig själv. Vi börjar om imorgon.

 

Jag tar varje dag som den kommer och min största utmaning är i att inte planera. För börjar jag planera så blir listan evighetslång och ribban så hög att den är omöjlig att inte riva. Det är en frihetskänsla att tillåta sig tänka ”vad vill jag göra nu?” och faktiskt agera på enbart det och inte tänka på vad jag ska göra sen.

 

Det svåraste är kanske ändå omvärldens förväntningar på att man ska vara som man alltid varit. Det är svårt att förändras på insidan medan omgivningen fortsätter som vanligt. Där man förväntas vara på ett visst sätt men man desperat kämpar för att förändras. Det blir en uppförsbacke, ett märkligt motstånd som inte borde finnas. Men det är ingens fel. En övergångs period där alla behöver vänja sig.

 

 Ice på vår träningstur i lördags, en aldrig sinande källa av kraft finns där att hämta
 

Jag jobbar väldigt väldigt lite den här hösten, har strukit en rad utbildningar, bokat om och bokat av. Det gör vansinnigt ont i en passionerad egen företagare och är nog minst lika svårt som en heroinist avtändning. Men de var den enda lösningen. Fram till i april är mitt fokus att köra hundarna, hänga med Tova och lära känna mig själv igen.

 

Jag mår bra nu. Jag mår bättre nu än på väldigt länge. Så ingen behöver tycka synd om mig. Ni behöver bara finnas där i tysthet, så känns det inte ensamt.

 

”Drakar lyfter i motvind”. Petter