Vilsen

Ikväll är jag vilsen igen. Ikväll skiftar marken under mig. Ikväll känner jag mig allt annat än stark. Vet. De tillhör processen. Två steg fram, ett bak. Att ha tilltro och förtröstan att man är på rätt väg.

 

Ständiga frågan, hur mår du, med huvudet på sned och genomborrande blick. Vad ska jag svara? Ibland känns det nästan som en förväntan på att man ska svara hur fruktansvärt tungt allt är, så denne får komma med kloka ord. Ibland spökar prestationsångesten med viljan att le och vara duktig på att vara utbränd.

 

Duktig på att vara utbränd. Vänder på stenar i försök att skära, minska, förenkla livet. Skapa kontroll. Då en hög med tvätt, en o-utplockad diskmaskin och en stökig hall kan ty sig som ett inferno av kaos och verklighetsuppfattningen så skev att ända lösningen på de hela tycks vara att sätta sig i bilen och köra så långt bort de bara går.

 

Ja vet att man frågar av omtanke. Jag vet att man bara vill väl. Men vad i hela friden ska jag svara? Jag gör så gott jag kan. Fråga inte, finns där. Ge en extra kram, skriv en lapp med ett vänligt ord, skicka mig en vacker bild. Finns där bara.

 

Ikväll känner jag mig vilsen. Men imorgon är en ny dag, och jag får ett nytt vitt blad att skriva på. Påminns igen, om att i allt detta finns ett ställe där kraften aldrig sinar, där de aldrig ställs frågor, där inga förväntningar någonsin finns. Där jag alltid kan andas. Älskade hundar, ni bär mig alltid när mina ben inte orkar.

 

Det här är inget bakslag. Det är ett gupp på vägen. Ingen kan vara bra på att vara utbränd. Försöker jag vara det, då har jag inte förstått ett dugg.

 

 Första snön, 1.5 vecka sedan
 

Det här var ungefär en vecka sedan jag skrev. Strax efter tog jag ett av de där jobbiga besluten jag vetat att jag måste ta men skjutit på framtiden. Det var dags nu. Nu går jag med lättare steg igen. Som ett värkarbete måste visa saker ta tid och göra ont innan de släpper och all smärta försvinner.

 

Jag valde att avgå min post som sekreterare i rasklubben från årsmötet i februari, någonting jag tycker är väldigt roligt att göra, men som i verkligenheten inte utrymme finns för att göra. Kom äntligen till insikt om det.

 

 "I love the person I´v become. Because i fought to become her"

 

 
 
#1 - - Nina:

mmmmm....
andas
prioritera
ladda batterierna
❤️
Bra gjort!

#2 - - Malin:

Just nu känner jag mig också sådär vilsen... Bara ledsen och sorgsen och vet inte vad jag vill med mitt liv. Idag är en dag som jag verkligen hade behövt stallet. I stället måste jag åka tillbaka till jobbet...
Hoppas du kommer ur ditt gupp!

Kram
Malin

Svar: Detsamma <3
Sandra

#3 - - Gudrun:

Du vet ❤️
Kramar om 😀

#4 - - Eva:

Goa Vännen!
Finns bara en som Du!❤ Och som ändå har tid att dela med dig av omtanke och vänskap... Tack än en gång för ditt "avhörande" i rätt ögonblick, återigen nästan kusligt 😱😘
För mig är Du betydelsefull!
Kramar i massor 💝💪

#5 - - johanna:

Å vad jag har varit där du är, vet hur jobbigt det kan vara att få frågan om hur man mår hela tiden, även om det är väl menat. Jag brukar se det precis som du; ett gupp på vägen som man måste ta sig över. Och det viktigaste är att komma ihåg att man inte alltid måste vara stark och duktig. >3

Svar: Tack för att du delar med dig och för ditt pepp <3
Sandra

#6 - - åsa i åsele:

Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden

Mycket kloka ord,
dock inte alltid lätt.

Så fin bild, har Ni snö nu?

Svar: Verkligen, dem tar jag med mig.
Till och från, i morse hade vi snö. Ikväll är den borta. Kommer och går än så länge =)
Sandra

#7 - - Kattie & Gus:

Bilden på dig och hundarna ovan...
Jag kan inte låta bli att fundera på vad sötnosen nere till höger funderar eller tittar på...
Jag blir alldeles varm i hjärtat.
KRAM!

Svar: <3 Faktiskt, inte tänkt på det innan :)
Sandra