Urkraft

Mina hundar bär på urkrafter. Givetvis som de fantastiska draghundarna de är, men mest som min ständiga källa för jordning, återhämtning, energi och styrka.

 

Om jag hade en krona för varje gång någon yttrat sig om att hundarna är mycket arbete och tidskrävande ur en negativ synpunkt, en belastning, någonting jag borde bortprioritera i en stressad tillvaro. Jag skulle vara rik. Men de är ok, för de är nog svårt att förstå om man inte stått där mitt ute i ingenstans och låtit sig översköljas av deras kraft.

 

De har räddat livet på mig flera gånger om. När jag håller på drunknar, när jag inte får luft, när jag inte vem jag är längre. Så står de där, redo att ge av hela sitt väsen till mig. Och jag tar emot. Mot dem finns inga murar, inga filter, inga lager att tränga igenom. Jag är alltid naken inför dem.

 

De gör mig stark, genom att bekräfta mig om och om igen. De gör mig jordad, genom att centrera vad som är viktig. De ger mig syre, genom sin oändliga kärlek. Utan dem vet jag inte vem jag är. Inte för att de gör mig till ”Hund Sandra”, inte för att de ger mig möjlighet att göra det jag så innerlig älskar. Utan för att de är helt magiskt duktiga på att alltid vara just precis det jag behöver oavsett om jag är glad, ledsen, arg eller frustrerad. De tar hand om alla de känslorna. Förstärker dem om de är positiva, för bort dem om de behövs. Sorterar dem. Skapar distans. De gör mina tankar klara igen. De besitter den förmågan. De bär på urkrafter.  Jag älskar inte att köra släde per se, jag älskar att göra det med dem, för allt de ger mig där och då.

 

Dem tar tid, dem är mycket jobb. Men definitionen jobb får vi kanske diskutera i så fall. Men snälla säg inte ”du har som så mycket, ska du verkligen…” ”Vet att du tycker om hundarna, men…”. För du tar luften jag andas, du tar min näring, du gör mig svag, du förminskar det som är mitt innersta väsen. Kanske det är svårt att förstå, det är ok, men respektera vad de är för mig.  

 

 

När jag drar på mig mina skitiga byxor och sätter mössan på huvudet, har selarna i ena handen och handskarna i andra och möter deras förväntansfulla blickar, deras kärlek, deras vilja att ge mig allt de har – då är jag starkare än någonsin. Då är jag i nuet. Då tankar jag energi att orka med allt besvärligt i livet, alla måsten. Där och då blir jag en bättre mamma, fru, medmänniska. De är allt annat än en belastning, de gör mig stark. 

 

 

När vi är tillsammans behövs inga ord, inga förklaringar, vi förstår varandra ändå. När våra själar får sammanföras på en skitig skogsbilväg, ett vackert fjäll eller på en regnig stig så blir vi som en och samma. Där och då får jag ta del av all deras styrka, deras visdom, deras trygghet. Ohämmat delar de med sig av sitt innersta och jag tar emot. Det är magiskt. Jag så tacksam. För att de kommit till mig, för att de bär mig, för att jag får vara en del av dem. Respekten för dem bortom förklaring.

 

Mina hundar bär på urkrafter. Det gör alla hundar, man måste bara låta dem komma nära. Man måste lyssna. Känna och ta emot. Tillåta dem att vara dem de är.

 
"Blood makes you related. Loyalty makes you family"
 
#1 - - Elin&Piri:

Precis exakt så... En urkraft så stark att det ger energi, mycket mer än det tar. Jag känner igen det där "du som har så mycket..." "tar det inte lite mycket energi att jobba med den där hunden". Särskilt under perioder när jag varit sjukskriven, och under en period när jag hade en väldigt speciell men trasig själ vid min sida. Då fick jag så ofta höra att det kanske inte var vad jag borde lägga min energi på. Det var så få som förstod, att där, tillsammans gick det att vara helt och fullt närvarande. Släppa allt annat, bara vara, tillsammans. Det tar inte energi, det fyller med ny kraft.

Här borta där hundförbud är vanligt i många skogar får jag ofta höra "men du kan väl lämna henne hemma!" "har du alltid med din hund överallt, kan hon inte vara själv" "vi lämnade hunden på i bilen, det går bra om det inte är för varmt". Såna meningar är tänkta att ge mig nån slags inspiration att visst kunna ta mig ut i skogen. Men meningarna lämnar mig mållös. För vad är det för vits att åka ut i skogen en heldag, om jag måste lämna min allra bästa vän hemma. Hon som fyller mig med ny energi och ger mig kraft där hon går vid min sida. För mig är det otänkbart. Jag har lämnat henne några gånger, när omständigheterna gjort att hon inte kunnat följa med. Men då kan jag aldrig njuta fullt ut. För jag vill dela upplevelsen och njuta av naturen tillsammans.

Så jag förstår dig verkligen. Fortsätt njut av de som ger dig kraft, vi är många som förstår dig och delar ditt sätt att leva med rovdjur i själ och hjärta! För vi har inte hund, vi lever med hund.

#2 - - åsa i åsele:

Så jäkla bra skrivit.

Jag gillar Din blogg, jag gillar Dina vovvar :)

Till viss del förstår jag Ditt resonemang väldigt bra.

Folk som tycker hundarna tar för mycket från Dig förstår inte hur mycket Du får tillbaka.

Svar: Word. ;)
Sandra

#3 - - Elisabeth:

All kärlek till dig!

#4 - - johanna:

å så fint skrivet, känner verkligen igen mig i det du skriver :)

Svar: Tack <3
Sandra

#5 - - När Annie fotograferar i Kalifornien:

Så underbart skrivet.

Svar: Tack <3
Sandra

#6 - - Ida:

Precis så känner jag när det gäller hästarna!
Fantastisk känsla 😊

#7 - - Katarina:

Blev bara så glad av att läsa det här, vet inte vad jag ska skriva men gör bara det du gör och njut av hundarna <3 Det är ren och skär kärlek, kärleken till djur :) <3!

Svar: Ååå tack <3
Sandra

#8 - - Malin:

Det här var det bästa jag läst på länge. Jag får också hela tiden höra "du som har så mycket, ska du verkligen..." osv och jag kräks på att hela tiden försvara mitt intresse, mina djur! De skänker så mycket så de anar inte. Jag kommer länka till din blogg från min för du skriver precis det jag vill säga!
Ha en riktigt fin helg!
Kram Malin (en ny följare) :)

Svar: Vad roligt att höra att du vill länka till min blogg :) Man måste nog uppleva det för att förstå, så är deras förlust att inte varit med om känslan <3 Vi får se det så =)
Ser framemot att fortsätta min resa tillsammans med dig.
Sandra

#9 - - PAULINAS.SE :

Vilken otroligt vacker text!

Den gjorde mig lite tårögd att läsa. Av saknades för min älskade hund men också av känslan av kärlek jag förstår du känner för dina. Hundar är fantastiska på så många plan. Men man måste uppleva det för att förstå! <3

#10 - - Silja:

Så himla vackert skrivet. Det var som att läsa ur en bok, eller dagbok i en bok. Helt fantastiskt.
Jag kan verkligen förstå dig i detta, även om jag inte har just slädhundar själv. Men jag har känt vilken kraft djur kan ge en, den är utom dess like :)

Svar: Tack <3
Sandra

#11 - - Angelina:

Ser bilder på din blogg, läser lite här och lite där och tänker vad underbart du lever.

#12 - - Klara:

Det här träffade mig rakt i hjärtat, jag får höra precis samma sak men om mina hästar (eller hästar + hund). Folk förstår inte hur mycket det sårar när de undrar om jag inte ska sälja några, för "vad behöver jag alla till?". Folk förstår verkligen inte. Skönt att det finns fler som går igenom samma sak, även om det inte borde behövas.

Svar: <3
Sandra

#13 - - iz:

Underbart inlägg! Otroligt vackra hundar och jag förstår känslan helt. Måste vara underbart att bo som ni gör :-)

#14 - - Hon:

Så underbart fint skrivet! Djur är fantastiska och dina hundar är jättefina. Önskar att jag hade tid för hundar men jag jobbar alldeles för mycket... men i framtiden kanske.

#15 - - Isabell:

Åh, så himla fint skrivet! <3 Och underbara bilder!

Svar: Tack <3
Sandra

#16 - - Therese :

Läste ditt inlägg med tårar rinnande nerför kinderna. Du satte verkligen ord på vad de betyder. KRAM