Vilsen

Ikväll är jag vilsen igen. Ikväll skiftar marken under mig. Ikväll känner jag mig allt annat än stark. Vet. De tillhör processen. Två steg fram, ett bak. Att ha tilltro och förtröstan att man är på rätt väg.

 

Ständiga frågan, hur mår du, med huvudet på sned och genomborrande blick. Vad ska jag svara? Ibland känns det nästan som en förväntan på att man ska svara hur fruktansvärt tungt allt är, så denne får komma med kloka ord. Ibland spökar prestationsångesten med viljan att le och vara duktig på att vara utbränd.

 

Duktig på att vara utbränd. Vänder på stenar i försök att skära, minska, förenkla livet. Skapa kontroll. Då en hög med tvätt, en o-utplockad diskmaskin och en stökig hall kan ty sig som ett inferno av kaos och verklighetsuppfattningen så skev att ända lösningen på de hela tycks vara att sätta sig i bilen och köra så långt bort de bara går.

 

Ja vet att man frågar av omtanke. Jag vet att man bara vill väl. Men vad i hela friden ska jag svara? Jag gör så gott jag kan. Fråga inte, finns där. Ge en extra kram, skriv en lapp med ett vänligt ord, skicka mig en vacker bild. Finns där bara.

 

Ikväll känner jag mig vilsen. Men imorgon är en ny dag, och jag får ett nytt vitt blad att skriva på. Påminns igen, om att i allt detta finns ett ställe där kraften aldrig sinar, där de aldrig ställs frågor, där inga förväntningar någonsin finns. Där jag alltid kan andas. Älskade hundar, ni bär mig alltid när mina ben inte orkar.

 

Det här är inget bakslag. Det är ett gupp på vägen. Ingen kan vara bra på att vara utbränd. Försöker jag vara det, då har jag inte förstått ett dugg.

 

 Första snön, 1.5 vecka sedan
 

Det här var ungefär en vecka sedan jag skrev. Strax efter tog jag ett av de där jobbiga besluten jag vetat att jag måste ta men skjutit på framtiden. Det var dags nu. Nu går jag med lättare steg igen. Som ett värkarbete måste visa saker ta tid och göra ont innan de släpper och all smärta försvinner.

 

Jag valde att avgå min post som sekreterare i rasklubben från årsmötet i februari, någonting jag tycker är väldigt roligt att göra, men som i verkligenheten inte utrymme finns för att göra. Kom äntligen till insikt om det.

 

 "I love the person I´v become. Because i fought to become her"