Vilsen

Ikväll är jag vilsen igen. Ikväll skiftar marken under mig. Ikväll känner jag mig allt annat än stark. Vet. De tillhör processen. Två steg fram, ett bak. Att ha tilltro och förtröstan att man är på rätt väg.

 

Ständiga frågan, hur mår du, med huvudet på sned och genomborrande blick. Vad ska jag svara? Ibland känns det nästan som en förväntan på att man ska svara hur fruktansvärt tungt allt är, så denne får komma med kloka ord. Ibland spökar prestationsångesten med viljan att le och vara duktig på att vara utbränd.

 

Duktig på att vara utbränd. Vänder på stenar i försök att skära, minska, förenkla livet. Skapa kontroll. Då en hög med tvätt, en o-utplockad diskmaskin och en stökig hall kan ty sig som ett inferno av kaos och verklighetsuppfattningen så skev att ända lösningen på de hela tycks vara att sätta sig i bilen och köra så långt bort de bara går.

 

Ja vet att man frågar av omtanke. Jag vet att man bara vill väl. Men vad i hela friden ska jag svara? Jag gör så gott jag kan. Fråga inte, finns där. Ge en extra kram, skriv en lapp med ett vänligt ord, skicka mig en vacker bild. Finns där bara.

 

Ikväll känner jag mig vilsen. Men imorgon är en ny dag, och jag får ett nytt vitt blad att skriva på. Påminns igen, om att i allt detta finns ett ställe där kraften aldrig sinar, där de aldrig ställs frågor, där inga förväntningar någonsin finns. Där jag alltid kan andas. Älskade hundar, ni bär mig alltid när mina ben inte orkar.

 

Det här är inget bakslag. Det är ett gupp på vägen. Ingen kan vara bra på att vara utbränd. Försöker jag vara det, då har jag inte förstått ett dugg.

 

 Första snön, 1.5 vecka sedan
 

Det här var ungefär en vecka sedan jag skrev. Strax efter tog jag ett av de där jobbiga besluten jag vetat att jag måste ta men skjutit på framtiden. Det var dags nu. Nu går jag med lättare steg igen. Som ett värkarbete måste visa saker ta tid och göra ont innan de släpper och all smärta försvinner.

 

Jag valde att avgå min post som sekreterare i rasklubben från årsmötet i februari, någonting jag tycker är väldigt roligt att göra, men som i verkligenheten inte utrymme finns för att göra. Kom äntligen till insikt om det.

 

 "I love the person I´v become. Because i fought to become her"

 

 
 

Urkraft

Mina hundar bär på urkrafter. Givetvis som de fantastiska draghundarna de är, men mest som min ständiga källa för jordning, återhämtning, energi och styrka.

 

Om jag hade en krona för varje gång någon yttrat sig om att hundarna är mycket arbete och tidskrävande ur en negativ synpunkt, en belastning, någonting jag borde bortprioritera i en stressad tillvaro. Jag skulle vara rik. Men de är ok, för de är nog svårt att förstå om man inte stått där mitt ute i ingenstans och låtit sig översköljas av deras kraft.

 

De har räddat livet på mig flera gånger om. När jag håller på drunknar, när jag inte får luft, när jag inte vem jag är längre. Så står de där, redo att ge av hela sitt väsen till mig. Och jag tar emot. Mot dem finns inga murar, inga filter, inga lager att tränga igenom. Jag är alltid naken inför dem.

 

De gör mig stark, genom att bekräfta mig om och om igen. De gör mig jordad, genom att centrera vad som är viktig. De ger mig syre, genom sin oändliga kärlek. Utan dem vet jag inte vem jag är. Inte för att de gör mig till ”Hund Sandra”, inte för att de ger mig möjlighet att göra det jag så innerlig älskar. Utan för att de är helt magiskt duktiga på att alltid vara just precis det jag behöver oavsett om jag är glad, ledsen, arg eller frustrerad. De tar hand om alla de känslorna. Förstärker dem om de är positiva, för bort dem om de behövs. Sorterar dem. Skapar distans. De gör mina tankar klara igen. De besitter den förmågan. De bär på urkrafter.  Jag älskar inte att köra släde per se, jag älskar att göra det med dem, för allt de ger mig där och då.

 

Dem tar tid, dem är mycket jobb. Men definitionen jobb får vi kanske diskutera i så fall. Men snälla säg inte ”du har som så mycket, ska du verkligen…” ”Vet att du tycker om hundarna, men…”. För du tar luften jag andas, du tar min näring, du gör mig svag, du förminskar det som är mitt innersta väsen. Kanske det är svårt att förstå, det är ok, men respektera vad de är för mig.  

 

 

När jag drar på mig mina skitiga byxor och sätter mössan på huvudet, har selarna i ena handen och handskarna i andra och möter deras förväntansfulla blickar, deras kärlek, deras vilja att ge mig allt de har – då är jag starkare än någonsin. Då är jag i nuet. Då tankar jag energi att orka med allt besvärligt i livet, alla måsten. Där och då blir jag en bättre mamma, fru, medmänniska. De är allt annat än en belastning, de gör mig stark. 

 

 

När vi är tillsammans behövs inga ord, inga förklaringar, vi förstår varandra ändå. När våra själar får sammanföras på en skitig skogsbilväg, ett vackert fjäll eller på en regnig stig så blir vi som en och samma. Där och då får jag ta del av all deras styrka, deras visdom, deras trygghet. Ohämmat delar de med sig av sitt innersta och jag tar emot. Det är magiskt. Jag så tacksam. För att de kommit till mig, för att de bär mig, för att jag får vara en del av dem. Respekten för dem bortom förklaring.

 

Mina hundar bär på urkrafter. Det gör alla hundar, man måste bara låta dem komma nära. Man måste lyssna. Känna och ta emot. Tillåta dem att vara dem de är.

 
"Blood makes you related. Loyalty makes you family"