Det blåser hårt på toppen

Så sa alltid min pappa när jag växte upp. Desto äldre jag blev och växte in i mitt liv och den vägen jag valt att gå så förstod jag vidden av det. Det blåser hårt, bara man är lite lite framgångsrik. Man finns ofrivilligt till mångas beskådan, man finns utan att ha gett någon som helst tillåtelse ändå som fritt villebråd att attackera.  Jag har haft och har fortfarande svårt att acceptera det. Att det är så.

 

Jag har med blod, svett och tårar förtjänat min plats i livet. Mitt företag har jag byggt upp från ingenting, mina hundar har jag en efter en införskaffat med kärlek och hårt förtjänta kronor, mitt hem har jag själv köpt. Jag har aldrig tagit den enkla vägen, jag har inte fått någonting gratis. Förutom en envishet som banat väg för mig på många vis men också fått mig att gå sönder.

 

Jag råkade ut för någonting för några år sedan, en kniv i ryggen så stor att såret fortfarande blöder lite. Jag är ärrad i själen av det, föralltid förändrad. Den tog min naivitet att människor i grund och botten är goda. Den gjorde mig sparsam av min godtrogenhet. Den skar av band till många genom rädslan att längre inte kunna lita på sina vänner. Den gjorde mig illa på riktigt.

 

Jag har alltid älskat att dela med mig av min vardag genom ord och bilder. Inte för att skryta. Inte för att vara excentrisk. Utan för att jag älskar livet och allt det vackra, i både sorg och glädje. I orden ryms min själ.  Det har haft ett pris.

 

Jag tycks ”stå ut” även om jag inte menar att göra det. Min haka sticker ut hur nära väggen jag än försöker stå. Jag syns och hörs med mitt företag och våra 27 hundar. Då blir man också lovligt byte. I perioder har jag velat stänga ned blogg, Facebook och Instagram för att inte sticka andra i ögonen, för att inte ge dem något att prata om.  Det är så knäppt, att jag ska neka min existens för att andra inte ska ha sönder mig. Det är fel på så många plan att jag inte ens vet vart jag ska börja.

 Modig
 

Jag har alltid utsatts för skitsnack i alla olika varianter och dimensioner. Men blir man bränd tillräckligt många gånger så vill man bara dra sig tillbaka och slicka sina sår. Undrar hur många gånger jag uttalat orden ”Kan de inte bara låta mig vara, jag vill bara få vara ifred”. För det får jag inte. Går någonting bra så hittar man ändå fel i det och går det dåligt för mig så späder man på det hänsynslöst. Gottar sig hungrigt på mina misslyckanden.

 

Jag har svårt att acceptera detta. Att folk vill mig illa. Inte bara lite skitsnack i köket över en middag, för det kan jag ta. Utan att de finns dem som verkligen vill skada mig. Metodiskt arbetar för det. Jag jobbar på att förstå det. Att inte låta det påverka mig. Jag har långt kvar att gå här.

 

Jag har skrivit den här texten många gånger och raderat. Jag har famlat efter orden för mitt inre tusentals gånger. Men de vill inte fångas, vill inte präntas. Sakta har jag insett att det är för att de inte ska förevigas, för att det tjänar ingenting till. Jag trodde att jag behövde förklara mig, försvara mig inför alla osanna ord som uttalats, alla rykten som tagit eget liv. Men det behöver jag inte. Jag är inte skyldig någon det, inte ens mig själv.

 

Allting som spelar roll finns i min närhet, alldeles framför näsan på mig. I det slappnar jag av, i det får jag distans. I det förstår jag att det är ett fåtal personer som skapat all sorg för mig och en grå massa som lyssnat halvhjärtat men inte vågat säga emot. I min närhet finns väldigt många människor som tycker om mig, många fler än jag trodde. Så nu räcker det. Nu får inte den lilla skaran personer som farit med osanningar om mig inte ta plats längre. Med lätta fingrar avslutar jag den här texten och ser mig inte om en endaste gång.

 

 

 

”När någon tycker någonting om mig vare sig det är positivt eller negativt så vet jag att det bara definierar den personen. Hur jag reagerar definierar mig”

Lisa Ekdahl 

#1 - - Angélique:

Hej Sandra! Vi känner inte alls varandra, men jag följer flitigt din blogg!!
Jag vill bara säga att för mig är du en stor inspiratör!!
Dina kloka ord har hjälpt mig många gånger att se saker från lite olika håll & även hjälpt oss att förstå & förhålla sig till vår ena hund Urax ( som är en Malamute med lite Golden ). Han är en väldigt speciell personlighet, som man behöver hitta ett sätt att förhålla sig till & älska. Jag återberättar gärna för min man om det du skrivit om & hemma hos oss går du under namnet " min idol". :) Stå på dig & fortsätt sticka ut hackan! Med vänlig hälsning Angélique

#2 - - Marianne:

Just det där att vissa människor ska förstöra, söndra och göra smuts av andra är något jag aldrig förstått mig på. Vad driver dessa människor? Dom är inte jätte många men finns där, som en sten i skon och gnager sönder så mycket och många. Jag hoppas att du ALDRIG slutar skriva Sandra. Dina texter har genom åren gett tröst, tårar, glädje, distans och fått mina tankar att vandra i olika riktningar och utvecklats. Tack för att du delar dina tankar och några av dina äventyr 💕

#3 - - Ingrid:

Visste inte att det fanns människor som tyckte så om dig :/ Blir förvånad. Jag har alltid sett din blogg som en otrolig källa till inspiration och jag kommer med största sannolikhet att gå någon kurs för dig i framtiden. Glöm inte att det är fler som gillar det du gör, fast vi kanske inte syns eller hörs. Fortsätt vara den du är och göra det du gör, ingen gör ju det så bra som du själv ;)

#4 - - Caroline:

Vad ledsen jag blir när jag hör att du får utstå detta.
Jag och min sambo var och hälsade på er på er gård för många år sedan. Men det jag kommer ihåg mest var att vi möttes av varma människor som verkligen brann för sina hundar och sitt liv de skapat sig.
I dina texter och den korta tid vi var hos er så har jag sett en stark och kunnig tjej, som verkar ha ett väldigt stort hjärta!
<3

#5 - - Elisabeth:

Du vet att Du sitter längst ut på mitt hjärterot och dinglar med benen. Där kommer Du alltid vara, glöm inte det!
Love you to the moon and back....

#6 - - Jossan:

Va?! Jag måste vara sådär oskyldigt, blåögd naiv... Förstår att folk kan snacka skit, för det händer överallt, oavsett om det går bra eller dåligt. Är alltid nån som man petar lite i ögat.
Men att folk på riktigt kan vilja en illa, det förstår jag inte! Hur kan man vilja nån illa som man kanske inte ens känner, bara för att det går bra för nån?!

Jag känner inte dig, och jag kan inte alls hela din historia. Snubblade in i din blogg det här året (början på 2016), så det är ju inte länge alls.
Men jag blir så glad varje gång det kommer ett nytt inlägg! Du skriver så bra, mycket klokt i dina texter! Mycket fina texter om saknade vovvar.

Är så avis, för du har delvis en del av mitt drömliv! Att ha massor av hundar, jobba med hundar, bo med massa snö, ha en familj som stöttar en!
Och att ha byggt upp det från grunden är ju jätteduktigt! Att orka med allt som krävs för det!

Näe, strunta i dom där andra! Är ändå bara energi som går åt i onödan! Inte så lätt alla gånger, men vi är fler som tycker om dig och det du gör, än tvärtom! Det är jag säker på! :D

Fortsätt Sandra! Jag peppar på från Sundsvall! <3

#7 - - Maria Oscarsson:

Är med stor sorg jag läser dina ord. För mig är det helt ofattbart hur man kan missunna dig det liv du lever och som du är så väl värd. Vet att det GÅR inte att få den unika hundhållning som du har gratis. Det ligger otroligt många timmar bakom det för att det ska funka. Vet det själv därför att jag också har många hundar. Om ändå bara människor kunde glädjas mer med sina medmänniskor istället för att hela tiden söka någon form av konstig bekräftelse som kompensation för sina egna brister.....och allt detta på grund av ren och skär avundsjuka! JAPP, nu var det sagt!
Du är en stor inspirationskälla Sandra, tänk på det!!
Varma kramar/Maria

#8 - - Amanda:

Människors beteende slutar aldrig att göra mig förvånad och nedstämd. Det är en sak att folk bryr sig så mycket, lägger sig i, ifrågasätter och kritiserar. Men skitsnacket? Missunnsamheten? Att till och med vilja någon annan illa? Varför? Jag förstår inte.

Sänder lite kärlek och respekt genom cyberrymden.

/Läsare.

#9 - - Mona:

Ja så himla tråkigt! Med avundsjuka och missunnsamhet. Det är ofta det det är. Tror jag. Det är ju så himla roligt att du kan leva på det du gillar mest. Väldigt inspirerande! Fortsätt bara och vänd dig inte om!

#10 - - Dessan:

Oj vad du är klok! Har tänkt det så många gånger när jag läst både här & i den gamla bloggen (har följt dig ett tag=P) Det du skriver går rakt in i hjärtat, du lyckas verkligen fånga alla nyanser, & det gör mig så himla ont att höra det du skriver här. Även fats jag inte känner dig på riktigt så att säga. Det jag undrar är vad är det som driver dessa människor till att gå in för att skada? Vem vill vara så som person egentligen? jag tycker bara att det är ett så fruktansvärt konstigt beteende. Men det verkar ju tyvärr vara gansak vanligt... Men som du skriver så är du inte skyldig någon ett dugg! Så att bara blicka framåt, eller på de goda människorna i din närhet tycker jag låter som en alldeles ypperlig idé. Kramkram

#11 - - Nina:

När man stadigt och bredbent står upp för sina egna värderingar, vågar förverkliga sina drömmar och mål så blir man "obekväm" för vissa människor.
Kanske är det för att de själva skulle vilja våga tro på sig själv på samma sätt men modet sviker.

Fast jag har egentligen ingen aning... jag bara provtänkte ;)
och det är som du skriver: Det spelar ingen roll.

Det enda som spelar roll är alla dom som ger livet mening, fyller det med kärlek, trygghet, skratt och härliga äventyr.

"Stå på dig - för annars gör någon annan det"

#12 - - Annika:

Och där rann det en tår nedför min kind <3
Önskar jag kunde ge dig en gnutta styrka för jag älskar varje ord du skriver i din blogg och kan bara hålla varenda tumme och tass i detta hemmet för att du har ork att fortsätta <3

#13 - - Annika Westerlund:

Du skriver så himla bra! Tack!!

#14 - - åsa i åsele:

Det finns alltid människor som hämtar näring av att snacka skit om andra, folk som av någon anledning mår bättre då de får trycka ner andra... skumt, men sånt är livet.

Jag hoppas Du kan skaka av Dig vad andra tycker å tänker när det är negativt, Du gör Ditt bästa, Du lever Ditt liv som Du vill.
Att försöka leva så andra människor blir nöjda är stört omöjligt.

Ditt liv, Ditt ansvar.
Gör Ditt bästa.
Mer kan ingen begära.

#15 - - Marina Körberg:

Åh Sandra!
Du är fantastisk. Har träffat dig 2 ggr och du ger sån inspiration och glädje för livet som vi alla behöver! Bra att du lämnar de som inte vill dela det med dig och lever tillsammans med de som ger dig ren glädje. Man kan, ska kunna tycka olika men ändå respektera varann för den man är . Hur svårt kan det va?
Alla kan ju nå sin dröm, bara man satsar och kämpar så man behöver ju inte vara avundsjuk på någon annan. Bara gör det !!!
Så Tack för att du delar med dig av glädje och sorg, betyder så mycket!

#16 - - Kristina F:

Är glad att jag hittat din fantastiska blogg nu . Tårarna rinner ner för mina kinder när jag läser det du skriver. Är just nu i en sits då en av mina närmsta vänner försökt smutskasta mig enormt inför en myndighet. Man blir så ledsen. Jag har tre goldenflickor, dem är mitt allt just nu.
Kramiz