Det blåser hårt på toppen

Så sa alltid min pappa när jag växte upp. Desto äldre jag blev och växte in i mitt liv och den vägen jag valt att gå så förstod jag vidden av det. Det blåser hårt, bara man är lite lite framgångsrik. Man finns ofrivilligt till mångas beskådan, man finns utan att ha gett någon som helst tillåtelse ändå som fritt villebråd att attackera.  Jag har haft och har fortfarande svårt att acceptera det. Att det är så.

 

Jag har med blod, svett och tårar förtjänat min plats i livet. Mitt företag har jag byggt upp från ingenting, mina hundar har jag en efter en införskaffat med kärlek och hårt förtjänta kronor, mitt hem har jag själv köpt. Jag har aldrig tagit den enkla vägen, jag har inte fått någonting gratis. Förutom en envishet som banat väg för mig på många vis men också fått mig att gå sönder.

 

Jag råkade ut för någonting för några år sedan, en kniv i ryggen så stor att såret fortfarande blöder lite. Jag är ärrad i själen av det, föralltid förändrad. Den tog min naivitet att människor i grund och botten är goda. Den gjorde mig sparsam av min godtrogenhet. Den skar av band till många genom rädslan att längre inte kunna lita på sina vänner. Den gjorde mig illa på riktigt.

 

Jag har alltid älskat att dela med mig av min vardag genom ord och bilder. Inte för att skryta. Inte för att vara excentrisk. Utan för att jag älskar livet och allt det vackra, i både sorg och glädje. I orden ryms min själ.  Det har haft ett pris.

 

Jag tycks ”stå ut” även om jag inte menar att göra det. Min haka sticker ut hur nära väggen jag än försöker stå. Jag syns och hörs med mitt företag och våra 27 hundar. Då blir man också lovligt byte. I perioder har jag velat stänga ned blogg, Facebook och Instagram för att inte sticka andra i ögonen, för att inte ge dem något att prata om.  Det är så knäppt, att jag ska neka min existens för att andra inte ska ha sönder mig. Det är fel på så många plan att jag inte ens vet vart jag ska börja.

 Modig
 

Jag har alltid utsatts för skitsnack i alla olika varianter och dimensioner. Men blir man bränd tillräckligt många gånger så vill man bara dra sig tillbaka och slicka sina sår. Undrar hur många gånger jag uttalat orden ”Kan de inte bara låta mig vara, jag vill bara få vara ifred”. För det får jag inte. Går någonting bra så hittar man ändå fel i det och går det dåligt för mig så späder man på det hänsynslöst. Gottar sig hungrigt på mina misslyckanden.

 

Jag har svårt att acceptera detta. Att folk vill mig illa. Inte bara lite skitsnack i köket över en middag, för det kan jag ta. Utan att de finns dem som verkligen vill skada mig. Metodiskt arbetar för det. Jag jobbar på att förstå det. Att inte låta det påverka mig. Jag har långt kvar att gå här.

 

Jag har skrivit den här texten många gånger och raderat. Jag har famlat efter orden för mitt inre tusentals gånger. Men de vill inte fångas, vill inte präntas. Sakta har jag insett att det är för att de inte ska förevigas, för att det tjänar ingenting till. Jag trodde att jag behövde förklara mig, försvara mig inför alla osanna ord som uttalats, alla rykten som tagit eget liv. Men det behöver jag inte. Jag är inte skyldig någon det, inte ens mig själv.

 

Allting som spelar roll finns i min närhet, alldeles framför näsan på mig. I det slappnar jag av, i det får jag distans. I det förstår jag att det är ett fåtal personer som skapat all sorg för mig och en grå massa som lyssnat halvhjärtat men inte vågat säga emot. I min närhet finns väldigt många människor som tycker om mig, många fler än jag trodde. Så nu räcker det. Nu får inte den lilla skaran personer som farit med osanningar om mig inte ta plats längre. Med lätta fingrar avslutar jag den här texten och ser mig inte om en endaste gång.

 

 

 

”När någon tycker någonting om mig vare sig det är positivt eller negativt så vet jag att det bara definierar den personen. Hur jag reagerar definierar mig”

Lisa Ekdahl 

Tova

Jag skriver tusentals ord om hur fantastiska våra hundar är, sällan nämner jag Tova. Ibland tänker jag hur det ser ut. Om de missuppfattas. Kanske.

 

Det är två helt skilda ting, fast ändå precis likadant. De göder mig bägge med sin kärlek, de skapar syre för mig att andas.  De är dem mitt liv kretsar kring. Brukar säga att mitt hjärta bor utanför min kropp. Jag har för länge sen gett bort det till dem alla. De är vanskligt, för det kan göra så ont. Men jag kan inte ha det på något annat sätt, har alltid älskat med hela själen och fallit handlöst varje gång någon av dem försvunnit eller gjort sig illa. Sorg är andra sidan av kärlek. Så är det bara.
 
 Tova. Med henne kom en dödsångest som vilat sedan tonåren. Helt plötsligt är jag rädd för att åka bil, tänk om jag dör och hon inte har en mamma. Tänk om hon åker bil och hon dör. Då överlever jag inte på något sätt.
 

Minns en mamma som förlorat två av sina barn i tsunamin i Thailand för många år sedan. Hon sa att hon var arg på sin kropp som fortsatte att fungera, när hennes inre var totalt dött. Hur kunde hjärtat fortsätta slå, när själen var livlös? Hur kan lungorna andas när inget syre finns kvar att andas.  Jag tänker ofta på det, att det är precis så jag skulle känna. Vara arg på min kropp som o-brydd fortsatt att fungera när min själ dött. Respektlöst.

 

 
Att få barn. Ja vart börjar man. Varenda klyscha i världen är sann. Min kärlek till henne är större än livet själv. Hon är i varenda cell av mig. Jag känner det hon känner, med full kraft, oavsett bra eller dåligt. Hon är som sammankopplad min kropp, hon har hänsynslöst kapat alla mina känslor och hela mitt väsen. Helt magnifikt och skräckfyllt samtidigt.
 

Men missförstå mig rätt. Jag är varken en bull- eller hönsmamma, jag har inte stått i förkläde och mixat egen barnmat till henne, hon har fått äta barnmat på burk, jag ammande inte till hundra procent och hon fick mjölkersättning på flaska (stor "no no" – enligt en halv vetenskap), jag är inte rädd för att hon ska slå sig lite, mitt hjärta brister inte när hon gråter när jag lämnar henne med på förskolan. Hon överlever allt det där, det är jag förståndig nog att förstå. Jag är lite hårdhudad så, men missta det inte för brist på kärlek. Alla älskar vi på olika vis.

 
När Tova kom så väntade jag nyfiken på den där känslan som alla talat vitt och brett om, känslan av kärlek större än livet själv som skulle infinna sig när man träffar sitt barn för första gången. Barnmorskan la henne på mitt bröst och det enda jag kunde tänka på var, vilken jäkla pärs vi precis varit med om du och jag tjejen. Vi kämpade väl. 
 

Jag brukar jämföra mig med Nebraska och hennes första kull valpar, hon morrade idogt om de kom för nära henne, de fick dia och hon tvättade dem. Hon såg utan tvekan till att de överlevde. Men ge tusan i att störa mig för övrigt sa hon. Hon gick på rena instinkter i sitt omhändertagande, men känslorna avvaktade. När de växte till sig lite så tog hon till sig dem, hon kunde förstå dem och relatera till dem och blev en helt suverän mamma.

 

Nästan lika obekväm var jag i min och Tovas relation i början. Instinktivt skulle jag dö för henne, instinktivt älskade jag henne, instinktivt tog jag hand om henne. Men det tog tid för mig att känna mig bekväm i det, vår relation fick växa fram, det här med spädbarn är svårt för mig helt enkelt.  Den totala hjälplösheten, det svarta eller vita, den knepiga kommunikationen. Att bli en mamma var svårt för mig.
 

Plikttroget likt Nebraska gjorde jag allt som förväntades av mig och tog väl hand om henne på alla sätt och vis. Jag har inte dåligt samvete. Jag har alltid känt mig sammanlänkad med henne, vi har alltid varit ett team i det. Fast jag i början mest var förvirrad och obekväm, så var jag det tillsammans med henne. Jag är glad för att vi fick göra vår resa tillsammans. Att hon lärde mig bli en mamma. Idag är jag tacksam för att kärleken inte knockade mig där på BB utan sakta sipprade ut i varenda ven i min kropp och jag kunde känna den långsamt ta över mitt väsen. Helt övertygad om att det är en minst lika stor upplevelse som att bli knockad av den.

 

Ibland hänger inte det medvetna med instinkterna. Det är nog inte så konstigt egentligen.

 

 

Hur som haver, vart var vi? Jag skriver mer om hundarna än Tova. Det är så enkelt att Tova är så väldigt privat för mig, hon är det allra heligaste jag har. Hon är en egen person som i framtiden kommer bli vuxen och kunna läsa allt jag skrivit. Det är inte min rättighet att rabbla sida för sida om hennes personlighet som kommer förändras, utvecklas och växa fram. Det är tro det eller ej, heller inte bekvämt för mig att dela med mig av mitt allra innersta för alla att läsa, och det är det som hon är. Mitt allra innersta.

 

Därför skriver jag sällan om henne. För kärleken till henne är större än några ord kan beskriva. 

 

 
"Sometimes the smallest things take up the most room in your heart" Nalle Phu
 
 

Släppa garden

Det händer någonting när man släpper ned garden. Det öppnas nya dörrar för dig och du får tillgång till helt nya rum. Jag skrev i början att jag funderat noga om jag skulle skriva om detta i bloggen, om jag skulle låta andra komma in, få tycka, tänka, plocka sönder det jag skriver och vrida på det för att eventuellt passa dem. Inser nu att det inte är dem som har fått komma in, det är allt de andra som har fått komma in. Empatin, kärleken, respekten men framför allt styrkan, från alla andra. Den är så mycket större.

 

Märkligt hur saker blir, utan att man från början hade en aning om att det skulle vara så. Att skrivandet var en pusselbit visste jag hela tiden, men i vilken omfattning förstod jag föga.  Igen får jag lära mig att våga lita på intuitionen att göra det som känns rätt. Skriva. Dela med mig. Våga.

 

Jag vet att det finns dem som sitter där på sina kammare och inte förstår det jag skriver, som tycker de förstår sig på mitt liv bättre än jag själv, som vältrar sig i att jag delar med mig av saker de kan vända emot mig, sådant man kan tissla och tassla om bakom ryggen på mig. Jag vet det. Men det är ok nu. För det handlar verkligen mer om dem än om mig. Jag förstår det till fullo nu. De kommer att få mera att prata om, jag kommer inte sluta att vara den jag är, för deras åsikter om mig definierar inte mig. Skönt att kommit till den insikten. På riktigt. Inte bara som en klysha på en kitchig tavla. Utan verkligen känna det.

 

Jag möter dagligen människor i mitt jobb, jag arbetar som mentor, lärare och ägnar mycket tid till att föreläsa, jag behöver få dem som lyssnar tillit och förtroende, det är viktigt för att det ska kunna lära sig av det jag delar med mig av. Ibland funderar jag på hur många som sitter framför mig som läser bloggen, som tar del av mitt innersta. Först skrämde det mig, en känsla av att vara väldig naken inför främmande. Men nu ser jag på det annorlunda, nu känner jag att det gör mig starkare. Jag är ärlig med vem jag är, med alla brister och förtjänster, jag är inte perfekt och behöver inte vara det för att få andras förtroende. Det händer någonting när man släpper ned garden. Vad glad jag är att jag gjorde det. Föga visste jag vad de skulle leda till.

 

Idag går jag med lätta steg. Idag känner jag mig stark.

 

 Ute och slirade en kväll i Stockholm med helt gäng bästaste vänner
 

Tack alla ni som finns där, det är helt magiskt. Ni gör mig stark.

 

”Darkness cannot drive out darkness; only light can do that. Hate cannot drive out hate; only love can do that”   Martin Luther King, Jr.