Det blåser hårt på toppen

Så sa alltid min pappa när jag växte upp. Desto äldre jag blev och växte in i mitt liv och den vägen jag valt att gå så förstod jag vidden av det. Det blåser hårt, bara man är lite lite framgångsrik. Man finns ofrivilligt till mångas beskådan, man finns utan att ha gett någon som helst tillåtelse ändå som fritt villebråd att attackera.  Jag har haft och har fortfarande svårt att acceptera det. Att det är så.

 

Jag har med blod, svett och tårar förtjänat min plats i livet. Mitt företag har jag byggt upp från ingenting, mina hundar har jag en efter en införskaffat med kärlek och hårt förtjänta kronor, mitt hem har jag själv köpt. Jag har aldrig tagit den enkla vägen, jag har inte fått någonting gratis. Förutom en envishet som banat väg för mig på många vis men också fått mig att gå sönder.

 

Jag råkade ut för någonting för några år sedan, en kniv i ryggen så stor att såret fortfarande blöder lite. Jag är ärrad i själen av det, föralltid förändrad. Den tog min naivitet att människor i grund och botten är goda. Den gjorde mig sparsam av min godtrogenhet. Den skar av band till många genom rädslan att längre inte kunna lita på sina vänner. Den gjorde mig illa på riktigt.

 

Jag har alltid älskat att dela med mig av min vardag genom ord och bilder. Inte för att skryta. Inte för att vara excentrisk. Utan för att jag älskar livet och allt det vackra, i både sorg och glädje. I orden ryms min själ.  Det har haft ett pris.

 

Jag tycks ”stå ut” även om jag inte menar att göra det. Min haka sticker ut hur nära väggen jag än försöker stå. Jag syns och hörs med mitt företag och våra 27 hundar. Då blir man också lovligt byte. I perioder har jag velat stänga ned blogg, Facebook och Instagram för att inte sticka andra i ögonen, för att inte ge dem något att prata om.  Det är så knäppt, att jag ska neka min existens för att andra inte ska ha sönder mig. Det är fel på så många plan att jag inte ens vet vart jag ska börja.

 Modig
 

Jag har alltid utsatts för skitsnack i alla olika varianter och dimensioner. Men blir man bränd tillräckligt många gånger så vill man bara dra sig tillbaka och slicka sina sår. Undrar hur många gånger jag uttalat orden ”Kan de inte bara låta mig vara, jag vill bara få vara ifred”. För det får jag inte. Går någonting bra så hittar man ändå fel i det och går det dåligt för mig så späder man på det hänsynslöst. Gottar sig hungrigt på mina misslyckanden.

 

Jag har svårt att acceptera detta. Att folk vill mig illa. Inte bara lite skitsnack i köket över en middag, för det kan jag ta. Utan att de finns dem som verkligen vill skada mig. Metodiskt arbetar för det. Jag jobbar på att förstå det. Att inte låta det påverka mig. Jag har långt kvar att gå här.

 

Jag har skrivit den här texten många gånger och raderat. Jag har famlat efter orden för mitt inre tusentals gånger. Men de vill inte fångas, vill inte präntas. Sakta har jag insett att det är för att de inte ska förevigas, för att det tjänar ingenting till. Jag trodde att jag behövde förklara mig, försvara mig inför alla osanna ord som uttalats, alla rykten som tagit eget liv. Men det behöver jag inte. Jag är inte skyldig någon det, inte ens mig själv.

 

Allting som spelar roll finns i min närhet, alldeles framför näsan på mig. I det slappnar jag av, i det får jag distans. I det förstår jag att det är ett fåtal personer som skapat all sorg för mig och en grå massa som lyssnat halvhjärtat men inte vågat säga emot. I min närhet finns väldigt många människor som tycker om mig, många fler än jag trodde. Så nu räcker det. Nu får inte den lilla skaran personer som farit med osanningar om mig inte ta plats längre. Med lätta fingrar avslutar jag den här texten och ser mig inte om en endaste gång.

 

 

 

”När någon tycker någonting om mig vare sig det är positivt eller negativt så vet jag att det bara definierar den personen. Hur jag reagerar definierar mig”

Lisa Ekdahl