Väntans tider

Inget är som väntans tider! Helt plötsligt släpar sig dagarna fram och en vecka blir till en hel evighet. Men det är den bästa känslan, förväntan, nyfikenhet och spänning!

 Nebraska i hundgården igår, magen är tydligt rund och redan ganska stor!

Vår fina rediga dam Nebraska börjar redan bli ordentligt runt om magen. Ultraljudet upptäckte fem valpar, men den avslöjar sällan alla. Det är tre veckor kvar till valpning, typish, för precis som Nebraska är så gör hon ingenting halvdant. Hon ställde upp sig i hela tio dagar (!), så är lite svårt att veta när befruktningen faktiskt skedde. Men räknar vi någonstans där i mitten så är de tre veckor kvar ungefär.

På bilden ser ni tre fosterblåsor, i dem ligger de en valp i varje. Fem blåsor upptäckte vi.
Det här blir hennes tredje och sista kull. Det är något väldigt speciellt med mogna damer som har haft kullar innan, de är så väldigt trygga och avslappnade. De råder ett cool över dem som man älskar att bara få vara i närheten av.

Nebraska tog som några av er säkert känner till en egen kull för två år sedan. Tjuvparade sig med Modig och trots två abortsprutor så kom till allas stora överraskning fyra valpar en solig september dag. Nebraska klarade hela dräktigheten utan extra mat och omsorg, dessutom låg hon i hård träning inför kommande säsong. Inte en gång klagade hon eller var besvärad. Valpningen fixade hon själv likväl, under en förhöjd liggplats i hundgården la hon sig till tro. När Tobbe kom för att mata hundarna så lämnade hon de två valpar som redan kommit och avbröt för att äta. Klart man måste äta, kostar energi att gå igenom en förlossning (Tobbe upptäckte dem då och hon valpade klart inne i huset).

Det är Nebraska i ett nötskal. Vår rediga tjej som har både skinn på näsan och ett fantastiskt självförtroende. Hon tar plats men utan att armbåga sig fram. Hon pjoskar inte och klagar aldrig.

Ni vet, när hon var åtta månader så bröt hon benet när hon ramlade ned från ett kojtak. På tre ställen bröt hon benet och veterinären föreslog avlivning. Otänkbart var att hon skulle fungera som en draghund. Veterinären kände inte Nebraska. Hon är idag Polarhundschampion och har sprungit flertalet långdistanstävlingar. Det tog  tre operationer, 1.5 år av rehabilitering, och en jäkla vilja. Men hon gjorde det. Utan att en enda gång klaga.

 
Hon är fantastisk vår Nebraska.Valparna har underbara förutsättningar med henne som mamma och vår kloka sansade Trym till pappa. Inget är som väntans tider…
#1 - - Elisabeth:

Vilken tjej! Ska bli otroligt roligt att följa utvecklingen men valpningen och ALLT annat runt omkring.
Kram Kram