The fantastic four

Den 20e april fyllde Canadas första kull med valpar fyra år. Ur den kullen behöll vi tre tikar och en hane själva. De var vår då stora satsning och förväntningarna på dem stora.

Tre tikar och en hane. Behöver jag alls skriva att de gett mig gråa hår? Dessa fyra fantastiska, underbara, tokiga och galna valpar har lärt mig så mycket att jag nog utan svårighet skulle kunna fylla en bok med mina erfarenheter av dem.

Canada, Fröya, Trym, Töya och Leya
Fyra år fyllda och numera vuxna på riktigt. Vi har överlevt, med betoning på just överlevt. Vi har gjort många fel, många fel – en massa kunskap till trots.

Alla fyra är dragmeriterade, två av dem Polarhundschampions till och med. En av dem har fått en kull valpar själv och en av dem har en planerad kull nästa år. De är helt fantastiska men samtidigt så dysfunktionella. Grundproblematiken ligger i att jag la allt mitt fokus på att hålla de fyra som en tajt grupp, att de skulle hålla sams och fungera bra tillsammans trots så jämna i ålder och många konkurrens parametrar. De har de också gjort. Hållit sams. Hyffsat i alla fall. Men de förlorade under arbetes gång istället massor i socialträning med andra hundar. För de glömde deras matte totalt av.

Deras självförtroende sitter i varandra, tillsammans är de precis hur starka som helst, ensamma har de knappt ben att stå på. Arbetet med att hålla dem som en tajt grupp gjorde jag väl, men tanken kring att hålla dem som en tajt grupp slog bakut.

 Trym, Fröya och Leya

De sista åren har jag med silkeshandskar försökt reda ut all komplexitet som uppstår när man har fyra kullsyskon som inte kan andas utan varandra men samtidigt är giftiga tillsammans. Så många variabler att ta hänsyn, så mycket känslor, inte minst mina egna att hålla i schack.

De har kommit långt mina små ”problembarn” och när jag i år startade på Polardistans med dem så kunde hjärtat spruckit av stolthet. Allt arbete tillsammans med dem, alla otaliga timmar av beteendeterapi, kurser och förtroliga samtal i hundgården har gjort att jag känner dem alla på cellnivå och kan oftast förutse både deras handlingar och tankar (även om jag inte alltid kan stoppa eller bryta dem). De sitter i mitt innersta vrå av hjärtat och deras ibland ologiska och orationella beteende försvarar jag med näbbar och klor. Ty jag vet att det är jag som skapat det, helt oavsiktligt givetvis, men ändå en produkt av mitt görande. De fick aldrig lära sig umgås med andra hundar. En hund som saknar sociala kunskaper är ett bekymmer, fyra stycken som tillsammans bildar en maffia är ett gigantiskt problem.

Att reparera skadorna har tagit närmare tre år, träningsplanen komplicerad och krävt otaliga timmar av daglig träning i perioder. Men det har fungerat, de har blivit bättre, de har fått egna ben, de har lärt sig impulskontroll, de har läst många språkböcker och de litar på mig så till pass att de lämnar över till mig när de känner att det blir för hett om öronen.

Så avslutningsvis vill jag ge dem upprättelse, de är förvisso både komplexa och tålamodsprövande men de är också helt magiska, enskilt och tillsammans.

Är så tacksam över deras intrång i mitt liv, med allt buller och bong!

#1 - - Elisabeth:

Som vanligt, underbara bilder!