Vardagsbestyr

Nebraska har börjat löpa. Hon skulle löpa i juni. Canada skulle löpa nu. Canada löper inte. Typiskt scenario när man planerar parningar och tror sig veta hur saker ska fortlöpa.

Vi ska i år para både Canada och Nebraska. Canada med Nokke från Cahppes och Nebraska med vår egen Trym. Två parningar jag minst sagt är eld och lågor över!

 Canada längst fram till vänster, spannet består sen av hennes barn faktiskt.
Knoxville bredvid Canada, Töya och Fröya bakom, Trym och Leya längst bak.

Igår släppte jag ihop Nebraska med Trym för att känna dem på pulsen lite. Nebraska var väldigt redo, ställde upp sig och visste inte vad hon skulle göra av sig själv för att få Tryms uppmärksamhet. Trym han flirtade lite med henne men tyckte sen det var mer spännande med alla dofter i hundgården han normalt sett inte bor i. Nebraska gjorde ALLT i sin makt att få hans uppmärksamhet, ingen tvekan om att hon känner sig redo för uppdraget att bli mamma igen.

Trym har dock ganska bra koll på läget och lät sig inte förföras av hennes ihärdiga försök till en parning i förtid. Nebraska har vid tidigare parning gjort precis samma sak, flera dagar i förväg ställt upp sig och lockat pojkarna till sig. Men grabbarna vet bättre och låter sig hållas tills det är dags. Innan helgen har vi förhoppningsvis fått till ett par parningar och det blir sen till att vänta och se...

Under tiden jag släppte in Trym i Nebraskas hundgård så plockade jag ut Miss Idita och Iowa (Nebraskas dotter) från hundgården, Idita satte jag i bilen och Iowa fick springa lös utanför. 

Iowa

Man kan då tänka sig att Iowa, 1.5 år gammal, skulle springa som en tok och utnyttja sin totala frihet. Icke. Hon studsade runt, skuttade, lekte men höll sig alldeles i närheten av hundgården vi var i hela tiden. Efter en halvtimme tyckte hon att det räckte med frihet och började ivrigt krafsa för att få komma in i hundgården igen. In till mamma Nebraska, till sin koja och gemenskapen.

Hon, Iowa, är ruggigt lik sin mamma, alltid glad och positiv, energi så de räcker till ett helt kompani och nästintill oförmögen att stå stilla. Fötterna, måste, röra, på, sig, hela, tiden! Nebraska har med åldern blivit lite stillsammare även om hon fortfarande har en massa spring i benen och den positiva attityden är knappast borta.

Kombinationen Nebraska och Trym är så bra så jag knappt kan beskriva det. Trym cool, lugn och väldigt samlad (son till Canada) och Nebraska energiknippet som inte kan stå stilla.  Båda med hög arbetsmoral och ett fint driv i steget. Spännande mina vänner, snart blir det förhoppningsvis valpar i Sulviken igen!

 Ute på tur, långfredag

 

Polardistans 2016

Det var ett väldigt märkligt lopp vi gjorde i år, hundarna och jag. Har svårt att sätta fingret på det mesta gällande hur det gick och vad som gick väldigt bra och vad som gick mindre bra. Går som inte att sortera ut turen riktigt.

Som flera av er säkert känner till så avslutade vi våra närmare 180km med en parkering 8km från mål. Det är tufft, fysiskt men allra mest mentalt.

 Starten

Jag brukar inte i detalj skriva om hur vi kört, tänker att det nog inte är så intressant för någon annan än mig själv att läsa om. Men i år ska jag göra det, mest för att jag nog själv behöver reda ut hur turen spelade ut sig. Så håll i er, här kommer en längre beskrivning av Polardistans 2016.

Vi startade ut 11.08, på startlinjen var hundarna samlade och fokuserade. Jag hade mor och son i front, Canada och Trym. Modig och Leya gick på sina sedvanliga wheeldog platser och övriga hundar däremellan. Eftersom Himlas kropp inte riktigt räckte hela vägen fram så blev mitt startfält sju hundar och de sved i hjärtat att Himlas plats gapade tom.

Startskottet går och vi dundrar iväg. Men bara 50 meter från start så tvärnitar Trym och ställer sig och kissar, hur länge som helst. Sedan far vi ut över sjön och de kissas till både höger och vänster. Väldigt ofokuserat hos alla i spannet, linorna är allt annat än sträckta. Solen står högt på himlen och det är plusgrader. Hundarnas fysik påverkas kraftigt av detta och de springer fruktansvärt oengagerat. Tanken slår mig, hur ska de här pajasgänget springa närmare 180km idag?

Jag byter fram Timber istället för Trym. Han är inte lika påverkad av värmen och strax efter går solen i moln och det börjar fläkta. Hundarnas prestation och fart ökas omedelbart. Vi tar oss helt plötsligt det första 50 km framåt i en bra fart och det konstanta uppförslutet upp på fjället märker jag knappt av. Hundarna minskar varken i hastighet eller fokus.

 Arbetar oss uppför i ett bra tempo

När vi går upp på fjället för andra gången så märker jag att de börjat tappa drivet lite. Men inget konstigt med tanke på att de snart sprungit 60 km mer eller mindre konstant uppför. När vi tagit oss upp på fjäll nummer två så gör Timber som han gör, tackar för sig och stannar och står helt still. Han viftar på svansen, är pigg i kroppen men talar tydligt om att jag tänker inte springa som ledarhund längre. Försöker övertala honom några gånger fast jag sedan tidigare vet att det nog är lönlöst, har Timber bestämt sig så har han. Jag sätter fram Töya som heller inte vill anta arbetsrollen och vi står stilla. Mörkret faller över oss och en liten panik insätter. Parkering efter 60km? Det är inte alls bra. Ett huskyspann kommer ikapp oss och frågar vänligt om det går bra. Erbjuder sig helt fantastiskt nog att stanna med mig tills jag får fart på hundarna, en sådan totalt oegoistisk handling med tanke på att det starkt skulle påverka hennes tävlingstid. Jag tackar vänligast men säger att jag nog får fart på dem.

Jag har nämligen en hemlig backup plan. Modig. Han är wheeldog. Trivs bäst med att gå längst bak och slippa ha hundar som ”jagar” honom bakom. Men jag vet att om jag ber om honom snällt så kan han tänka sig att gå som ledarhund. Sagt och gjort, Modig sätts längst fram. Han kikar bak på mig några gånger, är du säker på att jag ska göra detta tycks han helt förståeligt fråga mig. Jag peppar honom och han gör jobbet. Canada är tacksam för att fått en ledarhund bredvid sig som levererar och jag glad att min backup plan fungerade. De ökar succesivt takten och vi har 35 km kvar till checkpoint. Temperaturen ute sjunker till minus 17 grader och hundarna ökar kraftigt farten. Vi tar oss snabbt in på checkpoint och jag imponeras av hundarnas alerthet.

 Solnedgång, bilden är tagen en liten stund innan Modig fick gå fram som ledarhund

Med tanke på min lilla ”mini parkering” på fjället så hade jag bestämt mig för att låta hundarna vila på checkpoint. När vi kommer in frågar funktionärerna hur länge jag tänker stanna och om jag vill ha halm till hundarna. En stor halmbal läggs ovanpå min släde för att tas till vår uppställningsplats. För ett kort ögonblick känner jag mig som idolerna i Iditarod när jag drar in på checkpoint med mina hundar, halmen på släden och en hand på balen. Men det varade kort, för jag lyckades välta släden, dras efter den en bit tills jag tappade den och hundarna självmant ställde upp sig på uppställningsplatsen. All känsla av coolhet var bortblåst och jag roades av både mina tankar och efterföljande scenario.

Jag hade lovat hundarna, speciellt Töya som vid 5 km från checkpoint börjat tveka, att när vi kom in så skulle de få halm att vila på, mat i magen och vatten att dricka. För att vara exakt så hade jag när jag såg på Töya att hon börjat slaka sin lina och sakta på stegen, ankrat upp släden. Gått fram till henne, satt mig på knä, strukit henne över huvudet och viskat att jag förstod att hon började bli trött. Men att jag behövde att hon sprang en liten stund till, men att det bara var en liten stund och sedan lovade henne vila och omsorg. När jag gick tillbaka till släden, lyfte ankare och hundarna satte fart så var Töya med i matchen igen och jobbade idogt framåt i bra fart.

Det är dem där stunderna. De små ögonblicken av samförstånd. Samtalen. Den ömsesidiga respekten och förståelsen. Det är så häftigt, känslan av teamwork och lojalitet. Omöjligt att förklara men magiska att uppleva.

Så, hundarna fick utlovad vila på halm, mat och vatten. Fröya och Canada fick täcken på sig och handledskydd. De var inte på något sätt utarbetade och jag var förvånad över deras fräschhet. Jag fick i mig lite mat och dryck. Hundarna låg i tre timmar och sedan var de mer än redo. Några stod redan upp och väntade på mig när jag kom tillbaka från eldplatsen.

 Checkpoint, ledsen för kvalitén på bilden, mobilkamera i mörkret

Tobbe som inkom med sitt spann strax efter mig på checkpoint hade ungefär samma körplan som jag och vi bestämde oss för att fara ut igen samtidigt. Närmare halv tre på morgon lyfte vi ankare och gav oss ut i natten och började stigningen upp på fjället igen. Det vart fortsatt kallt och hundarna gick utan avkall på hastighet uppför fjället och innan vi han reagera så var vi redan uppe på kalfjället. Måste säga att de imponerade med sin fart i ganska kraftig stigning. Det var trevligt att köra tillsammans med Tobbe även om man knappast kan prata med varandra så njöt jag av att se honom och hans spann en bit framför mig. Inte utan en smula stolthet över att han nu också körde ett långdistanslopp.

Samtidigt som solen började gå upp så började Tobbes hundar tappa fart och driv och jag bestämde mig för att köra om honom. Vi fick en magisk soluppgång uppe på fjället och det gjorde inget att hundarna gick ned lite i tempo. Modig gick i front med Canada efter att jag kört om Tobbe och Timber gjort sin sedvanliga utstämpling som ledarhund. Snart blev det nedför och bättre fart på hundarna, de arbetade metodisk och fokuserat framåt och jag njöt verkligen av stunden.

 Soluppgång torsdag kring sextiden

Framåt förmiddagen började solen igen göra sig påmind och de märktes omedelbart på hundarna som slog av i takt och tempo. 45 km från mål fick vi vår första riktiga parkering. Solen gassade, hundarna sträckte ut sig i snön och tyckte nu fick de räcka. Vi stod still 30-45 minuter, sedan började vi försöka få fart på dem. Tobbe körde om mig och hans spann verkade ganska pigga på att springa. Ett huskyspann kom ikapp oss och hundarna tog imponerande nog rygg på dem och vi höll en hastighet på 12-14km/timmen. Tills det var åtta km kvar till mål. Då lade de i parkeringsbromsen och vägrade gå en endaste meter. INTE EN ENDA METER.

Vi blev stående fyra timmar, åtta kilometer från mål. Hundarna hade då sprungit över 160km och hade 8 kilometer kvar till mål. I mitt huvud var vi ju redan i mål. Det blev en jäkla smäll mentalt. Utan någon sömn, alldeles för lite mat och vätska samt en värkande kropp efter snart ett dygn på släden så hanterar man inte det så himla bra. Finns inga reserver att ta av och mycket av tålamodet bortblåst.

Jag tror att hade vi inte kört tillsammans där, så hade vi fått igång hundarna mycket snabbare. Nu studsade vi mot varandras frustration och oroade oss för varandras hundar. Hade jag varit själv, hade jag fokuserat på mina hundar och förmodligt fått igång dem, jag har fått det förr och vet hur man gör. Men nu växte bara ångesten och frustrationen över att vara så nära men ändå så väldigt långt borta.

 
Det är utan tvekan de tuffaste och värsta fyra timmarna jag gjort inom slädhundskörning. I efterhand så känner jag mig frågande till hur jag kunde hamna i en sådan ”ångest spiral”, då jag vet av tidigare erfarenheter att när det händer så är de bara till att snällt vänta och låta hundarna vila för att sedan sakta men säkert övertala dem till att gå igen.

Kanske var det för att vi var såå nära mål, för att jag visste att alla som följde oss via GPS nu hade funderingar kring varför vi inte rörde oss, för att hela vårt team stod redo i mål för att ta emot oss och vi rörde oss inte en meter. Kanske var de för att jag slarvat med att dricka och började bli seriöst uttorkad. Kanske var det för att Tobbe var med och gjorde sin första långdistans och jag oroade mig för hans upplevelse. Många kanske är det. Men jag slängde helt ut både min erfarenhet och kunskap genom fönstret och fick istället fyra timmar av ångest.

Känns så himla dumt i efterhand. Så himla korkat. Pinsamt.

Men summan av de hela är ändå, att det nog är en del av sporten. Det här året fick tröttheten det bättre av mig. Den tog mitt förnuft.

Nästa gång ska jag bli bättre på att fungera under tuffa förhållanden utan mat, sömn och ork. Nästa gång ska jag dricka mera vatten. Nästa gång kommer vi inte att starta ut samtidigt från checkpoint.

Det var imponerande nog Fröya som till sist tog till orda och sa, - Nu mamma går vi. Canada var inte sen att då haka på henne och de två damerna började knata framåt och ta oss i mål. Otroligt nog fick vi ett första pris och Trym och Leya blev Polarhundschampions dagen till ära.

Det är långt ifrån mitt bästa lopp och jag skäms till och med lite för en del av mina tillkortakommanden. Men hundarna, de älskade hundarna. De var som alltid fantastiska och jag är som alltid, lite nyförälskad i dem efter en sådan här utmaning. De är helt otroliga. 

 
Lite bilder från veckan!
 
 
 

Redo

Bilen är packad. Utrustningen är kontrollerad. Hundarnas vaccinationskort likaså. Alla banketter ifyllda och underskrivna. Kartan är studerad och mat till både oss själva och hundarna är inhandlat. Nu är det egentligen bara nedräkningen kvar. Väntan och tusen tankar.

Vågar mig på att säga att jag börjar få lite rutin på detta nu. Blir min femte långdistanstävling. Men inget år har sett likadant ut. Varje år är de nya utmaningar, orosmoment och funderingar. Pirret i magen har inte försvunnit. Det där älskade pirret i magen som egentligen är vad som skapar beroendet, strävan efter en av de största kickarna. När man farit över startlinjen och som i en dramatisk Hollywoodfilm så tystnar allt. Det är bara jag och hundarna. Vi går in i en bubbla och både tid och rum försvinner. 

Visst är jag lite orolig, för att hundarna ska svika mig och inte vilja springa alla de 160 kilometrarna, att vi ska hamna i en storm utan dess like och fastna, att någon av hundarna ska skada sig, att släden ska gå sönder, att Töya inte ska axla nya rollen som ledarhund i sexton mil. Det finns oändligt mycket som kan hända, som kan gå fel. Men utan nervositeten så vore det inte roligt. Utan oron vore de inte en utmaning. Så rutin i all ära, är skönt att luta sig tillbaka emot. Men den dagen nervositeten försvinner, så kommer jag nog att sluta.

Vill ni följa oss, gilla vår sida på Facebook och få löpande uppdateringar av oss och våra handlers på plats!

https://www.facebook.com/tellstromspolardistans2016/?fref=ts

 

 Från sista längre genomkörningen tidigare i veckan, med oss hade vi två extra spann med turister