Fyra underverk

Efter ett par dagars vila och lugn och ro så är vi alla på banan igen. Det blev tre tuffa dygn för alla inblandade. Valparna mår prima, växer så de knakar och utvecklas som sig så bör i rasande takt.
Tobbe och Tova är bortresta två veckor och både Nebraska och jag njuter av stillheten och ensamheten. Jag uppkrupen kvällstid i soffan med en kopp te och lugna toner strömmar ur högtalarna. Från valplådan hörs ibland ljudet av små drömmande valpar. Nebraska som varvar att ligga i lådan hos dem och vid mina fötter reser sig alltid och kikar varför de låter. Inte oroat, inte stressat, utan bara sådär perfekt moderligt tryggt. 
Hon är suverän. Kan relatera till hennes sätt att vara på så många plan, hon är långt ifrån den bullmamman som Canada är, men hon älskar inte sina barn mindre för det. Hon tar saker med ro och uppskattar en liten strövan lös på gårdsplanen mellan varven. Lite ensamtid gör henne gott säger hon. Håller med henne och förstår precis.
Hon berättar om hur hon ser framemot vinterns äventyr och att få göra det hon älskar allra mest. Att hon är glad att hon har sina barn att lära om allt det fantastiska som ett polarhundsliv innebär. Jag nickar och säger att jag tänker likadant med Tova. Att det finns så mycket fantastiskt man vill uppleva tillsammans.
Efter en stunds tystnad säger hon att de kan verka hårt, men att ibland så kommer valparna råka på problem och att hon tycker det är viktigt, att de får reda ut sina egna beskymmer. Därför kan hon inbland verka hård, men att hon alltid, alltid ser dem, de märker de inte, men hon är alltid och redo att ingripa om hon behövs. Hon vet dock att hon inte alltid kommer kunna vara där och hon vill att de tidigt lär sig stå på egna ben. Ganska snabbt följer hon upp med att berätta hur jobbigt och tyckte det var de nätter Iowa (hennes valp vi behåll från förra kullen) sov inne för att träna på det, hur hon satt och ropade på henne och att det då var svårt att vara den tuffa mamman hon ofta utger sig för att vara. De ska inte daltas, men hjärtat blöder när hon inte är på samma ställe som sina barn. Kunde inte hålla med henne mera.
Jag säger, att jag tycker Canada är en suveränt bra mamma ändå, bullmamman personifierad, curlar flitigt och trots att de är över fyra år fyllda fortfarande kollar noga att de kommer hem i tid och alltid har tusen frågor vart de varit och vilka de träffat. Kräver en lång pratstund där de ska både redovisas om deras förhavanden men även bekräftas genom tusen pussar och kramar. Vi skrattar hjärtligt, jag och Nebraska, åt Canadas lite hysteriska sida och tycker själva att de viktigaste är väll att barnen kom tillbaka. 
Vi är ganska lika, hon och jag. Rediga, "det är inte så noga", impulsiva och påhittiga Nebraska. Kvalitets tiden vi får på kvällarna till fladdrande ljus och stillsam musik är som balsam för själen. Vi behöver inte prata högt, vi förstår varandra ändå. Utan ett endaste ord vet vi precis.
Den som inte får uppleva de samförståndet med en annan varelse tycker jag verkligen synd om. För det är magiskt. 
Pojkarna 
 Tredje födda hanen