Cougar. Raccoon. Fox. Puma.

Igår blev valparna tre veckor gamla och utvecklas som Nebraskas valpar ofta gör i en rasande takt. Tidiga med det mesta och med en god aptit på livet precis som sin mamma. Pappa Trym är tveklöst med i ekvationen också då hans lugn och cool också verkar återges i valparna.
Vi har haft ganska fullt upp sista veckorna med de här små liven, så bloggen har hamnat på efterkälken. Men de kompenserar vi med ett riktigt långt och informationsrikt innehåll idag!
 (Finding) Fox

Träning (Pree-Fear period). Valparna befinner sig nu i den fascinerande tiden av att inte kunna bli skrämda, detta kallas för pree-fear period. De har ännu inte utvecklat förmågan att bli rädd. Detta är ett arv från vargen, en funktion för att valparna behöver lära sig att inte vara rädd för flockens vargar, skogen, stubbar, ljud med mera.

Den här perioden är olika lång för olika raser med skiljer sig också från kull till kull. Malamuterna utvecklar normalt sett förmågan att bli rädd kring tre-fyra veckors ålder. Det har därför varit viktigt att valparna hinner uppleva i lagom doser olika saker som de sen generaliserar senare i livet. Med andra ord är det nu de på mer eller mindre cellnivå lär sig vad man inte behöver vara rädd för. En väldigt viktig inlärning för att som vuxna bli trygga individer som inte utvecklar rädslor.

Vi kan under denna period lägga grunden för vår framtida träning av dem, tack vare att de nu inte kan uppleva rädsla så kan vi vänja dem vid saker som senare inte heller kommer att kunna skrämma dem eftersom de redan upplevt det. Hängde ni med? :)  Sedan utökar vi denna träning (med starkare och fler stimuli) för att få stabila, miljösäkra och trygga valpar!

(Rocking) Raccoon

Ljudträning. En tredjedel av Sveriges hundar lider av ljudrädsla, det är ofta där rädslor och osäkerhet startar. Det som börjar som en ljudkänslighet, eskalerar snabbt till en utvecklad rädsla och sprider sig sedan till andra områden genom så kallade känslorkartor där hunden associerar en rad saker med varandra och förknippar dem med obehagskänslor. Ganska snabbt har man en osäker och i grunden rädd hund. Detta har vi sett allt för många gånger som problemhundskonsulter och vet vikten av att hunden är ljudfast för att undvika att andra rädslor utvecklas. Detta är någonting som lämpar sig ypperligt bra under pree-fear perioden då valpen inte ännu kan uppleva känslan av att bli rädd. Därför har valparna senast veckan fått höra allehanda ljud, både höga, skarpa, ihållande och överraskande. De har givetvis inte alls reagerat på detta och i deras värld är numera allehanda typer av ljud helt normala och ingenting man alls lägger någon vikt vid. Voilá! Ljudträningen fortsätter vi med under alla de veckor valparna bor hos oss.

Miljöträning. Valparna har under veckan åkt bil ett par gånger för att lära sig att varken ljuden, rörelserna eller durationen är något märkvärdigt eller att bry sig om. Vi har sett tydliga och stora skillnader på de valparna som vi börjat bilträna i Pree-Fear perioden och dem som vi börjat åka bil med när de börjat utveckla känslan av att bli rädd. De skriker, piper och vi har fått lägga långt mer tid på att få dem OK med bilåkningen motsvarande dem som fått den tidiga bilträningen och faktiskt inte alls reagerat på att åka bil överhuvudtaget.
Varför är de här viktigt? Jo för att de första som sker när de lämnar oss och sin trygghet är att åka bil, de kan då vara skönt för valpen att det är något de känner till. Dessutom förebygger man för problem kring bilåkandet som illamående, rädslor och osäkerhet. Bilen blir tidigt en naturlig del av livet och en trygg plats. Under kommande veckor kommer de få åka i olika bilar och på olika underlag och hastigheter så vi generaliserar alla typer av bilåkande.
(Power) Puma
Valparna har även fått göra sina första upplevelsebanor där de har fått undersöka olika material, klättra över hinder och upptäcka nya dofter. De är alla väldigt nyfikna och har mycket egen vilja. Tycker de nya är spännande och uppskattar verkligen utmaningarna vi ger dem. Lovande!

Valparna har även fått uppleva vatten på sina tassar (början på vattenträningen, där målet är att de ska lära sig simma) och fått röra sig på olika underlag. De har fått sina klok klippta för första gången och har hanterats i lagom mängder. Vi vill inte stressa valparna utan bara låta dem få utvecklas under kontrollerade former.

Socialträning. Under veckan har valparna även fått en ganska intensiv socialträning. De har fått träffa barn i olika åldrar och vuxna i olika storlekar och typer. Mycket hantering och nya dofter. Vår egen dotter Tova (1.5 år) hanterar dem dagligen och de blir tveklöst vana vid barn och allt vad de innebär. Valparna är sociala mot oss likväl totala främlingar och visar nyfikenhet inför nya personer. 

 (Crazy) Cougar

Valparna har fått sina namn! Crazy Cougar, Rocking Raccoon, Finding Fox och Power Puma. Kan helt omöjligt inte bli fantastiska valpar av dessa.

Vi har också efter en del velande fram och tillbaka valt att byta logga på kenneln. Var mer än svårt att släppa den gamla då den föreställde Frost, men hans minne ligger egentligen inte där utan i våra hjärtan. Så till slut så kändes de ok att byta loggan (yes, det står fel på Greenland dog, vi väntar på korrekturen).

 

Räven runt husknuten

Samma dag som valparna föddes så kom räven på besök på kvällskvisten. Han brukar hänga härikring, men den här gången var han sällsynt nyfiken och orädd för även mig.
Jag är helt övertygad om att han är kompis med både Snö och Maximus, som hänger på gårdsplanen för jämnan. Ingen av dem särskilt intresserad av att jaga efter något längre, ligger de hellre och ser på när han strövar runt på gården. Räven har förstått att hundarna innanför staken inte kommer åt honom, hundarna har slutat bry sig om räven, den hör som till flocken numera.
 
Men den här kvällen var det något särskilt. Han kom hela vägen fram till husknuten. Nyfiken med låg kroppshållning men utan att vara rädd gick han bara 4-5 meter ifrån mig. Jag satt och höll andan. Solen höll på sänka sig över gården, det var ljumna brisar ute, Snö låg vid trappen och slumrade. För en stund kändes det bokstavligt som tiden stannade och vi var fullkommligt i nu:et. Jag älskar när den där känslan infinner sig. Total symbios. 
Vet inte vad som fick räven att låta mig får vara med i hans kvällsaktiviter. Men romantiskt lagt som jag är så kan jag spela ut precis hur många teorier som helst om det. Men vad som inte gick att förneka var att det imorse hade fötts fyra nya själar på gården. En av dem en sametsbrun hane. Givetvis skulle hans namn vara Fox. 
De andra tre valparna kommer också att få djurnamn. Det känns så rätt. 
 
 

Fyra underverk

Efter ett par dagars vila och lugn och ro så är vi alla på banan igen. Det blev tre tuffa dygn för alla inblandade. Valparna mår prima, växer så de knakar och utvecklas som sig så bör i rasande takt.
Tobbe och Tova är bortresta två veckor och både Nebraska och jag njuter av stillheten och ensamheten. Jag uppkrupen kvällstid i soffan med en kopp te och lugna toner strömmar ur högtalarna. Från valplådan hörs ibland ljudet av små drömmande valpar. Nebraska som varvar att ligga i lådan hos dem och vid mina fötter reser sig alltid och kikar varför de låter. Inte oroat, inte stressat, utan bara sådär perfekt moderligt tryggt. 
Hon är suverän. Kan relatera till hennes sätt att vara på så många plan, hon är långt ifrån den bullmamman som Canada är, men hon älskar inte sina barn mindre för det. Hon tar saker med ro och uppskattar en liten strövan lös på gårdsplanen mellan varven. Lite ensamtid gör henne gott säger hon. Håller med henne och förstår precis.
Hon berättar om hur hon ser framemot vinterns äventyr och att få göra det hon älskar allra mest. Att hon är glad att hon har sina barn att lära om allt det fantastiska som ett polarhundsliv innebär. Jag nickar och säger att jag tänker likadant med Tova. Att det finns så mycket fantastiskt man vill uppleva tillsammans.
Efter en stunds tystnad säger hon att de kan verka hårt, men att ibland så kommer valparna råka på problem och att hon tycker det är viktigt, att de får reda ut sina egna beskymmer. Därför kan hon inbland verka hård, men att hon alltid, alltid ser dem, de märker de inte, men hon är alltid och redo att ingripa om hon behövs. Hon vet dock att hon inte alltid kommer kunna vara där och hon vill att de tidigt lär sig stå på egna ben. Ganska snabbt följer hon upp med att berätta hur jobbigt och tyckte det var de nätter Iowa (hennes valp vi behåll från förra kullen) sov inne för att träna på det, hur hon satt och ropade på henne och att det då var svårt att vara den tuffa mamman hon ofta utger sig för att vara. De ska inte daltas, men hjärtat blöder när hon inte är på samma ställe som sina barn. Kunde inte hålla med henne mera.
Jag säger, att jag tycker Canada är en suveränt bra mamma ändå, bullmamman personifierad, curlar flitigt och trots att de är över fyra år fyllda fortfarande kollar noga att de kommer hem i tid och alltid har tusen frågor vart de varit och vilka de träffat. Kräver en lång pratstund där de ska både redovisas om deras förhavanden men även bekräftas genom tusen pussar och kramar. Vi skrattar hjärtligt, jag och Nebraska, åt Canadas lite hysteriska sida och tycker själva att de viktigaste är väll att barnen kom tillbaka. 
Vi är ganska lika, hon och jag. Rediga, "det är inte så noga", impulsiva och påhittiga Nebraska. Kvalitets tiden vi får på kvällarna till fladdrande ljus och stillsam musik är som balsam för själen. Vi behöver inte prata högt, vi förstår varandra ändå. Utan ett endaste ord vet vi precis.
Den som inte får uppleva de samförståndet med en annan varelse tycker jag verkligen synd om. För det är magiskt. 
Pojkarna 
 Tredje födda hanen