Wheeldogs

Det är de två hundar som går längst bak i spannet, de som faktiskt drar de tyngsta lasset bokstavligt talat. I årets spann har de hundar som ska vara haft svårt att riktigt hittat dit, men nu känns de som att vi har dem på plats.
 Mitt gäng för den här säsongen, Töya prövar lite på ledarrollen med mamma Canada

Fröya krävde nämligen lite övertalning för att lämna över sin plats som wheeldog. Hon är envis den där damen, minst i hela spannet envisas hon med att gå på den platsen som kräver mest muskler. Tycker att det sliter onödigt mycket på en liten kropp som hennes. Men hon har blankt vägrat ta ett endaste steg om hon inte fått ha den platsen. Då blir jag hellre släpad har hon sagt och gjort, och jag har lydigt satt bak henne på sin älsklingsplats.

Förra veckan stod jag och såg på hur hon slet där närmast mig på släden, är väll onödigt sa jag, på en sådan duktig draghund som du att slita ut kroppen i förtid. Du är ju liten och egentligen ganska snabb. Du kanske skulle hoppa fram i alla fall ETT steg i spannet? Stannade ankrade upp, bytte plats på henne och Leya. För hundrade gången. Plötsligt så händer det. Fröya sa ”okdå” och så sprang hon på sin nya plats. Med ett lite lättare steg, de var nog inte så dumt ändå. Tog ju bara tre år att få henne att inse det.

Så nu har jag Leya och Modig längst bak. Leya är något av de bästa jag har, hon jobbar JÄMT och ger alltid sitt yttersta. Den hunden alltså, många gånger har jag tackat henne för hennes aldrig sinande engagemang i selen. Häromdagen när de brann i huvudet på samtliga sju av åtta hundar och de tog avstickarspår till både höger och vänster, bestämde sig för fikaraster i form av ren spillning och hade ett väldigt behov av att kissa helt plötsligt, Leya hon jobbade fortsatt fokuserat på och desto flamsigare de övriga blev desto mer tog hon i själv för att kompensera. Ibland vill jag säga till Leya, passa på och vila lite du, de andra jobbar så bra nu, du förtjänar det. Men hon skulle förmodligen inte lyssna i alla fall. Fantastisk hund.

 

Modig som hon springer bredvid. Modig, hunden som fick fel namn. Den mest ängsliga och oroliga själ. Hans ledord i livet är nog ”-Ojojoj, hur ska detta gå?”

Men han levererar alltid ändå, när jag satte fram honom som ledarhund på Polardistans för några år sedan, när alla andra utom Talila hade checkat ut. Då tittade han förtvivlat på mig, med en desperat blick av ”-Nu matte, nu har du tänkt helt fel, här ska inte jag gå!” Talila drog tag i honom via nacklinan och sa, ”-Kom igen nu, nu går vi”. Och Modig, han levererade. Han gick (även om han ibland var tvungen att titta bak på mig och försäkra sig om att jag visste att han egentligen varpå fel plats) och tog oss de sista fyra milen i mål tillsammans med Talila.

Så han må vara en ängslig och ganska delikat själ. Men han är pålitlig och förutsägbar. Jag vet hur han tänker, hur han resonerar och vill ha det. Jag vet också att han kan mycket mer än han själv tror, därför måste man putta honom över kanten ibland, så han inser att han visst kan flyga. Älskade hund.

 Modig
Så det är mina två wheeldogs för den här säsongen. Leya och Modig.
Dagar som den här, gör det ont i själen av allt de vackra
 
#1 - - Gudrun:

Gör ont i själen här också av allt det vackra du delar med dig av. Ömsom sorg och ömsom glädje finns man alltid här.
Ser fram emot att följa Er denna säsongen.
Stor varm karm <3