Tolv år

I snart tolv år har vi vandrat sida vid sida. Mycket har vi hunnit gå igenom. Du fanns här hos mig innan jag träffat Tobbe, långt innan Tova fanns i bilden, vi började i två rum och kök i Enköping du och jag. När du kom in i mitt liv var jag precis färdigutbildad instruktör. Du fanns hos mig när du var den enda polarhunden i mitt liv. 25 hundar har du varit med och lärt om livet, lika tålmodig med alla, nästan i alla fall, vissa har kanske slitit mer på dig än andra.

 Maximus i somras med Fröya och Is valpar

Finns ingen här på gården som inte vördnadsfullt viker undan när du kommer, på vingliga ben, i långsam takt och med begränsad syn. Din kropp har börjat svika dig, men din pondus tar igen ifrån dig, lika självklar då som nu.

Att Tova inte kommer minnas dig gör så ont. Jag fotograferar och fotograferar, för att kunna visa och berätta, sägnen om dig kommer göra dig rättvisa. Din magi har hon upplevt och den kommer hon bära med sig. När hon lägger ned huvudet på din mage och säger ”mmm” då går nog hjärtat sönder av kärlek. Vet att även om hon inte kommer minnas dig, så kommer du alltid finnas hos henne genom livets alla skeden.

Strax innan jul trodde jag att han skulle lämna oss, han gick ned sig väldigt. Sov hela dygnen och ville inte alls vara med längre. Han hade börjat checka ut och livsgnistan var svår att finna. Många gånger gick jag fram och kände efter så att han andades, ropade hans namn för att se öronen röra sig. Varje ”godnatt” ett potentiellt sista hejdå. Tänkte, måtte han bara hänga med över jul!

Med julen kom också familjen på besök, Maximus kom tillbaka till oss. Nu spratt det bokstavligen till i gubben och han gick på förvånansvärt lätta ben. Helt plötsligt fanns det alltid någon som hade tid att klappa och alltid en smörgås att få sista biten av. Gamla goda vänner han återsåg och deras kärlek var en energiinjektion av rang. Han deklarerade tydligt, att han nog tänkte stanna ett tag till. Jag drog en lättnades suck, jag vet att vi väntar på de oundvikliga, men jag är så tacksam för allt vi får.

 Nyårsafton

Jag vet att jag kommer att överleva hans bortgång, de vet jag av dyrtköpt erfarenhet, att trots att de känns som hjärtat slits ur kroppen så slutar de på något sätt inte att slå. Så jag kommer överleva hans bortgång, men jag vet också att livet aldrig någonsin kommer att bli detsamma.

Grattis min gamla gubbe, 12 år idag inte mindre än 84 människo år. Tack för att du fortfarande vill vara här. Idag firar vi livet.  Femte januari tvåtusensexton.
#1 - - Anna:

Åh, så vackert och sorgligt på samma gång! Fick nästan en tår i ögat!

#2 - - Elisabeth:

Älskade Maximus, du skrämde även mig innan jul och jag var rädd att jag inte skulle hinna upp och få gosa med dig MEN du överraskade oss alla och jag hoppas du får hänga med till sommaren iaf, kaaaanske längre ändå. :-)

#3 - - Nina:

Maximus, den stoltaste av dom alla <3
Det är dig mina ögon sökt efter varje gång jag kommit upp till Sulviken för utbildning. När jag väl fått syn på dig så blev jag lugn. Allt är som det ska vara <3
Maximus, Sulvikens snälla, trygga väktare som med sin auktoritet utstrålar något jag aldrig känt förut.
Maximus, den magiska hunden <3


Svar: Åååå så fint skrivet, tack <3
Sandra