En del av hjärtat

En stor del av mitt hjärta bor utanför kroppen. De har jag skoningslöst lämnat över till andra. Våghalsigt och helt utan kontroll. Väl medveten om att det kommer göra ont. Att de kommer vara smärtsamt. Men vad ska jag göra med mitt hjärta helt för mig själv...
Maximus och Tova. Fotograf: Marlene Nilsén
Det är en ynnest att få älska så innerligt. Det är helt magiskt att få känna sig uppslukad av kärlek. Lika fullkomligt skrämmande är det. Kärlek och sorg är egentligen samma känsla. Sorgen är när kärleken inte längre har en mottagare. När de istället blir ett stort tomrum, ett svart hål där allt gör ont. All den där ogränslösa kärleken vet inte längre vart den ska ta vägen.
Maximus har fått fylla 12 år. Det trodde vi aldrig. Vi har levt på lånad tid längre. Jag vet att han är ganska klar här, men han hänger kvar här med oss ett tag till - för att han vet att jag kommer att sluta andas när han går. Han ger mig tid. Ibland tror jag den tiden handlar om dagar, ibland känns det som att vi har en sommar kvar tillsammans. Försöker att inte tänka så, försöker att njuta av varje dag vi har. Men de är så svårt. I hörnet lurar sorgen, jag vet att den kommer, jag vet att den kommer lamslå mig. Den finns där som en skugga varje dag. Jag vet att det bara är en tidsfråga innan den inträder. 
Bilderna på Tova och Maximus skulle egentligen inte alls funnits. Men som vanligt så sker saker utan att man förstår hur, det är bara att följa med när de sker.
När fotografen kom hade vi bestämt oss för att Is skulle få modella med Tova. Finns redan tusentals bilder på Maximus och Tova. Is är resligare, ståtligare, han är vital och stark. Det skulle bli bra bilder.
Fotografen började prata om hur hon hade tänkt sig bilderna, hon pekade på Maximus och sa att hon ville att han skulle vara med. Jag fann inga ord att säga att vi tänkt oss en annan hund. När vi är på väg till platsen vi ska fotografera på så säger hon, efter att känt Maximus i enbart 30 minuter, "Det är någonting speciellt med den där hunden", jag vet svarade jag och log. "Nej men det är verkligen någonting speciellet med honom". Jag vet. Jag har hört det hela hans liv. 
Jag har ingen aning om vad det är. Men är oändligt tacksam för att han valt att bo hos just mig. Den dagen han försvinner så tar han med sig en bit av mitt hjärta. En bit jag gärna ger bort även om de kommer kännas som någon river det ur min bröstkorg med sin bara händer. Jag bävar den dagen. Outgrundligt mycket.
Fotograf: Marlene Nilsén
Fotograf: Marlene Nilsén
 Fotograf: Marlene Nilsén
Bilderna blev magiska. Det är hur självklart som helst att Maximus skulle vara med här. Tacksam för att saken togs i egna händer, för jag saknade förståndet. Is är speciell på alla sätt och vis, men Maximus han delade med sig av hela sitt väsen i bilderna. Han behövde göra det. Jag behövde få se det.
 Dessa bilder är kärlek på pränt. Oändligt tacksam för att jag har dem i mitt förvar. För den dagen jag slukas av de svarta hålet.
Tack Marlene för att du fångade någonting fullkomligt magiskt och ovärdeligt för mig att spara i all framtid.
Ni kommer i framtiden få se fler av henes bilder!
 
#1 - - Katarina:

Det är inte bara bilderna som är magiska, din text är också det ❤️ /Katarina

#2 - - Tobbe :

Han kommer ta med sig en bit av mångas hjärtan den dagen han går.

#3 - - Elisabeth:

Så fint uttryckt... ❤
Jag kommer finnas här med dig hela vägen. ❤

#4 - - Christina:

Underbara foton!
Det går inte att välja ett av dem, alla 3 går direkt in i hjärtat!

#5 - - Caroline:

Så otroligt vackra bilder. Ett härligt lugn syns i bilderna. Maximus ser ut stor och trygg ut, som någon som kommer vakta över Tova även när han inte finns kvar på jorden..

#6 - - Dessan:

Vilka fantastiska bilder & text. En kan verkligen se Maximus pondus på bilden där både han & Tova sitter. Två verkligen fina guldklimpar på bilderna 😊

#7 - - Nina:

Fantastiska bilder, helt magiska <3
Maximus.... finns inga ord som kan förklara den hunden....
han är helt enkelt... magisk <3

#8 - - Kattie:

Tack kära du för dina ord, dina texter. Alltid så oerhört vackert och trösterikt.
Bilderna är magiska.
// Kattie & Gus i Enköping.

Sandra, snälla du, någon gång... så önskar jag du samlar dina texter i en bok som jag kan ha på mitt nattduksbord.

Svar: Så roligt att du fortfarande läser min blogg! Gör mig verkligen varm i hjärtat.Tack för den fina komplimangen om mina texter, men vette tusan om de är särskilt många som skulle vara intresserade av det :)
Sandra