Borde anat

Jag borde verkligen ha anat oråd när hundarna galopperade upp på fjället. Fasen vad bra de går tänkte jag och log från öra till öra. Härligt, lovande, kul!

När vi började närma oss trädgränsen förstod jag anledningen till dagens iver hos hundarna. Helt plötsligt stod vi öga mot öga med en flock med renar. Alltså på riktigt öga mot öga, utan några marginaler. Paniken lyste i deras ögon, i mina likaså. Vad som lyste i hundarnas ögon vill jag inte ens veta. Renarna satte av, hundarna efter. Bara det att renarna sprang mot släden och mig, hundarna gjorde en 180 och vips så sprang även dem förbi mig, släden gjorde vad jag trodde var en omöjlig manöver och sedan var jakten igång. Jag fick ganska snabbt stopp på dem, men föga kontakt. De skrek, hoppade och var som om djävulen själv flugit i dem.

Tålamod. Vänta ut. Låta lugna ned. Börja resonera. Vi måste vända om igen, annars springer vi hemåt och då blir de ingen längre tur idag. Till slut kapitulerade de och gick med på att vända tillbaka. Bara för att mötas med en ny renflock några hundra meter längre fram. Nu saknade jag bromsmöjligheter i den mjuka snön och först när de främre hundarna sprungit halvt runt ett träd, blev de stopp.

Hm, ok. De kommer inte att kunna ta sig efter renarna, de stoppar trädet dem från att göra. Så jag kastar mig av släden med ett rep fäst i släden, likt den cowboy jag gärna ville ikläda mig, springer runt första bästa träd för att hundarna precis när jag ska säkra repet, bestämmer sig för att ”vi struntar i renarna och springer framåt istället” och därmed gled repet ur mina händer och spannet försvann iväg i horisonten. Nästan i alla fall, de försvann iväg i alla fall, med mig skrikande bakom. Efter ett par hundra meter insåg de att de saknade något. Mig. Stannade och stod snällt och väntade in mig.

 Tryn och Timber på dagens tur
Unga Timber satte jag för ovanlighetens skull som ledarhund från start. Något jag aldrig gör annars, Canada får alltid vara med och starta första biten så de blir ordning och reda. Fel dag att testa något nytt, helt klart. Det brann totalt i Timbers huvud och jag tror jag kunde se renar dansa i hans ögon långt efter vi passerat dem.

Så nu hade jag åtta totalt adrenalinhöga hundar vars sinnen helt blivit förgiftade av stress. De sprang framåt som tokar, vek av i fel spår, stannade, sprang igen, snöbadade, snurrade runt. Hörde inte ett ord av vad jag sa. Rena cirkusen. Älskade vänner, samla er, kan vi inte försöka röra oss rakt framåt bara? Mina åtta skärpta draghundar hade förvandlats till ett gäng clowner och att föra dessa tokar framåt liknade mest något taget ur en scen i ”Pang i bygget”.

Efter några kilometer sansade de sig och vi kunde börja kommunicera igen. Hundarna tyckte nog detta var bästa körningen på länge. Jag känner mig mer tveksam. Gott dock att vi löste de hela och vi är tillsammans en erfarenhet rikare.

(Tova får inte åka med i släden ännu, just därför, bromsmöjligheterna är inte optimala, spåren är inte så bra och hundarna inte fått in rutinen ordentligt. Säkerhet först, men lite längre fram och på säkra förutsägbara turer så kommer donnan att hänga med ut igen)

#1 - - Elisabeth:

Vilken story, det var med skräckblandad förtjusning jag läste ditt inlägg.
Love/Mamma

#2 - - Jenny:

Ojoj mindt sagt ett äventyr. Och jag provade klra släde för första gången idag med en vän. Vi hade hennes två huskys och min Loke. När min vän körde tappade hon taget om släden och vips så försvann hundarna! Men som tur va vände de efter en kurva och kom tillbaks. Det va en mindre släde, barnsläde så det gick rätt fort när de fick upp farten men det va inte så mkt snö. Tesla får nog följa med nästa gång iaf. 😊

Svar: Också ett äventyr! Men låter som ni hade roligt!Kul om Tesla får följa med nästa gång :)
Sandra